Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

torsdag 27 oktober 2011

Låg blodprocent

Har känt mig otrolig kraftlös dessa dagar. 


Vill - men får det inte till !....




Hade ju planerat att detta ingreppet var " lite "- att jag snabbt skulle vara back to usual ( och hur pigg var jag då egentligen...).


I stället orkar jag inte mycket innan jag känner mig totalt kraftlös. 


Två dagar har jag haft möjlighet att sova till närmare 11 på förmiddagen....... men lika trött är jag.


Kollade blodprocenten hos in man i dag- och den har reducerats rätt så betydligt.


Och i operationsområdet hopar det upp sig med vätska- dvs möjligen en del blod- står ju på blodförtunnande ( fragmin ), så så konstig vore det ju inte precis.


Förklarar varför jag känner mig så oerhört trött, och att jag har mer smärta än jag hade förväntat nu en vecka efter operationen.


Jaja- får bara gilla läget  : )



onsdag 26 oktober 2011

Back to normal- eller ?

Fy fasan - det dränet gjorde så otrolig ont !  !!!!!








" Trevlig " att höra att andra har haft samma smärtor....


Jag kunde bara sitta alldeles stilla - och minsta lilla rörelse gav smärtor som gjorde att jag skrek - även grät.....


Min kära syster - som har arbetat som intensiv cancer- sjuksköterska i mer än 20 år sa strängt att " sådär kan ni inte ha det - så ska det INTE vara " - och då förstod jag också att sådär smärtor ville jag inte kunna stå ut med länge till. 
Skönt att ha en syster som kan bestämma lite över sin lillasyster - dvs komma med välmenade förmaningar !!!
Själv har jag ju två gånger opererats för cancer i andra bröstet - med långvarig dränbehandling efteråt,   vilket den gången inte alls gjorde ont.




Så jag satt uppe fredag kväll och väntade på att min man skulle komma upp efter att ha lagt barnen- slik att vi kunde ta ställning till hur vi skulle lösa problemet.


Efter en timmes vänting förstod jag att S hade somnat med barnen.....
Han blev så orolig när jag väckte honom, stackare.


Lösningen blev att öka på med smärtlindring- vilket faktisk hjälpte- dock med resultat att jag blev aldeles snurrig i huvudet. Igen. 


Och lättare hypoman. Med total munndiarée.......... Dvs att jag var mer pratglad  än normalt.... VIlket säger en del !! 


Så söndag sa min man och jag båda- att nu åker dränet ut. Det kom fortfarande lite för mycket på det - men jag ( och min man ? ) orkade inte att jag skulle vara så snurrig i huvudet längre.


Så med barnen som åskådare - lossnade vi tråden som håller fast dränet- och drog det ut.


Vilken enorm LÄTTNAD !!!!  Puihhh !!!!!!




Då var det även lättare att hantera att lilla pojken insjuknade med feber och kräkninger .... det blev två nätter med många uppvackningar kan man säga....




Måste bara berätta - skilnaden på mina två barn : 


Min som på 5 1/2 blev förskräckt när han såg påsen med blod från dränet. Det var jätte läskig !!
Min dotter på 8 1/2 sa: Åh- mamm !! Kan jag få den påsen till haloween ?!



Just nu är jag tröttare än jag hade förväntat.
Så jag försöker ta det lite lugnt, vilar ofta - duktig tjej med andra ord.


Familjen som helhet sliter lite, vilket yttrar sig i mera gräl - vilket tydligen är helt normalt i en sådan situation. Men det känns tråkit- då det ju inte är det vi vill i det här läget. 


Äldsta har varit mera okoncentrerat på skolan säger fröken, det märks även här hemma. Så det är inte bara S och jag som sliter tyvärr. 


Men - jag tycker att jag har en god dialog kring detta med mina barn - och det känns som om det på så vis går ok. Jag kontroll- frågar om det är något dom undrar över, om dom vill prata om hur dom känner- och lite här och var kommer det frågor från den ena eller den andra- om jag skal dö, om hur det blir om cancern har spridit sig. Det är bara att prova att svara i lugn och ro, där och då, så ärligt som möjlig, på ett sätt som är troligt och så positivit som möjlig. 


Och just nu hoppas vi på att detta är en " minor setback " - att det " bara " var cancer i bröstet, som inte har spridit sig och som inte har gjort min prognos ( ännu ) sämre.


SÅ nu gäller det att prova leva så normalt som möjlig - och den 21 november ( det är länge till !!!  ) har vi fått tid till kirurgen för att höra vad dom har kommit fram till.


Vill passa på att tacka för alla kommentarer, mail, sms, telefoner, blommor, choklad, presenter mm- Tack för att ni visar att ni bryr er.


Det betyder mycket skal ni veta.


Tack



fredag 21 oktober 2011

Hemma med ett drän

Läser det jag skrev i går- inte svårt att se att jag var " high " av alla mediciner jag hade fått....
Men- det är ju härlig att man kan känna sig så bra- i en så tråkig situation - så mig hör ni inte klaga- även om jag kan förstå att det jag skrev i går kan kännas lite " out of line "...


Är nu hemma sedan ett par timmar- svärföräldrarna har hjälpt med att hämta barnen och vi har alla ätit tillsammans.


Innan avresa fick vi samtal med kirurgen - 


Det visar sig att jag har missuppfattat lite när det gäller denna portvaktskjörtlen.... Tyvärr...


Även om dom under operationen inte kunde hitta något i den lymfkjörtlen under operationen- så finns det tydligen dock 20-30 % chans att det dock- vid närmare analys- finns cancerceller i den.....


Det var jag inte så förberedd - eller glad för att höra- MEN- det är ju bättre att veta att dom så långt- inte har sätt något i den kjörtlen- än att dom redan nu kunde säga att det VAR cancer i den. 


Så får vi hoppas att jag har lite tur denna gången !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Kirurgen sa vidare att cancertumören i bröstet var liten - det är ju altids något....!!


Och han sa även- att om det inte finns spridning - så blir det inte ens strålbehandling efteråt iom att tumören är så liten ?!?!?! Que ?!?!?! Hallå - jag vill ha strålning...!!!!! 


Nej - jag får ju lita på att dom vet vad dom gör- men jag blev förvånad.


Det finns bara en grej att göra- ha tålamod- och vänta 3-4 veckor till dom har analyserat färdig.


För att klaga lite...... :


Såååååå jädrans ont jag i perioder har,- jag tror det är dränet, som kommer åt någon nerv. Kan få så ont att jag skriker och svär högt. Pinsamt- men omöjlig att åta bli ! I bilen hem sprutade tårarna av smärta. Kommer inte i håg att jag har gråtit av smärta förut. Men nu är jag självklart trött- det blev inte många timmerna sömn i natt- och jag vilade inte en sekund faktisk i går- från 05.30 på morgonen tills kl 22 på kvällen....
Men FY vad ONT !


Mina små grå r slitna- så jag avslutar - med en känsla av surrealism. Hör barnen som sitter uppe och ser på TV- jag är hämma- men är opererad- för cancer- igen- när hände detta? För några få veckor sedan var vi lyckligt ovetande.



torsdag 20 oktober 2011

Kopi av mitt svar på kommentafältet

Blir SÅ glad og trygg att dere kommenterar här inne !!! Som en fantastisk kompis i caribien skrev här ovan ( hon r psykolog ) : BAD I KJÄRLEKEN DU FRÅN DINA NÄRA, KÄRA VÄNNIR OCH MÄNNISKOR OMKRING DIG. HOPP GER KRAFT TILL KROPPEN - VILKET GÖR DIG STARKARE !!
Underbart !
Alt ok her - känns som att jag r på kalas - med god vin i kroppen :-)
Bloggar m info i morgon - tror jag !!
Ville lägga till bild från en otrolig kul grej dottern kom med i kväll men får det inte till från Iphonen tyvärr.
Men den som väntar på något bra väntar ej förgäves ! :-)

onsdag 19 oktober 2011

Ett eller två drän...... That's the question !

Ojdå - har tänkt att det tar tre veckor efter operation innan jag vet mer.
Och det stämmer- då förligger svar från patologen- och jag får veta vilken behandling jag ska få vidare.


Men - det jag först i dag insåg - var att jag ju redan i morgon får veta om det är spridning till armhålans lymf körtlar. 


Hjälp ! Det är ju något av det jag bävar mest för !!


Någon som njuter i somras !!


Var i dag på avdelningen för att bli inskriven, tog blodprov, samtal med sjuksyster, injektion med isotop för att kunna identifiera portvakt körteln i morgon under operationen.


Som sjuksystern sa- finns det ingen spridning i armhålan- har du bara ett drän.
Finns det spridning till portvakt körteln - då har du två drän.


Så nu är jag nervös för att vakna efter operationen i morgon - 
Ett eller två ?.....


Men - jag ska kämpa för att hålla mig positiv.


Fick en liten dipp i går kväll - var dum nog att googla på bilateral breastcancer. 
Hur kan man vara så jävla dum ?


Talade med psykologen i eftermiddag- så nu har jag fått förmaningen om att återgå till mitt positiva tänkande. 


Vad var det jag skrev i går ?.... HOPP / HOPE 


HOPE     !!!




( Heidi- inte hoppa/ jump...   : )    )


I går kväll när jag sa godnatt till barnen, kom flera frågor - kring cancer, risiko vid operation, döden, det kom tårar från barnen. Det var fint att dom fick talat kring detta tror jag. H är 8 1/2 och F 5 1/2. Den stora tänker rätt så pragmatisk, den minsta- som vi kallar " dramaqueen " reagerar därefter. 
Det blev tal om att döda kirurgen om mamma skulle dö under operationen...( inte mitt förslag !)  samt att sonen oroar sig för att om mamma dör- vad ska han göra när lukten efter mig på kudden till slut försvinner....... H sa att- om vi köper en valp, och du dör- då är vi forfarande 4 i familjen.... Men vi är alla ledsna- jag tror även hunden oxå är ledsen.....


Många tankar hos dom små. Självklart. Jag är glad för att dom vill berätta och fråga. 
Och jag provar svara dem så gott - och ärlig- som jag kan.


Barn är fantastiska !!


Nu är barnen hos svärföräldrarna - gör logistiken i morgon enklare.
Är patient nummer två i morgon - så det blir inte för länge att vänta !! 




I hate the ritual of washing with hibiscrub/ Descutan before surgery....


Wish me luck. 




Love







tisdag 18 oktober 2011

HOPP

HOPP 






Mycket intressant detta med HOPP


För mig säger det mycket om hur " man tar det ", ser på en och samma sak som svart eller vit " , ser på glaset halvfullt eller halvtomt. 


Jag talade med min psykolog förra veckan- och berättade att jag är lite förvånad över att jag denna gången - nu med åter en cancerbesked- inte ligger under täcket- inte befinner mig i ångesthelvetet - där jag knappast kan andas pga. den fruktansvära fysiska tillstånden ångesten satte mig i. 


Varför kan jag nu fortsätta leva som vanligt- varför dyker jag inte ner i tanker kring döden / det att jag ska dö från mina barn, min man - dom alla som jag älskar- typ vart annat minut ?!?!


Jag har ju nämnt detta i min blog förra veckan- undrade om det är förnekelse, ångest, - eller att jag faktisk har blivit van till min situation, mitt liv  med en cancerdiagnos- med risk för återfall. Jag har min sann spenderat många många månader till att fundera kring döden, kring mitt liv. Det skulle vara konstig om det inte har utvecklat och förändrat mig som person.


Min psykolog tror inte att jag är i förnekelse- hon sa något jag inte hade tänkt på : 


När jag fick min cancerdiagnos i 2009 - med många månaders fördröjning, samt min massiva familjehistoria med cancer- så blev jag så rädd att jag inte trodde att jag skulle överleva. Jag trodde att jag skulle vara död vid det här läget. Jag var säker på det. 
Alla som har följt min blog från början vet vilket ångesthelvete jag var i.
Bla. skrev jag om det här,  här, och  här !  och här .. och även här


Nu har jag erfarit att JAG HAR ÖVERLEVT .

Jag har överlevt - något jag inte hade något HOPP om.  


Så där- där har vi en orsak till att jag i dag så tydligen förvånar mig själv - Jag har hopp




Jag har i dag ett innerligt starkt hopp om att jag ska ha turen med mig denna gången- att jag har en ny cancer som inte har spridd sig- och att det fortfarande finns en chans att jag kan överleva. 


Det känns helt underbart, en otrolig lättnad- att känna detta hoppet.


Oavsett vad vi får veta om denna cancern - så vill jag försöka vända informationen till något positivt.


Om det visar sig vare spridning- så vill jag hoppas på att jag får leva så länge som möjlig- att jag fortfarande har tid på mig.


Jag vill leva. 


Så enkelt er det .


Som läkare vet jag ju att det är mycket allvarlig det som nu har hänt med mig. So be it - jag vill leva med detta hoppet- för det gör mina dagar fina. Jag kan njuta av vardagen och inte fokusera på cancer.


Så i dag har jag åter varit och tränat- och belönat mig själv med en cappucino och en maccarone på café - såååå otrolig härlig att känna att kroppen ( för det mesta ) gör som jag vill !!!!!!!!!!!


I morgon bitti åker jag in till Sahlgrenska kl 07 - blodprov och sen till avdelningen för bla samtal med narkosläkare, få injicerat ett isotop som på torsdag ska användas till att se om jag har spridning till portvakts kjörteln.  Fy och f vad jag bävar för om den harcancer i sig.


Men nu ska jag inte fokusera på det.


Nu är det HOPP som gäller för fasan !!!
här

måndag 17 oktober 2011

Lite tur får man ha !

Min kära man har ringt operationskoordinatoren typ varje dag- och idag med det trevliga resultat att jag kan opereras " redan " nu på torsdag !!!! 
Den 20e i stället för den 31 okt !!!
Kanonbra !!!









Tack vara att någon fick ont i halsen och inte kan opereras som planerat. Jag sa att jag tyckte synd om patienten som inte får sin operation på torsdag- men koordinatoren lugnade mig och sa att patienten inte var allvarlig sjuk och även ville vänta några veckor med operationen.


Med mig - och oss går det helt ok. 


Fredag kväll var vi hos goda vänner- med barn i samma åldrar som våra - som alltid mycket trevlig - och när vi kom hem därifrån vi 23 tiden på kvällen satt min tvillingbror med familj uppe och tittade på tv hos oss !!


Så vi hade mysigt besök från Oslo i helgen - härligt för själen, trevlig för barnen , god mat- och en aning för mycket vin.... My kind of music !!


Som förra omgången med cancer- så känns det som medicin för själen att vara i hop med människor jag är glad i . Och när våra tidigare grannar och goda vänner M och M kom på besök helt spontant blev inte kvällen sämre ! 


Fredag hämtade jag dottern vid 13 30 i skolan.
Fröken hade berättat att hon hade varit ledsen i skolan och blivit tröstad av sina kompisar. 
Det var mammas cancer hon var ledsen för...


Så att hämta H och ta henne med in till stan för en trevlig tjejeftermiddag - var bästa medicinen ! 
Vi hade jätte trevlig - ficka pratat, shoppat och fikat. Det där lär nog hända lite oftare tror jag : )








Fördelen med att dagarna går förbi som förut- och att det händer en del - är ju att jag inte hinner tänka så mycket. Dock- som jag har sagt tidigare- så dyker jag nu inte ner i ångesthelvete. Fram tills vi vet mer om cancern och evnt spridning- så vill jag spendera min energi på att hoppa på det bästa. Och det bästa vill vara om det är en primärtumör - som inte har spridd sig till armhålans lymfkjörtlar.


Gud vad glad jag skulle bli om det inte finns någon spridning. Det känns liksom betydligt mindre läskig- att jag kan få behålla lite hopp om att det inte behöver betyda min död.


Samtidig måste jag erkänna att med tanke på min kropp känns det som att den inte blir särskilt lycklig av en omgång till med cytostatika. Särskilt inte mina leder......


Men - det viktigaste för mig är att det är en primär tumör. Det MÅSTE vara en ny cancer- och inte spridning från min bröstcancer från 2009. Please please please.






Ett är säkert- och det är att det redan nu känns rätt så bittert att  - om det nu är en helt ny cancer i bröstet- så hade jag aldrig behövd uppleva detta- om min onkolog hade lyssnat på mig. 
Jag har från första stund- och upprepat det - vid varje kontroll- att jag vill ta bort mitt andra bröst. 


För mig - som hade två cancer tumörer i bröstet första gången   - så finns det en lite ökad risk för cancer i andra bröstet. Detta  samtidig med att en moster av mig hade i två bröst- gjorde att jag ville ta bort det. Samtidig - kanske framförallt - det att jag SÅ GÄRNA VILL LEVA- att jag ville göra vad som helst för att öka möjligheten för att överleva cancern. 


Jag är ju av den uppfattning av att det inte finns så himla mycket jag själv kan göra för att min kropp inte skall få cancer / få cancer tillbaka. Visst- jag försöker träna, äta hälsosamt mm - men det har hela tiden varit min övertygelse att jag trots ihärdiga forsök på att leva hälsosamt- inte har så mycket jag kan influera på sjukdomen.


Därför ville jag ta bort bröstet- för det var något jag AKTIVT kunde göra för att minska risken. Även om den var så liten - som min onkolog sa. 
Hellre leva med noll bröst- och ingen cancer- har varit min känsla och önskan- från första stund!


Så visar det sig att detta är en ny cancer- som eventuellt kräver cytostatica- så känns det ju bittert- då det inte hade varit aktuellt med det jag nu går igenom / ska gå igenom- om jag hade fått tagit bort bröstet.


Kommande vår var det planerat att rekonstruera bröstet- och då hade jag även fått gehör för mitt önskemål - slik att även mitt andra bröst skulle tas bort - och jag skulle genomgå dubbel DIEP rekonstruktion.


Nu blir det ju lite ändrade planer kan man säga.






Nej - nu kommer snart dottern hem från scouterna - F och jag ska nog ner och laga norska vaffler tillsammans- det är vi duktiga på : ) Mmm - med Gräddfil ( römme ) och sylt  : )



onsdag 12 oktober 2011

Kirurgen



Vilken fascinerande egenskap vi människor är utrustade med.


Vår möjlighet att anpassa oss efter vart som livets väg kräver det av oss.








S och jag måtte faktisk - ja- skratta !! i dag- när vi gick ut efter mötet med kirurgen.


Kirurgen var i dag en timme försenad- vilket passade oss utmärkt : Jag hade nämligen tagit 10 mg sobril- då jag kända dom gamla ångestkänslorna smyga närmare och närmare upp från någonstans djupt inne i mig.  Det är inget kärt återseende kan jag säga- så jag tvekade inte med att ta lugnande medicin. 


Så i loppet av den timmen vi väntade- slapp ångesten taget, jag blev sömnig- men glad för att återhittat lugnet.






Kirurgen var en mycket sympatisk- stor bamsebjörn - som gav förtroende, var vänlig och lyssnade. 
Och syrran- kan man ha mera tur- det var samma syrran jag hade första gångerna jag var där i 2009 - då jag knappast kunne röra mig av ångest !!! OCh det var hon som gjorde " släckningsarbetet" efter den hämskt osympatiska kirurgen som den gång tog hand om oss. 
SÅ det var SKÖNT att få henne igen - och hon kom i håg mig, kom i håg min syster som hade varit med- och hon hade undrat på hur det hade gått för mig. Trevlig. NU vet hon ju hur det har gått.....


Kirurgen tycker som vi- att det med störst sannolikhet rör sig om en ny - primär tumör. 
" det var det jag hoppades på "- sa jag - " för då är det väl lite bättre chanser för mig ?...?! "


" inte LITE bättre " sa kirurgen- " mycket bättre !! "






Jag reste mig halvägs upp - och sa att jag ville ge honom en puss- men tänkte mig om- och gav min man ettpuss istället. Hopas inte Kirurgen blev besviken.... : ) 


Tänk- hur crazy vår värld är just nu. Att vi blir glada för att höra att det sannolikt är en ny primär cancer- och ingen spridning. För någon som för första gången skulle få sin cancerdiagnos- så hade nog inte den beskeden haft lika positiva effekt...!  


Men för oss- så ger det oss skäl till fortsatt ha hopp - hopp om att detta kan skäras bort- och att det inte finns spridning.


Operationsdatumet är inte för 31 okt-  - då svor jag högt- men har jag tur- så kan jag bli uppringd om det skulle tillkomma någon avbokning. Jag ställer opp på sekunden kan jag säga.


Efter operation måste vi vänta tre veckor... på att få veta vad för bröstcancertyp det är, och om det finns spridning til armhålskjörtlarna- hur många. Det är det jag bävar mest för. 


För mig är mitt möte på bröstavdelningen första gången vi skulle få veta spridning mm - det värsta jag har upplevt i mitt liv. Det kändes som att beskedet skickade meg ner i kistan- jag bokstavligen kände- och såg mig i kistan - med ett ben dinglande utanför kanten.....



                                                    några av mina nya ringar..... ingen diamanter- men blingbling : )


I dag köpte jag det lilla hjärtat med Carpe Diem på - som jag hängde på min halskjedja.



Så nu har vi ca 5 veckor på oss- innan vi vet något mer. Jag HOPPAS att det inte finns spridning till armhålen- då det ju har mycket att säga för förloppet. 


S och jag gick sen på stan o åt härlig lunch - jag fick även shoppat lite- så just nu känns det som jag är lite" high..... " 


Och det är det som är helt fascinerande. För oss- i vår situation - kan vi faktisk nu känna oss rätt så positiva- men en " frisk " annan person efter ett slikt cancer möte på kirurgen nog sannolikt nu hade lägat under tecket och bävat .


Snart ska vi ut på promenad igen- fantastisk väder- och ikväll är vi barnlösa igen...... : ) 








tisdag 11 oktober 2011

Reasoning with my self

Fortfarande går det bra med oss.




Blommor från promenaden idag




I natt när jag vaknade en gång - så slog én tanke och én känsla mig närmast omkull- så stark och övertygande att det tog ett tag innan jag fick jagat bort det.  " Men Ingrid- vem är det du lurar- du ska ju dö nu. Detta betyder döden."


Ingen trevlig känsla/ idé - och som tur är klarade jag att bli av med den. Känner igen detta fenomen mycket väl från " förra " gången- även från tidigare i mitt liv- natten är en tid då jag kan får en otrolig stark känsla av att tankar / känslor innebär en mycket klarsynt sanning-  en slags " premenition " eller vad det nu heter.... 


Erfaring har visat att det ofta kan vara lite överdrivit det som pågår i mitt huvud om natten- och skulle det dock vara sanning- ( som jag nog innerst inne ju tänker- men forsöker strunta i ) - så har jag hittills lyckats med att på dagtid häller fokusera på att jag faktisk fortfarande inte har mycket info kring min hälsa nu- och jag gillar faktisk att känna efter hur BRA jag nu MÅR !!






från promenaden idag- aldrig sätt dessa förut : )




Jag har i dag både tränat - och promenerat- och båda delarna gick supert- kroppen känns inte alls illa. Visst blir jag trött i kroppen- vilar en del - men just DET är inget nytt.


Och duktig som jag är på att ta väl hand om mig själv- så har jag efter träningen passat på att gå till min favorit café Damateo- där jag drack en cappucino, tok en mjuk och god croicant - och en pytteliten gul och underbar macarone .Mmmmmmm !! Det gäller att tillföra kroppen lite energi efter hårdträning    : )  Samtidig gör det mig lycklig...




Mitt nya måleri som ska matcha dom nya sängkläderna till vänster........




Förra veckan - var jag ju några dagar i lyckorus- då vi hade fått ( fel )beskedet att det iiinte var cancer i bröstet. Resultat av den rusen var att jag klarade av att spändera myyycket pengar på kort tid.... ..Resultatet av den shoppingen hämtade jag i dag- det var flera ringer - som kan kombineras på olika sätt. Har fått pengar från patientskadeärsettningen - och nu tyckte jag att jag var värdt var värd lite ringer iom att my dear beloved diamond rings inte passar längre pga. alla behandlingar. 


I morgon kirurgen kl 11. Tror inte det blir mycket nytt- hoppas på operationsdatum- men vem vet- kanske vi får lite nyttig info omkring om det rör sig om möjlig primärtumör / spridning. 


Helgens förrätt var chèvre och rödbet sallad med päron  stjärnanis balsamicoreduction mm.  Kanon !!


måndag 10 oktober 2011

Life goes on



Kan bara konstatera att det är en konstig situation vi befinner oss i just nu.


Fortfarande tycker S och jag att vi tar det rätt så lugnt. 


" Denna gången " låter vi inte tankarna spinna i för stor fart- och vi prover inte fundera för mycket- "visst, att, om "- osv.

Vi tar en dag i taget- provar fortsätta i en normal vardag. Känns som det bästa - det enda rätta just nu. 
Avvaktar för mycket tankar och känslor tills vi får " mer kjött på benet " som vi sier på norsk - dvs tills vi har fått mer konkret information - tex om det går att säga om det är metastas, en primätumör- om det finnas spridning någon annan stans i kroppen etc.








Min intuition säger mig att detta mycket väl kan vara en primärtumör. Den sitter precis där min cancer satt för drygt två år sedan- den knölen jag kunde känna själv. Tycker det känns konstig att en metastas skulle sätta sig just på samma stället i det andra bröstet. Tror att det är min kropp som är programmerad till att få cancer just där- i dom körtlarna. 


Det är inte en gång säkert att det går an att få svar på om det är en metastas eller en primärtumor- då såväl en primär tumör samt en metastas kan ha annan genetisk profil jmf med min cancer från 2009. 


Hoppas det är en primärtumör då det efter min mening måste ha bättre prognos- jmf med att det skulle vara tal om spridning av min cancer från 2009.


Förutom operation - snart hoppas jag !- så förmoder jag att det även blir undersökning för att kolla om det finns cancer i lungor, lever etc. 








Helgen var fin- skönt med min syrra m fam. på besök - skönt att få vara nära varann. Och som vanlig- har dom hjälpt till- nu r alla kruker vackra med ljung mm : )


I dag har jag varit ute o promenerat- härlig- en timme- hade tur att jag var ute innan regnet kom : )
Tänkte att nu gäller det att promenera- nu när jag känner mig pigg. Om det blir cellgifter vet jag ju av erfaring att kroppen inte precis känns som ens bästa vän....


Har haft en hel del samtal, sms, mail, mm - det är jag mycket tacksam för. 
Och aldeles nyss kom det även en vacker blomsterbukett- från mina sköna LYDIAGÅRD- väninnor. Tusen tack !!
Sedan vi - 12 " tjejer"- var på Lydiagården tillsammans i våras- för cancerrehabilitering- har vi hållit kontakten, har egen FB-grupp samt har redan hunnit med ett återträff där allihopa var med. För ett gäng med underbara kvinnor. Det är en del seriösa samtal- men ffa skratt skratt och åter skratt.








Nu kom S hem med massor av brev- bla ett med operationstid till onsdag i nästa vecka. Trodde vi - men vi läste lite för snabbt ser vi nu - det var den planlagda operationen för att ta bort eggstockarna i överimorgon  - men den operationen skippar vi just i nuläget...


Imorgon ska jag träna  hos sjukgymnast igen - känns skönt. Annars ska jag nog ta det lugnt. Vill gärna prova att få målat lite denna veckan- började lite smått förra veckan med Annika- och det r ju rena rama terapien : ) Härlig att klottra med färger !


Onsdag möte med kirurgen- S tar ledig hela dagen- och barnen ska vara hos svärföräldrar. S och jag har planerat en skön lunch på stan efter mötet m kirurgen.


Sådär- då har inte jag mer på hjärtat just nu - 





lördag 8 oktober 2011

Uppe kl 07 framför tv'n - med dottern. Ehhh - kan säga att det är mycket länge sen mamma har varit uppe - en lördag- på denna tiden. Och jag som nog skulle behöva lite extra beautysleep nu.... 


Dagen i går gick faktisk rätt så bra.




Stefan ringde någon gång efter 10 - sa " jag kommer hem nu "- jag blev ett stort frågetecken- tänkte att - ja, det r ju fredag- kanske det inte var några patienter på akuten- och inge bookade.?...


" det var cancer "- 


Vad?!  ??


" det var cancer i provet från tisdag. Jag kommer hem nu "




så här långt kom jag i frukosten - men tappade sen matlusten....



Kör försiktig sa jag- och grep hårdare om tlfn -- och ringde till min kära Annika- och blev lite hysterisk där på tlfn.... Annika svepte sin lugnande kappa över mig där i luren- och fick mig ner på jorden. Tack Annikan min.




Kort berättat- och det är en så länge inte mycket vi vet-  glädjessvaret sist tisdag - att alt var bra  - var ett fel som kom till då jourhavande patolog hade tittat på svaret till ett prov som togs för över ett år sedan ( av en knöl på halsen ) - som inte visade cancer......


S hade bett om att hon skickade honom en kopia på det svaret- vilket han alltså såg i går morges. Då blev han nervös- när han såg att det var fel prov vi hade fått svar på. Och irriterad- han hade i tisdags tänkt att fråga patologen om hon var säker på att hon kikade på riktig prov- rätt datum- men ville inte vara hysterisk.....


Så han ringde patologen- och då var mitt prov först analyserat i förrigår- och visade - som ni ju nu alla vet- cancer.  


Stackare S. 
Fruktansvärt besked att få.










Vi tok det lugnt resten av morgonen hemma- grät lite, pratade - och väntade på att kirurgen skulle ringa.


Vi hämtade barnen vid halv två- hade redan hämtat fika hos bakaren : ) - och gick hem och spelade monopol : ). 







Jag hade bestämd mig för att berätta för barnen redan i går. Så på kvällen- innan min syster m fam kom - berättade jag- så enkelt och lugnt jag kunde. Tyckte själv det inte låt så farlig : " Att nu har jag fått cancer i aaandra tutten- så nå ska vi göra som andra gången - ta bort den !! Och sannolikt cellgifter och alt det det bringar med sig. Men det fina är att då är det förhoppningsvis borta. Tycker jag kunde säga så. Och det gick bra- det var mest tutten som ska försvinna dom var ledsna för - den er ett mycket kärt familjemedlem kan jag säga...!! : ) Lite frågor om jag kan dö - men det gick ok - sa att det hoppas jag inte- att jag tror att dom kan få bort cancern en gång till. Förra samtalet vi hade- ljög jag och sa det samma- men var övertygad om att jag skulle dö. NU ljög jag inte. JAG HOPPAS ATT DOM FÅR BORT ALLT !!! Längre en så vill jag inte tänka just nu.







S och jag undrade över varför vi inte föll i hop i går- men i stället tog det relativt lugnt. Trista- men lugna .


Tror det kan beroo på - för min del- att jag inte ooorkar. Orkar inte känna


Våååågar inte känna ?....


Men samtidig har vi ju levt med dessa tankar/ rädslor - denna cancervärld i drygt två år- så vi r nog även lite förberedd- inkörda - om man kan saga det så.


Och så kommer kanske känslor- reaktionen- kriiiisreaktionen- senare......


Jag r bara tacksam faktisk- mycket skönare att kunna fungera som vanligt - och inte ligga som en grönsak i sängen.






Men lite hjälp på vägen blev det i går: Coctail: först sobril- vi kom inte i håg vilken dos jag har tagit tidigare- det visade sig att 10 mg var lite för mycket.... var ganska så reelt trööt under monopolseansen kan jag saga....
Sen - när syrran m fam kom - blev det härlig vin - vitt - och sen rött. Njuta ska jag min sann göra !


Apropos - Min stora syrra och hennes sköna dotter hade lagat hemgjorda MACARONER/ macarones  !!!!!!!! absolut, definitivt dom bästa jag någonsinn har smakat !!!!! Det hade tagit hela 5 timmar att laga dom. Underbara !!!!!










Kirurgen ringde: Han satte mig på operationskö i går- trodde inte det var lång kö - vad nu det innebär.... Annars r det möte med honom onsdag kl 11 på Sahlgrenska. 


Frågan blir nog nu bla- är detta en metastas ?


Är det en primär tumör ?


Finns det annsn spridning ? ( denna tumören är på ultraljud lika stor som min förra cancer- och då hade jag 15 metastaser i lymfkjörtlerna i armhålen..... har inte vågat känna efter nu faktisk....


Dom få tanker jag har gjort mig så långt är att det ju inte direkt är något att ropa Hurra för att det utvecklar sig cancer under pågående cancerbehandling......
Men - om jag får önska- så r detta en primärtumör - som vi får bort - utan metastaser. Som bara har en annan genestisk status slik att det är skälet till att den har kunnat växa fram under pågående antihormonell behandling....


Jag har även tänkt att jag vill hyra in en proffetionell fotograf- så vi kan få fotat oss fira i familjen - snyggt- mens mamma fortfarande har sitt fina låååånga ( till axlarna !!! ) LOCKIGA hår !!!  : ) Känns ju som att jag vill vara på den säkra sidan att föreviga mig själv- lite tjock- men med vackert hår- nu - innan det kanske blir för sent för flera långhåriga foton.




Inför läggning i går kväll tog jag imovane- hela 7,5 mg ... - men det tog min sann sin eviga lilla tid innan jag somnade- men det var helt ok.Sen kommer jag inte i håg någonting av natten. Skönt.


Kan nog konkludera med att jag ror att jag inte helt har fattat vår situation ännu. 
Jag har nog inte helt förstått. Hur korkat det en låter
Jag vill sannolikt inte förstå ?
Eller jag r van - eller förberedd 


I don't know








Det viktigaste får jag nog säga är att jag just nu mår helt ok - tusen tankar som kommer och går- men jag har bevarat lugnet- och det r jag tacksam för !!!!


Ha en skön helg hör ni - 


och tack snälla för alla hälsningar - det gillar jag !!
















Kram på er !

fredag 7 oktober 2011

DET VAR CANCER ENDÅ !!!!!!!?!?!?!?!?!?

HELVETE- hur r det möjlig !!! S ringde nyss- han har fått veta att proverna visade cancer endå.

Jag r i chok

onsdag 5 oktober 2011

liten up to date.

Frågan kring Tranbär har jag inte fått svar på ännu.


Min onkolog tog på sig arbetet att skriva ett brev till professoren som har skrivit i FASS- så nu väntar vi på svar.


I mellantiden kan jag säga att jag har slutat med tranbärskapslarna- och även Hiprex- som är en enormt-giga-sur tablett som ska hålla blåsan sur så den inte så lätt får infektion.








Jag hoppas att vi kan få ett svar som vi är nöjda med. !


För att uppdatera lite kan jag säga: 


Chocken i går har lagt sig - idag är jag glad - och back to normal. Men med en tydlig känsla av tacksamhet.
Annars-  vad gäller cancerresan, så går det rätt så bra tycker jag. 






Innan sommaren tog jag en MR av ryggen- då var jag övertygad om att där satt cancern .... som tur är tog jag fel. Sen - efter sommarsemestern ville onkologen att jag skulle ta en skjelettscintigrafi då jag länge hade gått med smärtor i ena höften- och då knappast kunde gå. DÅ trodde jag inte att det var cancer- vilket det - åter igen.... - inte var- men jag klarade ju att bygga upp tillräcklig med nerver innan och efter undersökningen slik att det inte var direkt kul där det hellre.... 





Och det är ju detta som är en del av dom jobbiga sakerna nu när jag har kommit en bra bit på väg in i " det friska vardagslivet "- just det att det med jämna mellanrum kommer symptom som - som inte går över på ett par månader- som gör att cancertankarna blir svårare och svårare att ignorera. Och så blir det en undersökning- och så förbereder jag mig på att dö och allt vad dom tankarna innebär. ....


Det är en jobbig del av denna resan- som annars alltså nu går rätt så BRA som sagt !!! Tycker ÄNTLIGEN att jag är gamla Ingrid igen - cancertankarna dominerar inte totalt längre- undrar även om dom nu ofta kan vara borta hela dagar- åtminstone är dom förträngd långt bak i ett hörn där jag inte behöver ge dom mycket uppmärksamhet. Helhetskänslan är nu bara "ingrid"- och inte " cancer- Ingrid "


Jag NJUUUUTER av det. 






Kan dock säga att vad gäller leder och smärta- så har jag lika mycket besvär som förut. Men jag vet ju att jag inte är ensam där !!Snack om att känna sig som en gammal dam....






Har kanske inte berättat att jag faktisk bytte från Tamoxifen - till Arimdex i somras.
Om det är detta bytet- eller att jag har varit oerhört trött i många månader- eller om det är cancer- I don't know - men jag har äntligen lykats gå lite ner i vikt !!!. Jag har liksom tappat aptiten / matsuget lite. Någonstans långt där inne ger det mig en liten oro- iom att det var just det som hände i månaderna innan jag fick mitt cancerbesked. Jag tappade matlusten och gick ofrivilligt ner i vikt.....


Men- jag tänker inte vara negativ- så jag ser på detta som en FANTASTISK förändring för min kropp -nu har jag ÄNTLIGEN gått ner i vikt !!!  Och fettet som la sig rundt magen under cortisonkurerna- har omfördelat sig lite- och det är etterlängtad !!! Har nog gått ner 5 kilo sedan juni - vilket ju är fantastisk då det innan det var omöjlig att gå ner i vikt. Så HURRA för detta- och så hoppas att jag lyckas gå ner ca 10 kg till.....


Slutade med mina antiperessiva mediciner innan sommar semestern - och .... började igen efter semestern.... !! Jag var alltså så fruktansvärt trött hela semestern- orkade knappt gå upp ur stolen- och efter vart blev jag ju ledsen- för hur stor är livskvaliteten om man inte orkar någonting ?!  Tårarna kom för ingenting- och när jag inte klarade hålla tårarna tillbaka framför barnen- bara för att dom tex inte lyssnade på mig- då förstod jag att jag behövde åtgärda problemet. Barnen blev rädda när dom såg mamma gråta utan någon tydlig anledning. 


Min psykolog tänkte på depression- och fick psykiateren till att åter skriva ut cymbalta . Och snabbt började jag faktisk må HUR BRA SOM HELST !!!!!!


Själv är jag inte så säker på om jag var deprimerad- min teori är att jag över så många månader har varit så himla trött- att det till slut gjorde min livskvalitet så reducerad att jag blev ledsen av det. Men- oavsett orsak - det viktigaste är att jag mår bra nu : )







För tiden är jag via FÖRSÄKRINGSKASSAN - under " utvidgad medicinsk utredning".


...............................




Detta för att FK tycker att jag har fått tillräcklig med pengar- och måste ut i arbetet.
FK accepterar inte längre min läkare sina intyg beträffande min trasiga rygg- och nu vill FK alltså att en annan läkare- som dom har hyrt in - ska göra en bedömning beträffande min arbetsförmåga.


För att säga det mildt- så har detta inneburit flera ganska så provocerande situationer - mer om detta får ni i nästa inlägg- nu ska jag faktisk avsluta för denna gången.