Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

torsdag 23 december 2010

Lille julaften

Här går det snabbt i svängerna !
Hinner inte att skriva ner mina tankar innan julafton.

MEN :

Till ni som läser min blog - jag är så glad för att ni följer min blog där jag ju delar mina rätt så privata tankar och kännslor. Bloggen var i första syftet lagad för att jag skulle få skriva av mig. En slags psykologisk outlet- for mig själv.Men nu har jag sett att det finns några "där ute " som faktisk läser det jag skriver - och det tycker jag är veldigt trevlig- jag uppskattar det.!!

Så jag vill gärna tacka all som läser min blog för att ni kikar inn. Jag tycker det är jätte trevlig med kommentarerna som dyker upp så nu och då. Fortsätt gärna !!
Ser även att det har kommit en " följare " till på min blog- verkligen trevelig !

Jag vil önska er alla en skön jul.

Här kommer endel av mina Iphone bilder av vackra naturuppplevelser från min semester här på Gran Canaria
































tisdag 21 december 2010

Semester är inte överskattad !

Vilken lyx
Jag har inte koll på dato eller klocka.
Dagarna tror jag dock att jag kan hålla reda på.
Kanske.





Nätterna är vi stort sätt barnfria ( !!) - barnen sover hos svärisserna.
DET ger en kanon avlastning. Hela läggdags-regimet samt tidiga morgoner har vi semester i från.
Det är guld värd för S och mig. Vi får tid till samman- bara vi två.
Vilken lyx.

!!!!!!

S sin kusin med man ( vår ålder )- samt deras tre barn kom lördag - så nu är det supertrevlig och crowded här på Grank. Barnen leker så bra ihop - vad vill man mera ?!



Jag vill oxå säga att jag är mycket tacksam för att jag är just här jag befinner mig i dag.
Då tänkar jag på mina cancer-systrar " där ute " som inte har haft samma turen som jag - som inte har möjligheten att njuta av fina dagar med familjen, - som just nu kämpar en kamp för livet. Kämpar för att LEVA och kunne njuta av sin familj. Tänker särskilt på Linda. Ord finns inte för att utrycka det jag vill. Mina tankar är med henne. Och hennes familj.






Jag - jag är fortfarande trött och saknar min energi- men tankarna kring cancer och livet kommer i bakgrunden. Inte att förakta kan jag säga. Med sol och värme, trevliga människor omkring mig - då är jag ju så LEVANDE jag kan bli. Njuter av det. Nu när vi har hunnit ladda lite energi blir det tydlig hur viktig just ENERGI är för att klara tänka positivt, känna sig frisk.
Lite ironsik att det nu för tiden är så lätt att skaffa sig ett energilager i form av fett- men att omgöra det till en fysisk och mental energi går inte lika lätt...

Något annat mycket positivt:
Mina nattliga smärtor i benen har blivit mycket mycket bättre ( ny medisin ) - nackens diskbråck fortfarande besvärlig, men jag är jätte nöjd med att släppa 1 års bensmärtor - hurra hurra hurra !!!





Skrev för inte länge sedan ett inlägg om IDENTITET.

Fick fina kommentarer- och sannolikt är det som bla Annika och Marie- Louise sa - det tar tid att hitta tillbaks till sig själv- och kanske ÄR jag nu faktisk mig själv. Mitt nya jag. ?


Det är ju absolut tänkbart att efter att ha påbörjat en cancerresa- så blir man aldrig mer den samma. Det sker en mental och psykisk förändring som setter sina spår. Fysiskt ändras man tydlig båda pga cellgifterna samt - i mitt tillfälle - antihormonell behandling. Bara man kikar på en muffins (ok - smakar liiite då ) - så går man upp i vikt, lederna värker - osv, osv.





Så nu har jag insett att det nog är en utopi att förvänta sig att jag ska hitta " tillbaka" till mig själv, tillbaka till min gamla identitet.

Att inse det gör det ju faktiskt mycket lättare. Javisst- det är med sorg jag inser att jag får bli bättre känd med den nya Ingrid, - men jag vet att hon bär på många viktiga livserfaringer som är guld värd att ta med sig i livet.Och sannolikt finns nog mycket av " den gamla" Ingrid kvar i mig  : )





Jag ska jobba på att gilla den Ingrid som jag är nu.
Jag har redan ett tag varit duktig på att ta bättre hand om mig själv, lyssna på min kropp och dets behov. Om jag fortsätter med att inte lägga ribban så högt, ha för höga förväntningar, ha för bråttom- så vill jag nog slippa att känna mig så besviken.





Jag har nog glömt lite att tänka positivt.
Att tänka vitt i stället för svart -
att se koppen som halvfull o inte halvtom.






Jag inser att det är en " bumpy road " ( vet inte vad humpete vei heter på svensk ) jag befinner mig på.
Just nu säger jag att jag ska tänka mer positivt.
Imorgon kanske dom negativa tankarna kommer smygande igen.
Det får dom. Det är  inte konstig.
Jag tror att just denna berg o dalbanan är det som krävs för att klara klättra sig närmare och närmare mot mål.

Bilderna har jag tagit - som vanligt- med min Iphone.
Jag älskar att knipsa bilder " här och nu "- o då är mobilen det lättaste redskapet.
Jag älskar blommor,- men har numära blivit ännu mer fascinerad av himmelen, målnen, soljusets magi på himmelen och havet.




fredag 17 december 2010

Måste bara få det ner på " papper"

Här har vi det bra.

Varmt o skönt, ingen måssten- bara lugn, lugn, lugn.

Första natten sov S 13 timmar- undertecknade lite mer......
Inte alls fel detta

Några enstaka kackerlackor finns- men det kan jag nog leva med !



man ska inte glömma .....




Här jag sitter i värmen så vill jag faktisk få rensat ur något ur systemet.

Även om det har med min svärmor att göra- så vill jag starkt säga att jag inte med detta önskar att tala illa om henne, - jag tror att det ofta kan vara svårt att sätta sig in i den andres situation,- slik att den verbala kommunikationen kan bli lite fel.


I går var den första dagen vi vaknade upp här i sommarlandet.
På eftermiddagen satt vi vuxna runt ett bord och vid något tillfälle så sa jag, när vi pratade om min mor, lite skämtande, att jag kan tacka min mor för min dåliga rygg ( hon blev för första gången opererad för diskbråck som 19 åring )- och även min bröstcancer kan jag tacka henne för- hon blev opererad när jag för första gången fick höra att " alles was in odnung "- ingen cancer i ditt bröst Ingrid. ( My ass )
Sen sa jag att jag hoppades att jag även har ärvt hennes gener när det gäller att bli gammal- för hon o nästan alla hennes syskon är 80 +      : )


Då sade svärmor medan hon tittade på mig- närmast ordgrant något hon sade till mig i januari. ( Då var jag precis färdig med strålbehandling- hade nyss börjat uppstigningsprocessen till vattenytan, efter många månader med i det närmaste förlamande ångest. Jag har aldrig kämpat så hårt i hela mitt liv för att leva - men hade fortfarande en bit kvar till att få nosen upp till vattenytan.





Hur som helst- så sa hon igår alltså närmast ordgrant det samma till mig. Ungefär såhär låt det:
Ingen vet hur länge man får leva.
Slik är livet, och man måste därför njuta nu medan man kan- för man vet inte vad som händer i morgon.
Man måste KÄMPA - det är det viktigaste.
Och blir det slik att man ska dö en dag- jag då får man acceptera det. Slik är livet.

Jag sa inget- för jag var inte förberedd på dessa orden - iallafall inte så tidigt in i vistelsen....
Men jag kände att det rörde om i mina känslor.
Jag blev provocerad.
Jag blev sårad.
Jag blev nog en del mer oxå- men det får vara.

Jag tror verkligen inte att hon menar något illa när hon säger så, men jag tycker att det är lite okänsligt.Hon är 70 år och att hon tänker så är naturlig. Hon har levt ett bra liv, är nöjd med det- och vet att med sin hjärtsjukdom så kan livet snabbt ta slut.



Men : 

JAG ÄR 42 ÅR

Jag er 42 år

Jag har små barn

Jag har varit med om ett ångesthelvete som suget all min energi i från mig. Obeskrivlig - tankarna tok aldrig slut- hela tiden terroriserade dom i mitt huvud 

Jag har kämpat för att komma tillbaka som mamma, fru - som Ingrid.

Det endaste jag vill här i livet är ATT LEVA

Leva med min familj- se mina barn få växa upp.

Jag kan inte- åtminstone inte i nuläget- acceptera att skulle dö ifrån mitt liv och mina kära.

För fasan - det är ju jag som har huvudrollen i denna filmen jag har följt i 42 år.


I mångel på bilder så får det bli bilder tagit ur bilen i går kväll- på väg til överhärlig matshopping i affären El Corte Ingles - eller hur man nu skriver det....


Jag blir sårad- men kan endå förstå svärmor - i det att jag är övertygad om att hade det varit hennes son- hennes enda barn- som hade (haft ) cancer - som en dag skulle få veta att han skulle dö av CANCER -
då tror jag inte att hon hade känt som hon gör nu. Det kan jag verkligen inte tro.

Jag är inte svärmor och kan inte veta hur hon kanner, tänker- vad hon har med sig i sitt " bagage ".
Och det är inte konstig att hon är mån om sin son.
MEN- när hon i januari i år- samtidig som hon for första gången sa det jag har skisserat ovanför - sade att hon tyckte att vi hade för mycket besök - så kändes det otrolig sårt.

Visst- vi hade dom första 12 månaderna av cancerresan otrolig mycket besök ( som jag är såååå oerhört tacksam för- det " raddade" mig !!) - från syskon med familj- från bästa kompissar i Norge / Nederland.
För mig var det alfa omega för att klara mig igenom den fasen i mitt liv. Visst- S o barna var jo min klippa- men för mig har alltid mina sociala kontakter varit mycket viktiga- och den trygghet mina "besökare " gav mig - var bättre än någon anxiolytica/ antidepprisiva jag fick.

Visst var det slitsamt med besök i det närmaste varje helg- men dom skötte sig faktisk själva- o gjorde mycket i köket.

Svärmor var självklart mån om sin son och tyckte synd om honom som var så sliten. Jag forstår det. Faktisk.

Men. Och jag då ?
Jag var ju den som hade cancer ?!?
Jag var den som INTE bodde " hemma " i Norge.
Jag var den som inte hade min familj eller närmaste vänner i samma land.
Det var jag som trodde hon skulle dö i från sina älskade nära.

Hur hon kunde säga till mig att vi måtte trappa ner på besökandet - att jag måtte tänka på min familj- det är faktisk svårt för mig att svälja.

Jag fick åtminstone berättat för henne att det hade en enorm styrkande trygghetsvärde att ha allt besökandet- och att min familj nog mådde mycket bättre när jag fick den tryggheten.


Bild från bilen- gillar stjärnorna som hänger där på himmelen


Oej vad jag kännner att det brinner i mig när jag skriver detta.
Men fascinerande er det- för jag förstår att hon är mamma till min S- och att hon självklart är mån om hur det går för honom.

Så jag har valt att inte vara arg på henne.
Jag vet inte hur det är att vara mamma till en son i en liknande situation.


Nu ska jag avsluta- för nu är min svärmor tillbaka- hon har varit i stan med barna- på shopping.
Jag har en svärmor som är fantastisk med sina barnbarn.


Nu ska jag ut i solen- nu när jag har fått ränsat litt ur systemet
Nu ska det njutas  : )

Award

Först- vill jag tacka Linda för en award hon gav mig. Vill även oxå tacka Lisbeth som innan har gett mig en slik award- där man ska recensera böcker.
Jag tar inte itu med det nu - får se när tiden och energien tillåter det. Jag älskar faktiskt att läsa, men har inte gjort mycket av den sårts sista åren !

MEN- har dock med mig en bok som jag mycket gärna vill läsa- " Anticancer  " heter den och har blivit omtalat rätt så mycket i media.

Men innan jag börjar läsa i den - så tror jag att jag ska lyssna mig igenom en bok på min Ipod - 8 timmar högtläsning om en som är SHOPPOHOLIC- passar ju rätt så bra för en som mig....!

tisdag 14 december 2010

SUMMERTIME

Efterlängtad

sol och sommar 


Vi åker till " sommarstället " i Puerto Rico, Gran Canaria. 


Det ska bli så härlig att vara tillsammans utan vardagens stress. 
( hm - inte att jag har så mycket vardagsstress för tiden. Men S har det ! )


Barnvakt finns i form av svärföräldrar i egen bungalow på lagom avstånd  : -)


Shopping i LAS PALMAS- here I come 
( Ser att det finns någon i Las Palmas som nu och då kikar in i min blog  : )  Jätte trevlig !!    )


Desigual kappa nr 5 is within reach- I cen feeeel it !!!!!



För dom som gärna skulle ha haft lite sol o värme på kroppen just nu behöver inte förtvivla- lyssna på denna sången så kanske ni ändrar er....


( hittade ingen fin video med originalen- som ger mig en härlig sommarkänsla- men denne är inte dum den heller- för er som stannar kvar i kylan !)



Identitet. Kontroll

First things first:


Inga metastaser i nacken  :) 
Min man var så glad- han hade oroat sig.


Men två diskbråck där det både är nervpåverkan samt sannolikt påverkan av ryggmärgen. Blev inte direkt förvånad inte.







så här ser vår trappa inte ut nu kan man säga.....






IDENTITET


KONTROLL




Jag vet.


Jag har skrivit lite om detta förut.


Men här lite snabbt innan S o barnen kommer hem ( o det är snart ! )
Det slår mig att jag fortfarande sliter med att inte hitta tillbaks till mig själv, - min identitet.
Tidigare har jag skrivit att behandlingsprocessen innebar att jag kände att jag förlorade min identitet. Jag var präglad av cellgifterna, håret ramlade av, fransar och ögonbryn försvann ( men håret på benen vann kampen mot giften - grymt orättvist ). Sjukskriven, inga normala dagar. Alt var vänd upp och ner.


Men nu- 1 år efter avslutat cellgiftsbehandling - en period i mitt liv där jag fortfarande letar efter mitt " gamla liv", där jag med positiv energi har forsökt att komma tillbaks i " normal-status " - så upptäcker jag att jag inte har hittat tillbaks till mig själv.
Dom senaste par månaderna trodde jag att jag var på god väg mot ett normalt liv - precis runt hörnet stod Ingrid- den flotte, långresta blondinen, den tidigare snowboardenthusiasten, som tidigare arbetade med neurokirurgi, jobbade jourer a 32 timmar utan att blunda. Okey-  det är ju ett tag sedan jag var såååå ung o sporty, men i mitt huvud kan jag mig fortfarande identifiera mig själv med henne.


Men vägen " runt hörnet" där Ingrid står och väntar är så mycket längre än jag var förberedd på. Jag var inte förberedd på att den dag i dag känna att min identitet fortfarande känns så ändrad.
Nu är nog mycket av orsaken oxå mina multipla diskbråck och tidigare ryggskador, -  som har resulterat i att jag fortfarande är sjukskriven på heltid.


Inte så förvånande att jag har svårt att identifiera mig den läckra blondinen jag har lagrad på näthinnan - iom att jag numera ser ut som en flodhäst som har bytt det långa blonda håret mot kort, lockat hår i en tråkig intetsägande färg...


Jag förstår även att den magiska kontrollen över mitt liv lyser med sin frånvaro. Jag hade den i min hand här för ett lite tag sen - men den har som en trotsig 4-åring visat mig att det INTE är jag som bestämmer.
Jag har ju lärt mig av min psykolog att det är BRA att inte sträva efter att ha kontroll - har upptäckt kontrollens negativa sidor mång en gång dom senare åren. Dock tror jag att människan- åtminståne jag- har ett ur instinkt som skriiiiker av kontrollbehov. 
Så även om jag vet att avsaknad av kontroll i livet inte borde bekymra mig- så måste jag säga att jag verkligen saknar att inte kunde ta kontroll över mitt liv, min vardag.


Jag har ju skrivit för inte länga sen att jag är TRÖTT på smärtor o andra tråkigheter- så mer om den saken blir det inte i detta inlägget. Men självklart har det nog betydande inverkan på det jag här beskriver.




Nej - nu måste jag ägna mig åt mina småttisar som kom hem 




Kan alltså i dag bara nökternt konstatera att jag fortfarande saknar 


MIN IDENTITET


KONTROLLEN i mitt liv.


Jag har inte precis något val.


Smööörja mig med tålamod.


Inte ge upp


Resa mig upp igen


Prova på nytt


Få smilet på plass


Kämpa på


Ingrid here I f....ing come !!!!















söndag 12 december 2010

Lugn söndag

Fortfarande lyser min energi med sin frånvaro.

Den minste lilla ting som händer , och som kräver min åtgärd kan kännas som en så stor uppgift att jag nästan ger upp - ett lite exempel från i morse -  när tomaten jag bet i under frukosten exploderade i den ändan som stod ut av munnen- och la seg över stora delar av bordet. Det var ju faktisk ganska komisk- men då kände jag bara att jag kunde gråta för att jag inte orkade med den extra städningen...

MEN :

Trots my lack of energy blev det av träning- i lagom tempo o belastning denna gången-  hela två gånger förra veckan, och i går promenerade vi med barnen i över två timmar. Härlig med äkta vinter här i Göteborg för en gångs skuld !!!!!!!!!!!!!!!

S har varit borta o barnen o jag har haft en lugn dag, julkorten er färdiga o kan skickas i morgon, mycket av kläderna inför resan till Gran Canaria er i kofferten.
Middag erbjöd sig av någon konstig anledning på McDonald.
Inte så bra för mammas figur - men vad offrar man inte för att minska på arbetsmängden !



I morgon är det Magnet röntgen av min nacke.
Ska kolla hur det står till medmitt diskbråck där då jag har rätt så mycket besvär. Iom min bröstcancer
diagnos så känns det även ok att kolla upp det när det inte har gett med sig på såpass lång tid.
Det kaaaan ju vara metastas, men för en gångs skuld så är jag säker på att
det INTE är det. Och det känns ju skönt.

På tisdag är det kontroll av lymfödem.

Onsdag morgon är det bye bye winter   !

Det känns ungefär lika skönt som jag tror denna godistårtan smakar !






onsdag 8 december 2010

Retrospectroskopet igen. Metastaseångest.

I dag om en vecka är det dags för denna familjen att njuta av sol o sommar- 
på Gran Canaria. Där har svärföräldrarna sitt sommarställe - eller vinterställe får man nog kalla det.


Min man har haft nedräkning i flera veckor.
Jag börjar min nedräkning i dag   :- )










I fjol åkte vi direkt efter min strålning var avslutad - en mycket efterlängtad semester från ALT.
Dom första dagarna var det mycket gråt och ångest - jag var fortfarande gissla av min egen dödsångest och hade svårt att över huvudtaget slappna av och njuta. 


Iom att vi var där hela 5 veckor var det som tur är tid nog för att hitta vardagen lite tillbaka, hitta lite lugn för själen och för familjen.


Men så en dag 


slog Metastaseångesten 


ner som en bomb  




Jag låg i sängen o mysade med sonen när jag såg en halvcirkel i mitt synfält från tak till golv - med blinkande ljusfenomen i diverse färger.
Då det inte gick över testade jag för att kolla om det nu bara var på det ena  ögat- vilket jag hoppades på - men till min skräck upptäckte jag att jag såg det med båda ögon. Då fick jag världens största dödsångest- för då visst jag att om det verkligen var något på tok så var det i hjärnan ! Hade jag haft det bara på ett öga hade det varit något fel på ögat innan synsnerven går in i hjärnan. 
Det har sina för- och nackdelar att vara läkare...


Min synstörning varade i närmare 10e min- 10e minuter vart jag i rekordfart hamnade ner på den djupaste av det djupaste avgrund.
Jag var HELT SÄKER på att jag nu hade fått spridning till hjärnan.








Min älskade pappa dog i lungcancer för 8 år sedan- och hans första tecken överhuvudtaget på att någonting var fel- var just blinkande ljusfenomen........
Han var själv också läkare och trodde att han hade störning i blodförsörjningen till hjärnan. Intetanande gick han till en vän som var ögonläkare och  neurolog som ej hittade något fel. Men på bild av hjärnan hittade man metastas. 
Vår värld kraschade där och då.


Och där var jag - nyss färdig med strålbehandlingen - och med metastas till hjärnan- precis som min pappa. Det var jag helt övertygad om.


Jag blev så otrolig rädd och deprimerad. 
Egentligen skulle vi åka dagen efter till ett privat sjukhus för att kolla upp det- men pga. att jag blev väldig dålig i urinvägsinfektion ( what's new ) - så blev det först efter ett par ( hemska ) dagar.


När vi väl kom på sjukhuset och satte oss ner på väntrummet- så började jag gråta- och kunde inte stoppa. Det hade aldrig hänt förut- att jag på ett offentlig ställe hade " tappat kontrollen " på det viset. Men jag var oxå så intänst förtvivlad.
Dödsrädd.


För att göra en lång historie kort- så klarade inte läkarna där lugna ner mig- det var lite svårt med kommunikationen, samt att jag blev undersökt av ögonläkare, medan jag ju menade att det var en neurolog som borde undersökt mig. Och ingen rtg av hjärnan fick vi.








Så det var bara att hoppas att det inte hände flera gånger- för då lovade jag mig själv att jag skulle lugna ner mig. Då var det sannolikt ingenting....


Ett par episoder till fick jag- och när vi efter flera veckor kom hem till Sverige så bar det snabbast möjlig till rtg.


ALT VAR NORMALT.


??????????????
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Så underbart- det kändes som o jag fick livet i gåva - en gång till.
Fortfarande vet vi inte helt vad  förklaringen är, men en ögonläkare vi har talat med tror det kan ha varit korta episoder där glaskroppen i ögat lossnar. Oavsett- det var inte cancer !!!!!!!!


Tycker ju att det är osannolik otur att måste gå igenom en slik upplevelse - så lik den min far hade - tycker fortfarande inte det är konstig att jag fick " fnatt" som det heter på norsk.  


Så sårbar man är- man kastas från relativ lugn och begynnande tro på livet- för så att slängas ner i ångesthelvete igen.


Jag är så otrolig tacksam för att det inte var cancern.


Kan ju säga att det i dom första månaderna efter denna episod var flera "krismoment", med ny- upptäckta knölar som alla blev undersökta med nålbiopsi- utan att hitta något spår av cancer.


Varje gång känns det som att få livet i gåva. 
På nytt.


Och så tycker " vi " det är konstig att vi är slitna? trötta? - tänk vad det kostar av energi att leva våra parallella liv- det " normala- gamla " livet samt vårt privata cancer-ångest-helvete som surrar o går - non stop. Att hantera så kontrastfyllda parallella liv samtidig - det kostar. 
Det kostar jäkligt mycket.













Så lite som ska till - ett telefonsamtal

                                                      


        
      
                                                                       Morgonmys




Ett litet telefonsamtal


Mer behövs inte


En mamma från H´s tidigare dagis ringde nyss- vi har inte sätts på 1 1/2 år - hon fick veta om cancerdiagnosen för kanske ett år sedan, vi pratades vid på telefon,  men att träffas som vi gärna ville, blev aldrig något av -vi vet alla hur lätt tiden far i väg. 


Alla har vi nog en - eller flera som vi vill/ skal / borde ringa- men som av olika skäl skjuts in i framtiden.


Dåligt samvete är resultatet av slika åtgärder.










Så- HURRA !!


Nu blev jag GLAD - för på fredag ska vi träffas här hemma- o H får lekt med sin tidigare dagiskompis.
Perfekt.


O idag ska jag ringa till någon som jag borde ha ringt till  !! Dvs - det finns mer än éeen på den listan.....


HAH !


Ett trevlig samtal till han jag nu få - från bestevenninnnen H fra Oslo !!
Skönt med lite peptalk - nu har hon nästan fått mig till att ta på mig träningsutrustningen o gå o träna : ) 



måndag 6 december 2010

down memory lane. Lungemboli

Iom att min blogg skal fylla en funktion för mig att ta i tu med det jag har varit med om det senaste 1 1/2 året- så ska jag idag ta för mig en komplikation- till- som inträffade under min cytostaticabehandling


För en gångs skuld var det en upplevelse som inte var  förknippat med överväldigande ångest, dock med uppgivenhet och förnekelse.Och lite risico-tagning.


Har tidigare skrivit om när jag under inläggning av min portacath, mellan kur 1 och 2,  fick en punkterad lung som komplikation till ingreppet. Att läkarna inte ville lyssna när jag på operationsbordet meddelade att jag trodde att så var tillfälle.










En vecka efter att min lung hade repat sig och jag njöt av att åter vara hämma blev jag " tvungen "att agera som läkare medan jag gick min dagliga promenad. 
En gäng med pojkar på mopeder körde förbi i allt för stor fart där jag gick förbi skolan. Som tur är hade alla hjälm tänkte jag- precis i det en av dom förlorade kontrollen och hamnade med huvudet först i marken. 
Jag sprang det var kan hände 100 m. Som tur är kunde jag konstatera att det inte fanns någon uppenbara allvarliga skador, så när ambulansen kom kunde jag åter fortsätta min promenad.


Varför berättar jag detta nu- jo för att jag tror att den löpturen förorsakade den nattens händelse :


Mitt i natten vaknade jag brått av att jag hade ovanlig hög andningsfrekvens, och att varje gång jag andades ut så var det som om det var mot stor motstånd, det väste en ordentlig oljud varje gång. 
Jag väckte S med en gång då jag förstod att något absolut inte var som de skulle.


Jag gick upp och ut på badet där jag mådde så allmänt dålig att jag snabbt mått komma mig tillbaks till sängen där jag bokstavligen slängde mig på sängen då jag var rädd för att svimma. 
Efter en liten stund forsökte jag en gång till, med samma resultat.








Efter ett tag blev symptomen dock bättre, och då stod endast huvudvärk och lätt feber i förgrunden, vilket jag hade haft förut ifm Fec-kur. 
S ville åka in till sjukhuset med mig- men jag vägrade. Detta trots att vi båda var eniga om att jag sannolikt hade fått en lungemboli- dvs en blodpropp i lungan. Inte förvånande faktisk, då jag hade varit immobil över längre tid, särskilt då jag låg inne med punkterad lung. Samtidig har jag en ärftlig forhöjd risk på lungemboli, samt att cancer i seg ger högre risiko för detta. Och min insats tidigare på dagen då jag sprang hade sannolikt gjort att det lossnade lite i en "tromb "i benet- som sedan mitt i natten lossnade och hamnade i min lung.


Men jag var alltså så otrolig trött på sjukhus, på att vara cancerpatient, - jag var så himla trött även fysiskt, att jag inte orkade tanken på att åka in till sjukhus. Samt att då måste man ju fixa omhändertagande av barnen- nejjjj- plus att jag mådde ju faktisk bättre..... Mot bättre vetande la vi oss båda  för att sova igen. Och det gick som tur är bra det  : )


Kl 06 ringde jag min mamma på 80 år som då satt klar hemma i Oslo - färdig påklädd- och skulle just till att stiga in i bilen för att åka ner hit med min stora bror för att hälsa på. Jag var glad att jag han stoppa dom innan dom redan hade hunnit komma en bit på vägen.






Sedan var det att vänta på att svärföräldrarna kom slik att vi kunde åka in till sjukhuset.


Då jag kom dit och talade med läkaren var han inte särskilt intresserad av min berättelse från natten. Iom att jag inte hade några symptom längre, endast huvudvärk och lite feber- så koncentrerade han sig om att utesluta en infektion. Men jag fick honom till att för säkerhets skuld ta ett blodprov med en specifik parameter som är förhöjd bla vid lungemboli.


I timmarna som gick kom självklart ångesten och hälsade på. Och den ville inte gå sin väg, fäste bara sitt grepp starkare och starkare. För jag var smärtsamt medveten om att har man SPRIDD cancer- så har man ökat risk på lungemboli. Så om jag nu hade lungemboli så var det helt säkert ett tecken på att min sjukdom hade spridd sig. Det är inte lätt att tänka annorlunda när man är så tidig i cancer- resan, inte ens hunnit få andra Fec- kuren.








Då läkaren många timmar senare den eftermiddagen kom och berättade att blodprovet var klart förhöjd var han sååååå förvånad.  Jag var snäll o sa inget- men tänkte ju " det var det jag sa"- det var detta med att lyssna på sina patienter.....


Härefter gick det smidigt- det blev en " spiral CT " som det så fint heter- som verifierade lungembolien- så var det att få utskrivit recept på Fragmin-som är sprutor med blodförtunnande medicin- som jag den dag i dag fortfarande använder. Både Tamoxifen samt min ärftliga belastning medför ökat risk för blodpropp vilket gör att man inte har vågat ta bort fragmin behandlingen. 


Både S och läkaren gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det var just immobiliteten ifm min pneumothorax / punkterade lung i veckorna innan som hade förorsakat min lungemboli- och inte spridd cancer. Det tog lång tid kan jag säga- innan jag våga tro på det. Rättare sagt vågade jag tro det när Rtg"  från topp till tå " mellan 5 och 6 chemokuren visade normala förhållande.


I efterkant vet vi att vi borde ha åkt in direkt till sjukhuset. 
Lungemboli kan förtona seg utan symptom och upptäcks således aldrig, men kan även vara en livshotande tillstånd. 

Hela kroppen vägrade att vara med på det cancer-racet som var satt i gång utan mitt samtycke - där o då betedde jag mig nog lite som en trotsig unge som vägrar att bli hunsad med.



fredag 3 december 2010

Lite förtydligande av förre inlägg

Fick lite ångest i morges när jag tänkte på mitt inlägg i går.
Det var ju ett lååångt inlägg - som rymde många ord, vilket jag kan tycka står i kontrast till  innehållet....


Tänkte att det faktisk är på plats att komma med lite extra information som kan vara viktig för att förstå my lack of energy - både för mig själv och dom som evnt måtte titta in o läsa ( om man orkar efter gårdagens gjeeeesp- inlägg.....








 Det är ju konstig kan man spontant tänka att jag är   


                                                            sjukskriven ?! nu ?!!     


- så långt in i cancerresan- nu ska " man " ju vara tillbaks på jobbet, vara relativt pigg - o njuta av livet o karriären.


MEN-


min sjukskrivning beror mestadels på min rygg - mina diskbråck.


Då jag nu i september var klar för att gå tillbaks till jobbet igen- så var det min chef, socialkurator samt nevrolog som sa till mig att det var allt för tidig för mig att komma tillbaka till jobbet. Kombinationen med alla mina skador och plågor i 2007 ifm med mitt diskbrock ,samt relativt kort därefter bröstcancern, gjorde att dom unanymt tyckte att med två så alvarliga trauman var det kontraindicerat att börja arbeta.
Blev milt sagt förvånad- men förstod att äntligen var det någon som faktisk insåg hur jag hade det.


För att ni ska förstå lite bättre hur jag kan befinna mig i den sits jag är i just idag- utan ork - så vill jag faktisk göra något jag inte gillar.


KLAGA


Om min andra diagnos-  Cauda Equina "kan man läsa mer  om man klickar här.
Annars finns länken även till höger här på min blog.


Jag har faktisk vid flera tillfällen tänkt- " jag borda skriva två bloggar "- en om bröstcancern, en om cauda equina"
Men en blog om cauda equina, om dålig rygg, om diskbrock- det vill vara en rejält negativ blog, med huvudtema smärta samt andra tråkiga ting. Och varken jag  eller andra är tjänat av att bli tvunget att fokusera på det.


Men att det är en stor del av min vardag- som jag inte beskriver i bloggen- som jag provar att strunta i  ( om det nu är möjlig) i min vardag- det är ett otvetydig faktum.


Extremt kortfattat så innebär denna " andra " diagnos : 


1) förlamning av urinblåsa




På bilden syns min hjälpredo för att tömma urinblåsan. 
Mycket modern utgåva av ett kateter - liten som en läppstift ungefär- och när man öppnar den ser den ut som den i mitten av bilden. Mycket fiffig och faktisk enkel att använda. Tyvärr medför det med jämna mellanrum urinvägsinfektion.




2) förlamning av sista delen av tarmen


3 )sexuell dysfunktion - som det så fint heter- pga att nerverna som står för känseln till dom ädla delarna har blivit skadade, likeså känseln från rumpan o ner på baksidan av benen ner till tårna. Just den sexuella dysfuntionen var oerhört traumatisk  för mig då det just den delen av samlivet med min man var en viktig del av mitt liv. Som 39 åring tyckte jag det var dramatisk att aldrig mer- ( vågar jag säga det - jo jag ska faktisk våga säga det. För fasan- jag är en vuxen kvinna, läkare- jag har genomgått cancerhelvetet - jag vågar faktisk säga det - ärligt och högt ) :att jag aldrig mer skulle få orgasm mer. 


4) Mer eller mindre förlamning av muskler i benen. Jag har haft jättetur- sitter inte i rullstol - går som vem som helst- har muskler i foten och vaden som är något skadade, men det märks bara av mig själv.

Det symptom som står mest i framgrunden är smärta - något jag ogillar att prata om för mycket, för jag hatar att känna mig som en " svi o bränna kärring ". Därför provar jag att säga minst möjlig om " mitt andra liv " - med den " andra " diagnosen. Min stackars man o nära familj o kompisar får förstås höra mina klagomål nu och då....









Status just nu tex är bla:


 Har haft tre urinvägsinflammationer på dom två senaste månaderna, sista kuren avslutat i går -  och vet från tidigare att en slik upphopning av infektioner och antibiotikabehandling kan göra mig sliten.


Har tyvärr "nya " diskbråck- en nere i ryggen- samt ett i nacken- som båda ger mig smärtor - varje dag- och ffa varje natt, då jag vaknar gång på gång. På gång. 
Nervsmärtor är inga trevliga smärtor.För det är inte smärtor i nacke / rygg som är så illa, men dom utstrålande smärtor ut i ben o arm

Detta med ryggen har jag levt med sedan 2007 - och jag tycker att jag har hanterat det bra- jag har vägrat se på mig själv annorlunda pga mina " handikapp"- jag har vägrat låta smärtor dominera min personlighet, jag har vägrat låta Ingrid bli synonym med elendig rygg och smärtor. En" svi o bränne kärring " vill jag inte vara !!
Jag tycker inte jag klagar mycket- jämfört med vad jag kunde ha gjort.... Men hur objektiv bild kan jag förväntas att ha av mig själv..?


Men just nu är jag faktisk TRÖTT på detta. Jag är trött på att sova dålig i flera år nu pga min diskbråck. Trött på att inte kunna sitta i soffan ett tag utan att få utstrålande smärtor i bena, - ont i nacken / arm om jag har huvudett lite för mycket böjd. 


Jag är trött på att ha inskränkningar i mitt liv pga min skitrygg.


Trött på att jag inte ens kan göra det arbetet jag har studerat i 8 år för pga min rygg.


Jag är just i dag - någonting jag aldrig har sagt förut- 


Jag är TRÖTT på att vara duktig. stark. bagatellisera mina smärtor.


Kroniska smärtor är inget kul. 









Jag vill vara mig själv igen.
Jag vill vara Ingrid.


Jag saknar att vara unga, starka Ingrid. I mitt huvud känner jag mig som Ingrid- men min kropp pga min rygg får mig att associera till min 80 åriga mor.
Lite cytostatica o antihormonell behandling har ju inte direkt gjort att min kropp känns yngre.




Medan jag sitter här och funderar slår det mig att jag har två "dolda " åkomman. 
 Varken cancern eller min andra diagnos är något som synes på utsidan- man ser hur pigg ut som helst, men alla som har varit genom cancerresan vet att det inte är synonymt med att alt är bra igen, att man känner sig frisk, harmonisk...Och ovanför har jag ju skildrat att jag har dolda handikapp som inte överensstämmer med hur man ser ut- vilket som oftast måste ses som mycket positivt vill jag tillägga.
Men att det kräver energi att prova leva som förut- prova negligera smärtor mm, cancerångest osv- det är ju nokså logisk.



Jag har valt att inte skriva särskilt om min " andra" diagnos i denna blog då jag vill fokusera på cancern och det den har fört med seg av konsekvenser i mitt liv. Men egentligen blir det en liten fel bild av mitt liv- för fysiskt är det otvetydig mina diskbocks relaterade smärtor mm som dominerar min vardag.


Så där. Långt inlägg. Igen.


F I N I T O    för i dag.

tisdag 30 november 2010

Ett tips : Fantastisk digital fotobok !

Jaha- då har även jag börjat göra reklam på min blogg verkar det som !






Nej- det är ingen reklam- men jag vill faktisk dela med mig då jag själv är så otrolig förtjust i att laga fotoböcker på nätet.


Efter att jag fick bröstcancer, i den initiala fasen, där jag bla började planera min begravning i detalj,  så var det oxå vikrig för mig att säkra mig att mina barn skulle ha handfasta minnen att plocka fram om inte jag skulle vara där mer. Inte bara i form av bilder egentligen, men även i skriven form där jag även som mamma kunde skriva ner visdomsord till mina små - för när dom blev stora. 




Problemet var bara att jag aldrig tar mig tid till det arbetet det trots allt innebär att laga en fotobok. Sista gången var för 7 år sen, så det motsvarar högar med bilden, limma, klippa, skriva etc.








Men allt det där är nu en onödig.
Lastar man ner ett program från internett ( finns otalliga- men jag rekommenderar varmt Cewe fotobok - www.cewefotobok.se / www.cewefotobok.no/ for de norske leserneså kan du laga din egen bok, i vilken storlek du vill, med mjukt " cover" eller hårt, bestämma material, storlek, - man bestämmer hur många bilder man vill ha per sida, man kan förstora/ förminska, vrida, ha egna bilder som bakgrund på en sida- eller över två, eller använda programmets många bakgrundsalternativ i alla färger och mönster. Och skriva hur mycket du vill, vart du vill. Resultatet ser ut som en vilken som helst bok som finns att köpa i en bokaffär. 




När man har blivit van till programmet - som är superenkelt- så går det mycket snabbare än om man skulle göra det på " det gamla sättet"- samt att det är otrolig mycket mer skoj.


En liten varning bara- ens bättre halvdel kanske inte blir så nöjd ettrhvert som frun sitter i timmar framför datorn.... Det är min ärfaring. Inte så konstig för jag blir nog lite asocial...


Hoppas verkligen jag har lyckats göra någon nyfikna nog till att kolla upp detta ! Det är även en superduper bra julpresent !!!












måndag 29 november 2010

kreativ på internett. Lite "low"

Får inte gjort mycket annat för tiden än att sitta på rumpan med datorn i knäet. Vilket inte gör underverk för diskbråcket i nacken kan jag säga....
Men det är faktisk inte synonymt med att jag är inaktiv- eller lat for den saks skuld !!












Jag har lagat 4 olika julkort - jag verkligen älskar att pyssla på datorn och är jätte nöjd med resultatet som dumpade ner i postlådan innan helgen



innsidan



I dag har jag - jajamensann- designat coolaste skjortan till S - på nätet ! 
Dvs- har designat många- men inte beställt ännu. Fantastisk kul - Det finns ett stort urval i tyg, man väljer modell, man kan ha olika tyg på skjorta, krage, inuti krage, utanpå krage, välja knapp-färg, färgen man syr i knappen med, färgen på knapphålet- you name it !!


Dessa har jag bara "gjort " för skoj  skuld 




Detta blev kanske lite crazy men det var jätte kul att ändra detaljer med ett endaste tryck !


Men- får ju dåligt samvete av att inte göra någonting mer vettigt.
Men energin lyser fortfarande med sitt frånvaro, och min sinnesstämning kan nog betecknas som " low".


Hade supertrevlig besök av kompis från Oslo i helgen. Alltid härlig att få tid tillsammans igen. Men har tidigare även märkt att jag får flera tankar kring döden och att livet ska gå vidare - utan mig. Det är nog kanske slik att när jag är i hop med familj / vänner som jag har kär- o inte ser ofta- så är jag extra glad och känner extra mycket kärlighet - som gör att jag känner mig mer sårbar. För jag vill ju inte ta avsked från någon av dom. Tankarna om att världen fortsätter som förut när jag en dag evnt. inte finns mer är inte särskilt lystiga. Ser för mig att kompisarna träffas på café, har fester- tjejkvällar- och jag är inte där....











Jag är faktisk misstänksamt nära att känna igen tankarna och känslorna omkring cancer och döden från ett år tillbaka. Vet ej vad som representerar det som är " the real life"  - är det dessa trista, skrämmande tankar kring döden, eller är det slik jag har klarat av att leva dom senaste månaderna - där jag klarar av att inte låta tankarna få alt för djupt fäste innan jag skjuter dom undan igen. Inte tänka för mycket- prova leva som förut. 


Men samtidig är jag otrolig tacksam för att jag är i den sitsen jag är- har fått chansen att återhämta mig efter alla behandlingar, fått tid att njuta av livet igen, av familjen. Jag är smärtsamt medveten om att det finns så många där ute som inte har / har haft lika tur som jag. 


Nej fy nu får jag se om jag nu en gång för alla kan ge meg själv ett reellt spark där bak slik att jag kan bli lite piggare och gladare.


Nu ska jag försöka - 


1-  Éeeen


2 - TOooooo


3 - TREeeeee





!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!