Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

torsdag 23 februari 2012

Vem drog ur kontakten ... ?!


Vet att det kommer dåliga dagar också - men jag gillar dom inte.....




Det vill säga- dålig och dålig. Sååå illa är det ju inte.


Sedan kuren på tisdag har jag varit sliten, trött- inte alls känt av den mycket efterlängtade cortison- effekten. Jag brukar bli pigg ock aktiv, men inte denna gången, inte. 


I dag var det läkarbesök samt behandling hos lymftherapeut. 




Som jag har berättat tidigare så har jag nu fått ny onkolog. 
En mycket trevlig kvinna som ser mig rakt i i ögonen, lyssnar- diskuterar, även delar med sig av sig själv- av egna tanker ock känslor. 


Både S ock jag gillar henne ock det blev ett bra möte.


I ock med att jag känner att vi har bra kontakt, berättade jag lite om mina känslor kring min nya cancer- att både S ock jag gömmer bort känslorna av besvikelse över att jag i våra ögon " i onödan " går igenom en ny cancerbehandling. I onödan då jag ju i två år bad om att ta bort bröstet preventivt, men min onkolog lyssnade inte.


Och här berör jag en process som kräver mycket energi av mig. Båda känslorna kring en helt ny cancer,- samtidig som läkaren i mig försöker hitta argumenter som kan " förklara/ försvara " min dåvarande onkolog - försvara att han inte remitterade mig till en bröstkirurg, försvara att han inte alls undersökte mitt bröst i somras på kontrollen.


Jag KAN ju förstå att han inte remitterade mig- statistisk är ju chansen mycket liten att det kommer cancer i det andra bröstet. Det säger även min nuvarande onkolog.
Men, samtidig förstår hon mina tanker  ock känslor. 
Det att min mamma har bröstcancer, min moster oxå- ock hon hade även i båda brösten - det gör ju att man känner att det kanskeinte vore så dumt att ta bort det andra bröstet i preventivt syfte...


Jag försöker att inte känna efter för mycket när det gäller canceren i mitt liv- nu måste vi komma igenom denna behandlingsperioden. Sedan kan vi fundera lite mera,- känna efter.
Men- när jag först börjar prata om detta, som i dag- då känner jag hur ont det gör i mig att känna att detta känns så otrolig i onödan. Jag hade ju hoppats att jag nu kunde vara tillbaka i mitt gamla liv. Att " jag "- att " vi " var tillbaka. 


Samtidig pratar vi kring hur det går med barnen.
Vi berättar att äldsta ,som på söndag blir 9e, sannolikt sliter lite.


Lotta-- en sjuksyster som är HELT FANTASTISK- säger att jag borde ta med H på behandling- men att H även kan komma till min nuvarande onkolog för ett samtal. 


Låter kmycket vettigt. Om H vill, kan hon ha samtalet ensam - slik att hon kan fråga ock prata om precis det hon vill. Fråga utan att vara rädd för att göra mig ledsen. 
Barns fantasi kan ofta vara mycket sämre än verkligheten.






Samtidig som jag är mycket tacksam för dessa goda samtal ock råd, så rör det om i djupet på mig någonstans.
Vi är en familj med cancer i vardagen. 
Frågar dom dessa frågor - för att dom tänker att vi kan komma i det läget att jag ska måsta lämna min familj?
Säkert inte- men - oavsett - så är det ju allvarliga saker- att en 9e årig tjej måste prata med mammas onkolog.


Dagens samtal kring dessa olika ämnen, samtidig med att jag är sliten efter alla kurer, gjorde nog sitt till att tårarna kom. 
Även det att jag nog äntligen känner förtroende för min läkare- att jag kan släppa loss lite- lätta på trycket.




Gick på vikten där i dag- ock det var inte trevlig kan jag säga. Trodde inte det var så illa.
Även om jag vet att jag faktisk nu måsta strunta i vikten- nu har jag nog med att försöka ha en normal vardag- så känns det ju någonstans tungt.
Tungt att vara 20 kilo mer än jag normalt hade varit.


Vart tog jag vägen. 
Plötslig känns jag som en patient.
En patient i sjukhuset som en gång endast var min arbetsplats.


Nu är jag patient- halvägs i cellgiftsbehandling för andra gången i mitt liv.
20 kilo tjockare än jag brukar


Plötslig känner jag hur matt jag blir av att kämpa.
Kämpa, vara positiv ock glad.


Jag ÄR positiv ock GLAD- jag kämpar gärna


Men det kostar.


Plötslig blir jag medveten om hur mycket energi det kostar - att varje dag bli konfronterad med tex : övervikt ger större risk för återfall, - eller: en alkoholenhet om dagen ger större återfallsrisk, - eller- mjöljkprodukter är inte bra....


Varje gång jag ser/ hör slikt- så gör det något med meg.
det ger mig ångest, 
det ger mig dåligt samvete,
ångest


Jag försöker strunta i det- inte tänka.


Det ger mig en känsla av hopplöshet


Jag har ingen energi att klara av att kämpa mot övervikten ( som jo till stor del kommer av behnadlingen ) - låta bli att äta för mycket socker, mjölk -- inte njuta av alkohol osv osv.


Jag blir sliten av allt som inte är bra- som jag inte borde- men gör ändå.


Jag orkar inte ändra mer i mitt liv.




Samtidig vill jag KÄMPA.


Jag skulle GLADLIGEN kapa av mina armar ock ben för att överleva. 


För att bli frisk.


Jag älskar att leva.


Dragen hit ock dit- fram ock tillbaka
känslor ock tanker som varje dag dyker upp - som åter igen packas snyggt in för att inte störa vardagen.


Men vart tar alla känslor ok tankar vägen ? 




Jag är faktisk helt fascinerad av hur duktig en människa är på att anpassa sig till en ändrad situation, ett ändrat liv. En ny balans hittas- ock livet går vidare. 
Tack ock lov. 


Ock i dag har jag nog bara en minor setback.


Det är lov.






Ett sätt att fortsätta att kämpa, är att fortsätta ta vävnadsprov när jag känner något jag inte litar på....


Som den på halsen.


Här om dagen ringde - min man - trodde jag- och jag svarade med " Hej Älskling "


Det var en sjuksyster som ringde för att berätta att proverna inte visade cancer.


Hon hanterade det bra att bli kallad för älskling...


Och vad gör jag- jo jag tänker att han som tog proverna säkert har stuckit fel- att han har stuckit bredvid svullnaden.....
Men, lugn- jag känner mig själv- det är ångesten som får lov att få lite för mycket spillrum, en liten, liten stund.
Men snabbt hämtar jag in mig- dvs - skjuter tankarna långt in ock bak någonstans. 
Så går jag vidare.
Ock - långt där inne någon stans undrar jag om jag ska ta proverna én gång till..... litar inte på att allt är ok.
Jag låter den tanken få stanna där. Jag låter mig själv få vara lite rädd för att dom har tagit fel.
Jag vet ju varför jag inte vågar lita på svaret.
Jag har ju varit med om det gång på gång. Att " dom " har tagit fel.


Samtidig vet jag att svaret trots allt nog mest sannolikt faktisk är riktig.
Det är inget.
Så,
Så går jag vidare.




Nu har jag lagat pannkakor åt familjen- ock nu har jag meddelat att jag murar mig in på sovrummet.
Kanske är det slik att min kropp börjar känna av att den är halvvägs in i behandlingen. 
Kanske har jag bara en av dom sällsynta dålig dagarna?


Jag har tur som har en man som förstår- även om han har svårt att lämna mig i fred- tror han blir lite sällskapssjuk : )


Förhoppningsvis mår jag bättre i morgon !

måndag 20 februari 2012

Jag älskar ....


Tulpaner

Egentligen får jag inte säga så av min mamma- att jag älskar ditt eller datt. Jag älskar bara min man.....



Men det är faktisk så att jag älskar tulpaner.


Och min Iphone- det är den perfekta kombinationen. 


Jag blir aldrig ALDRIG trött på att ta bild på tulpaner.
En och samma bukett bjuder på nya, vackra visuella njutningar varje dag.
Ofta kan jag tycka att dom är som mest fascinerande och vackra när dom är utblommade...



visst är det vackert ?!


Otrolig kul att det med sin telefon går att ta slika underbara färggranna foton !





I morgon är det dags för första ronden i andra halvdelen av mina cellgifter. Hm,  låter lite konstig- men nu börjar jag alltså på sista halvdelen!!!


Ajamensann- håret sitter kvar.


Var faktisk hos frisören förra veckan- skönt faktisk att klippa bort allt det döda- som bara tova sig och var irriterande.


Dock har det ju dröjt fram tills nu innan jag klarade av att kapa av det- har känts helt fel att klippa av det efter cellgifterna. Håret har känts så dyrbart- inte kan man klippa av det fantastiska håret !!! . 



Men förra veckan då hela familjen var i Oslo under sportlovet- så åkte jag med min syster till hennes frisör- det är hon som har klippt mig dom få gångarna det har hänt dom senaste två åren.


Även om det var min syster som hade tid- så fick jag med en gång en stol att sitta i- i ett eget rum, en hårkur samt skön och långvarig huvud- massage- och sen så hittade vår älsklingsfrisör även tid att klippa mig! Samtidig fick jag en fantastisk god cappucino - och en god chokladbit.
inte mera än kanske två cm gick av- men det gjorde susen. Inga tovar mer- och lockarna finns kvar : )  


Veckan i Oslo var skön - barnen o S har åkt på skidor- i går hade barnen snowbords kurs i 1 1/2 timma.
Det var fantastisk !! att stå och se på. Vilken progression - från knall och fall- både neråt, samt i hissen - till att dom klarade att åka nerför samt ta hissen utan att ramla !
Fick några härliga ögonblick på film, många goda skratt- samt ett ENORMT sug att åka snowboard igen. Det är 9-10e år sedan !



Så nu har jag egentligen lovat mig själv att jag näste år ska stå med barnen!
Dock är det egentligen ingen smart idé- pga. mina multipla diskbråck i nacke samt rygg. Och inte vill vi åter uppleva att ett diskbråck kan förstöra min tarm, urinblåsa samt bensmärtor mer än det redan är.


Får nog fundera över saken, men my god vad SUGEN jag blev !!!!!! 
Det är ju oxå en fantastisk glädje att göra det tillsammans som en familj. 
Otrolig att våra barn har blivit så stora att detta är möjlig- " plötslig är dom 6 och 9e år.



Vi har annars njutit av att träffa familj och vänner, samt att S's kusin med familj även åkte med från Gbg för att upptäcka hur det är att åka skidor i Oslo. Då min stackars lilla mamma är på rehabilitering så kunde dom bo i hennes lägenhet. Jag har besökt min mor varje dag, - det var fint att kunna vara hos henne i en tid då hon har det extra svårt. 




Jag vet- bilden ovan är den samma som första bilden i detta inlägget - men jag bara MÅTTE förstora den lite - njuta av den lite till  : ) 




Förra veckan tog jag prov av svullnaden på halsen. 


På torsdag har vi en timmes besök hos min nya onkolog inbokat- så då lär vi få svaret. Denna gången ringer vi inte själva för att få svaret så snabbt som möjlig. 


Å ena sidan tror jag inte att det är cancer, men å andra sidan tycker jag faktisk att det låter lite konstig att det skulle vara fettväv. Fettväv som växer såpass snabbt..? Samtidig har jag även sätt där pathologen har stuckit- och SJÄLVKLART har tankarna kommit att jag tror att han inte har stuckit rätt. Stuckit brevid. Same old song- slika tankar kommer varje gång jag tar slika vävnadsprov. 


Vet inte vad jag ska tänka, känna. Jag väljer att inte tänka, känna så mycket. Är det cancer, så får man väl utreda om det finns annan spridning, om man ska ändra behandlingen. OM, om, om.


När tankarna virrar på det sättet så går det upp för mig att jag nu verkligen mer än någon gång lever från dag till dag.


Jag tänker faktisk inte särskilt längre än fram till nästa dag. Iallafall inte så långt fram i tid att jag behöver fundera över hur det ska gå med cancern- hur det ska gå om cancern kommer tillbaka- inte har försvunnit.


Och far tankarna tills att jag ska dö från mina barn, min man- så säger jag bara till mig själv att dom klarar sig. Dom klarar sig fint.


Om jag nu blir tvungen att befinna mig själv i en slik situation- då får jag ta det som det kommer då. 
NU är det bara att NJUTA av LIVET.
Och det funkar, trots att jag oftast är trött, jag vilar mycket, illamåendet kommer och går, huvudvärk lika så. Vardagen känns ändå bra : ) 


Njuta av att ta bilder av vackra tulpaner : )


I eftermiddag var jag och fick akkupunktur. Ett tag efter jag kom hem - kliade jag mig lite på huvudet- o där hittade jag min sann en kvarsittande nål !! Hoppas det att den satt extra länge i gör underverk ! 


I morgon innan kur klockan 13 så ska jag få lymfdrenage kl 09e.
Vid 10e tiden ska jag träffa en ny funnen kompis i stan för en fika.
Kl 12 hämta S på jobbet för att sedan åka in till Sahlgrenska för kur: Herceptin samt Taxol.


Hela veckan är fullbokat - så jag hoppas att kortisonet ger mig mycket energi ! 

måndag 13 februari 2012

En vanlig vardag

En vanlig vardag.


Det är ju det vi eftersträvar.


Inte bara vi som på ett eller annat vis har fått ändrade vardager pga tex sjukdom i familjen, eller annan strul som markant ändrar " den vanliga vardagen ".


Inte bara vi eftersträvar den- men hela samhället.
 Och det är ju hälsosamt.






Försäkringskassan kan dock överdriva lite.


Påminn mig på att jag ju absoluuut måste blogga en dag om hur jag i höstas var mitt i en process  som kallas - " Utvidgad medicinsk värdering "- i regi av Försäkringskassan ( NAV på norska ) .


Det var för att få en översikt i vilken grad jag var arbetsför. 


( Detta för att jag gråtande innan sommaren i fjol hade måttet berätta framför min arbetsgivare, och försäkringskassa, samt min ryggmergsskadedoktor ock socialkurator- att det inte gick bra med mig, heller sämre- och att jag åter igen måtte meddela att jag ej kände mig redo för arbetet. )


Men det ska jag inte berätta om NU


Nu tänkte jag bara visa att en " vanlig " vardag kan se ut som i dag:




Förutan en lite tråkig natt pga. långdragen förkylning senaste par veckorna- som långsamt blir sämre och sämre, samt att jag är trött av cellgifterna, illamående och har lite huvudvärk- så var jag i dag hos en lymfdrenage-therapeut.


För jovisst- jag fick åter bevisat att jag är expert på min egen kropp.


Förra veckan fick jag påvisat att jag visst har lymfödem, även i min andra arm.
Skittråkig tycker nu jag. Samtidig säger jag snabbt till mig själv att det faktisk finns sämre ting här i världen. Då känner jag mig faktisk direkt mycket bättre : ) Glad ett så enkelt trix funkar på mig : ) !!


Jag har lymfödem som är snäppet sämre än i min " första" lymfödem arm. 
Jag är besviken av att det kom så snabbt . 
Ofta brukar det komma först efter strålningen- och ofta mycket senare än det. 


Nu har jag alltså TVÅ OSEXY armstrumpar och handskar.
Hur jävla sexy är det ?!?!?!?


Hur jävla snyggt blir DET till sommaren ?!?!?!


Min son som redan ogillade min första strumpa- blev inte nöjd han heller. I don't blame him !


Det konstiga är att jag som har blivit supervan till min ena armstrumpa- klarar fortfarande inte vänja mig till denna !?! Tycker den är bökig att få på, ha på- etc.




Idag har jag alltså varit till en lymftherapeut som ska prova ut behandling på mig i dom kommande veckorna. Två gånger i veckan.


I dag hann hon inte göra annat än att ta mått och känna lite- då jag kom en kvart för sent.... Samt att jag  hade munndiarée -dock tycker jag hon var otrolig duktig på att fortsätta sitt arbete medan jag pratade, pratade och pratade.....


Min kära Annika och jag har länge tittat på arm strömpar i alla färger och mönster.
Så långt har jag inte beställt hem några då jag har tvekat på om det var något för mig.


Nu när åter något på min kropp har blivit symmetrisk- så känns det dock som att det kanske nu är läget för att få mig några fancy armstrumpor













Här kan man ju matcha strumpa med kläder, väska, skor mm : ) 


Orange här nedan är ju mycket modern i år !!








Projekt nummer två idag var att åka till Sahlgrenska för en punktion av knölen på halsen.


Min sköna nya onkolog sa att hon skulle bli mycket förvånad om det visar sig vara cancer.
THANKYOU !!




Jag delar hennes uppfattning- men det är skönt att höra henne säga det- och att jag i dag fick utförd en punktion.
Även där hade jag munndiarée. Undrar hur ofta dom har patienter som bablar på i ett kör medan en nål sticks in tre upprepade gånger på halsen... : )


Skönt att få gjort detta i dag som sagt- Bäst att bli av med dom tankarna.


Men min onkolog skrattade åt min teori om att det var thymus hyperplasi.


Ok- jag köper det. 
Det bäste är ju oxå trots allt att detta sannolikt bara är fettvevnad.


För som onkologen sa: Nu har du ju ingen könshormoner längre- o då blir du ju tjockare- och får lite mer valkar här o var.....


Så sant så sant.


Efteråt åkte jag till makens praktik och fick en sådan där elak stålpinne igenom nesan ock ned i halsen.
I hate those things !


Men iom att förkylningsförloppet påminner mig om då jag hade mykoplasma i november- så ville jag kolla upp det.


Även det är säkert inget. Jaja- bättra att ha kollat upp det tycker nu jag.


Har haft en del smärtor i mitt hö " ickebröst "- och där har jag få även känt en knöl......
I morse såg jag att den " gamla " svullnaden ( vätske ) från två år tillbaks- nu bara ökar på. Helt säkert pga cellgifterna. Är även mycket mera svullen i händer, fingrar och arm. 
Men knölen jag kände- där smärtan var- sätter ju genast i gång cancertankarna.


MEN jag KAN ju detta nu- det är bara att ha tålamod- inte känna efter på några veckor- sedan känna igen- ock om den är där fortfarande- ge det en månad till. Än så länge säger jag bara att det säkert inte betyder cancer.
Sååå lätt gick det inte att lugns ner sig själv för ett år sedan kan jag berätta !






SÅ - 


slik kan  en " vanlig vardag" se ut för mig.


Den känns, som tur är- som en vanlig vardag. 
Jag är- som ni vet- mycket nöjd med mitt liv för tiden- otrolig nog.
Jag är verkligen tacksam för varje dag jag har haft- som jeg har här med mina nära ock kära.


Kan säkert låta oerhört mellodramatisk.


Men det är sanningen. 


Jag tänker ofta på att jag numera är så tacksam.


För två år sedan var jag övertygad om att jag i dag inte skulle finnas till längre.


I blogger jag har läst över tid- finns tillräcklig med exempel på just dom som inte fick leva länge efter sin cancerdiagnos.


Det händer. Det kan hända vem som helst.


Jag är otrolig glad för att jag finns här i dag.
Basta



Jag tycker det är värd att skriva ner lite om hur en vanlig vardag ser ut.




En vanlig vardag nu är nämligen alltid- på det ena eller andra viset ALLTID fylld med flera aspekter som berör cancer. Dock känns det numera som vanlig vardag.
Det vill inte säga att det är synd om mig, att jag blir deppig av det. Absolut inte. Men jag har nu ändå behov av att meddela- inte bara för er- men även för mig själv- att min familjs vardag nog kräver en del krafter av oss som vi numera inte ens själv tänker på, känner av- medvetet.


Samtidig har vi ju vardagens alla problem- som " alla " har.


Förra bloginlägg skrev jag ju att det går bra med min dotter.
Tog lite fel där, tyvärr.


Skolsjuksöster ringde och sa att hon är orolig för henne.


Själv hade H berättat om samtalet med skolsjuksyster- men jag blev ju självklart mer oroad när samtalet  från sjuksyster kom.


Vi tycker att H har nog svårigheter i vardagen med det vi som familj nu går igenom. 


Jag blir så ledsen av att höra att problemen mellan tjejer på skolan - fortfarande - efter mååånga  månader är ett problem för henne, att det influerar på hur hon mår, hur hon klarar av att consentrera sig i skolan.


Känner att det liksom inte helt finns kraft att hantera slika onödiga, men ytterst trista problem oxå. 






Nej - nu måste jag avsluta- 


Och hör ni- jag blir så glad för att ni lämnar kommentarer- tusen tack ! 


Vet tyvärr inte hur jag kan fixa problemet många uppger - om att det är svårt att kommentera. Innan kommentaren hinner publiceras försvinner det. Tråkig !




Fortsätt dock gärna försöka  : )

fredag 10 februari 2012

Ursäkta

Visst.


Bloggen är till för MIG - men jag vet att jag har flera som följer min blogg- och därför ber jag om ursäkt för att jag har låtit det gå så länge utan att jag har skrivit. 


För just i denna fasen, med cellgiftsbehandling- så undrar ni kanske hur det går ....?





När dom jag träffar på frågar, så säger jag att det egentligen går jätte bra. Är min man då i närheten, så kommenterar han att jag nog inte själv helt ser att jag ofta går runt som en gammal strumpa..... 
( dvs. så säger han inte- det är jag som hittar på jusst det uttrycket så jag inte kommer i håg hur han ordlegger sig. När han i vår mest romantiska period - vi hade varit i hop i 3 månader- kunde kalla mig för " min gamla russin "- så kunde han i dag säkert ha hittat på att säga gammal, utvriden strumpa : )   )


MEN - jag tycker det går bra- enligt omständigheterna !


Det går ganska upp och ner- vissa dagar är jag en " strumpa- har ofta varit illamående- vilket är nytt för mig. Inga illamående alls för två år sedapå FEC och Taxotère.
Det som är värst är en för jääääcklig huvudverk. 
SKALLEBANK.


Den har varit en objuden gjäst sedan jag började med kurerna i december- och här i förra veckan var jag till slut så sliten av huvudvärken och illamåendet, att jag blev lite desperat.


Och vad har man goda vänner för ? 
Jo - jag började prata om accupunku, då jag mistänker att delar av huvudvärken kommer av även muskelsåänningar från tunga, käka, tenner.


Då googlade min kompis Heidi i Oslo, och hittade et ställe precis i närleken här jag bor- där jag fick tid samma dag pga. att behandlaren fick en avbokning. !!


En annan kompis- Maria- gav mig idéen om att jag ju kan sätta nålarna själv! Why not- dom senaste åren i mitt läkaryrke är det jnu just det jag har gjort av patientarbete- sticka nålar i patienter- dock i ett helt annat syfte än accupunktur.... Men jag vet ju precis vart dom ska sitta- så det är kanske värd ett forsök. Säkert inte helt slik det ska gå till, men,men.


Oavsätt- nu har jag ju hittat en som har behandlat mig två gånger- och jajamensan - jag har nu blivit bättre av huvudvärken. Den har inte försvunnit " som dugg for solen "( nosk uttryck ) -men stegvis lagt sig lite mer i bakgrunden. Jag njuuuter av att vara lite fri från huvudvärken !!


Nog om det !


Jag har hunnit med hela 2 eller möjligtvis 3 kurar sedan senast jag skrev... !!


Här är jag - fortfarande med håret på plass : )


Som sagt- jag tycker det stort sätt går BRA- så ofta jag kan springer jag på lunch med dom av kompisarna som måtte ha lite ledig tid på dagarna- tack alla ni snälla kompisar som håller mig sälskap !! Jag blir så GLAD av det !!!


Här är Annika och jag- båda i våra Desigualkappar : ) Annika och jag har blivit underbart nära kompissar efter att vi traff varandra igenom bloggandet om bröstcancer 



action action. shopping på g......
Det har varit härligt socialt hela januari och så långt in i februari. Senast förra helgen var vi bortbjudna fredagen till våra goda kompisar med barnen- och ett otrolig kult 40 års kalas på lördagen. 


Min man forsökte i timmer att få mig med hem - men en möjlighet att dansa o ha trevligt kunde jag inte bara lämna så där. Så mycket härliga menniskor som vi aldrig förut hade mött- så skoj på dansgolvet. Det att jag och en danspartner ramlade på golvet - över tre stoler, hvarav én gick sönder..... säger nog lite om at jag var i slaget : ). Och ett lite böått minne på min stjärt finns fortfarande... : )


Som min man sa- när jag ser deg där hoppandes på dansgolvet blir det svårt sedan att tro dig när du säger att du mår dålig av cellgiften..... : )




här bor numera pallen från Oslo  : )



Håret hänger fortfarande på som sagt !! Ett tag där blev jag nästan lite frustrerad då jag hade trott att NU skulle det ramla av- eller nu - eller NU då ?! Jag som ju gillar kontroll ( vem gör inte det ? ) - tyckte det var lite jobbig. Men så har jag ju förstått att det faktisk bara är att NJUTA medan jag kan !! Härligt med hår- även om jag tycker det har blivit tort och mer dött.  Men jag klagar inte !!


Visst- det kommer en del hår på hårborsten den ena gången i veckan jag borstar det... ( ett privilegium nu när jag har lockigt hår  : )   )  men det är fortfarande en normal frisyr jag har !


Bilden ovan blir då gång nummer två att jag har haft kur sedan jag sist skrev.
Ingen peruk eller sjalar här nej !





Här är en bild på mig från denna veckan, tisdag. Jag är mer sliten- tycker jag ser blek ut- trots att jag har makeup på. Ser också att jag ser lite fluffig ut ( ehhh - lite mullig / tjockare) - även om jag inte har gått upp mer än ett par kilo i vikt. Men det kan vara cortisoneffekten så klart.

Jag var sååå nöjd nu under kuren !!!!

För att:

Jag har sedan början av januari känt att jag har en slags fettklump precis i mitten av halsen - precis där vart nyckelbenen möts. 
Jag har provat att inte känna efter för mycket- tänkt att - oavsett - om det är spridning av min cancer- så får jag nu behandling, inte mycket mera att göra att den saken.

Men nu ville jag ändå fråga- iom att den har blivit större. Och självklart- även om jag inte låter känslorna fara i väg- så jobbar det nog på i mitt (o)medvetne.

Jag har även - igen - fått endel smärtor från hö höften, vilket också kräver att tankar ock känslor måste städas lite bort slik att dom inte kreerar en vedvarande oro. Det är alltid länt att låta det går ett par månader och se om det går över- innan man börjar oroa sig- för mycket... 


Det som gjorde mig så oerhört glad nu då - var att den läkaren som jag för två år sedan gillade allra mest- men som inte arbetade på just på mottagningen på onkologen, och därför inte kunde ha mig som patient- hon är nu tillbaka på mottagningen !!

Och - turen ville ha det slik att hon just när jag fick min behandling och ville tala med en läkare- gick förbi i korridoren !! Sjuksyster hämtade henne ( efter att ha tröstat mig lite- då tårarna plötslig bara kom ) - och visst- då jag berättade att jag vill byta onkolog- så var jag hjärtlig välkommen att komma till henne !!!!!!!

Jag blev så glad !!! Känns so att komma hem till en mamma  !


 Eva som läkaren heter- hon kände, och sa att hon också kände något, men hon trodde inte att det fantes lymfkörtlar där. Något även min man och jag hade kommit fram till. Dock - inte konstig att jag tänker spridning när jag känner något där.?
Hon konkluderade inte med något- utan gav oss en tid- vi ska till henne i dag. 




Jag har googlat liiite- och på bilderna ovan ser man ju att det inte finns lymfkörtlar precis i mitten där jag känner min knöl. Dock tror jag visst att naturen är slik att vissa av oss säkert har det även där !

Men ! 

Jag har googlat lite till- och upptäckt att jag kanske har en Thymus som har vuxit - dvs thymus hyperplasi- som faktisk är något man kan får efter att man har genomgått cellgifter !! Aha !! Mycket sällsynt- framför allt ser man det hos barn och unga vuxna. 
( lägger inte ur i detalj o detta nu iom att det ju fortfarande bara är något jag har " hittat på " så långt... )

Jag tror jag har löst gåtan- hoppas det- för i dom flesta fallen är det inget farligt. Men man måste kolla upp det för att utesluta malignitet. 

Så idag ska jag berätta för läkaren vad jag tror- höra om hon har någon erfarenhet med detta- och om hun vil remittera mig för en CT. Hon förstår nog att jag är orolig.

Min man kan inte känna den- men det är för att han inte VILL känna den. Så var det för två år sedan oxå när jag fick min första bröstcancer.
Det kan jag förstå 




Kan annars berätta att både S oc jag är nöjda med tillvaron nu. 
Med tillvaron med tanke på omständigheterna.


Jag tog mig i förre fredag att säga till våra goda vänner att jag känner mig så harmonisk och lycklig. Hör ju själv att det kan låta lite knäppt när det kommer i från min mun - men så känns det.


Nästa morgon sa S att han känner precis likadant.





Och då är det ju bara att njuta.
Vi vet ju hur det oxå kunde har varit. Been there- no thankyou !


Med barnen går det bra. F har sina små hang-upps- vill bla inte tvätta händerna med sprit- för han vill inte döööda dom stackars bakterierna.... Vill inte kasta saker- för då försvinner dom bort från sitt hem.....


Hanna frågar titt som tät om jag någonsin kommet att bli helt frisk- helt frisk som pappa . Då tar vi en pratstund om detta. Hon var i går hos hälsosyster på skolan- och hon hade tydligen frågat bla. annat om hur det gick hemma. det känns betryggande att dom är mån om det. Hanna hade sagt att mamma kan bli så arg att hon exploderar.....jahapp ! Måtte skratta. För visst är det slik- ett par dagar efter varje kur- när kortisonet har lämnat kroppen- då kan jag bli så arggggg på min familj !. Men jag berättar varför - och det hade hänt precis den morgonen i går.




Nu sitter jag här med tända ljus, som vanligt- lyssnar på skön SPA- musik - med tvättmaskinen i bakgrunden....

När min man o jag är färdiga med läkarsamtalet ska vi luncha på stan - och i kväll kommer min storebror med sin dotter från Oslo ! Åter igen en härlig weekend att se fram emot !

har känslan av att det var mycket mer jag ville berätta - men nu är det tomt. 

Villl dock GÄRNA passa på att säga TACK - blir så glad när någon tassar in och lämnar kommentar här hos mig. Tusen tack för att du undrar hur jag mår : )

Och så fick jag en kommentar till vidrörande det jag skrev om hundar och cancer. Uppskattade det så mycket- tack Anne !
Och jag- jag är medlem av unge Johanna i Gbg..... : ) - dock inte särskilt aktiv ...


Mina tankar går till Jenny som dog av cancer i går. Hon skrev och delade med sig så otrolig ärlig och vackert i sin blog.  Mina tankar går till hennes alla nära och kära.