Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

måndag 19 november 2012

Kära Försäkringskassan

Jag låg och tänkte på det inatt : 


Om Försäkringskassan ( NAV i Norge ) skulle läsa min blog, så skulle dom nog direkt avsluta min sjukskrivning och kräva att jag skulle börja arbeta 100 %.

Dom tankarna får jag regelbundet när jag glad och nöjd berättar till människor att det nu går jätte bra med mig.
Direkt slår tanken mig att om försäkringskassan hör det- då är jag körd.
Inte konstig- då dom ju har jagat mig ihärdig helt sedan jag började med sjukskrivning efter min ryggmerskada i 2007. Jag har berättat om det i tidigare bloginlägg.

Men, MEN, MEN !

Bara för att jag väljer att fokusera på det POSITIVA i mitt liv, så betyder det inte att jag har restituerat mig fullständigt och att min kropp fungerar optimalt- 

Att jag är redo för även det som står högst på min lista : Att kunna återgå till arbetslivet.

Innan jag fortsätter med det jag har på hjärtat- så vill jag först kommentera bilden på mig själv härunder. Jag är ju slik funtat att jag mååååssste ha med bilder på min blog : )

Detta är en bild på mig själv för tre veckor sedan. Då hade jag nyss fått höra att det var näst sista gången med behandling. Jag blev så förvånad- för vi trodde det var två behandlingar kvar. 
Jag ler - men jag känner mig dock där och då tveksam till att jag verkligen tycker det är något att fira. Som jag sa i går- det känns tryggt att få Herceptin infusion var tredje vecka.

I natt drömde jag att en onkolog sa till mig att sannolikt kommer min cancer tillbaka nu när jag slutar med Herceptin, men det kunde dröja så länge som ett år innan jag kom till att märka av metastaserna........


Ja, ja- tillbaka till Försäkringskassan.

Obs ! Ni andra behöver inte läsa vidare - för nu kommer lite gnäll om smärtor mm- trååkiga ting mao !

Om en handläggare från försäkringskassan läser min blogg- så kan ni nu även få ta del i det jag iiiinte väljer att fokusera på, det lite mer jobbiga i min vardag: 

Efter mina promenader med LEO har jag använt det mesta av dagens energibehållning. 

Min första - och egentligen enda mål varje dag sedan sommarsemestern har varit : 

Ut och promenera med LEO- så mycket som möjligt.

MÅL : att komma i form, göra mitt yttersta för att jag har en hälsosam kropp, och att gå ner i vikt. Cancer gillar fett- särskilt bröstcancer- så fettet MÅSTE BORT !

Jag arbetar hårt  med ett enda mål i sikte : att komma tillbaka, att åter bli en stark och frisk Ingrid.

Om det tar det mesta av dagens energi - så får det vara. 
Det är min första prioritering.
Prio ett.

Och jag- det har ett pris i att jag är sliten resten av dagen- DOCK absolut mindre än for några månader sedan.

Det jag väljer att inte skriva om i denna blog är mina kroniska bensmärtor som följd av min ryggmergskada i 2007, samt pga kvarstående diskbråck.

Utöver dagen blir mina smärtor tilltagande, framför allt när jag sitter- och när jag lägger mig om kvällen är det knappt så två tabl med paraceth-codein samt 1 tabl arcoxia  hjälper.
Från ljumsken och ner i tårna känns det som om jag blir mosad i en hvitlökspräss- eller i en valnötspräss.

Varje natt är likadan.

Att somna bjuder på problem för att uttrycka det så.

Multipla uppvakningar är en regel.

Plus att jag även med vaknar av diskbråckssmärta i nacken och ut i armarna. Dessa smärtor kommer för att enda sättet att få lite lindring av mina bensmärtor är att ligga på magen- men då kommer nacken i en så dålig ställning att diskbråcket klämmer på nerverna. 

I mer en 5 år har jag haft dessa smärtor. varje dag- men som värst på kvällen och natten i sängen.

Lösningen kunde ju vara att jag väljer att stå och gå mera - när jag inte har så mycket besvär då. 

Men kära försäkringskassan- då exploderar mina fötter av smärta.

Pga min ryggmergskada har jag förlorat så mycket muskler i fötterna att dom inte längre bär min kropp som dom ska. Trots specialanpassade inlägg i skor, så är det inget vidare att stå och gå för länge. 

Och sätter jag mig då- eller lägger mig- för att vila lite på dagen- jo - då kommer ju smärtorna direkt- så det blir ju ingen vidare succé att sitta / ligga för att vila fötterna egentligen.

Tex här jag nu sitter och skriver så har jag en skärande smärta från ljumsken och ner mot knäet. 
SÅ är det bara.

Att jag i tillägg har mycket problem med min förlamade tarm och urin- blåsa är en självklarhet för mig efter dessa 5 år- men det är inget jag pratar om DÄRFÖR ATT JAG VÄLJER ATT FOKUSERA PÅ DET POSITIVA : )

Så kära försäkringskassan. 

Om jag väljer att i mitt liv å fokusera på det positiva.
Att i min blog fokusera på det positiva.
Så vill det inte säga att min vardag inte rymmer lite svårare hinder. 

Det betyder bara att jag inte vill låta mina hinder förstöra mitt liv.

För jag- jag är nämligen en tjej som NJUTER AV DET LIVET JAG HAR !!

söndag 18 november 2012

No news is good news

"Ni som är så snälla och kikar in hit nu och då- får trösta er med att det just är på det viset : No news is good news : )



Som bilden ovanför- så känner jag mig dom senaste månaderna. 
Jag känner mig lugn och harmonisk
Jag njuter av livet.
Jag njuter av allt det vackra omkring mig.

För första gång på ca 3 1/2 år känner jag mig åter som Ingrid. 

Jag vet- jag har nog skrivit detta i mina siste inlägg - 
men det ÄR SÅ !!

Och - det att känna sig som sig själv- när man har varit " borta "i tre och ett halvt år- det mina vänner- det är STORT. 

Jag är åter igen Ingrid
Inte Ingrid med cancer.

Bara Ingrid.

Det går faktisk inte att beskriva hur otrolig fantastisk underbart det är att vara mig igen.




Jag är lycklig- jo det kan jag nog säga att jag är. Lycklig när jag ser på hela mitt liv- setter det i riktig sammanhang- då kan jag konkludera med att jag har det BRA

Tröttheten jag var så präglad av har sakta men säkert gett med sig.
Efter sommaren har jag och LEO- vår golden retriever ( nu 9e månader ) - blivit oadskillliga. 
Varje morgon är vi ute och promenerar- vid havet, i skogen- vid insjöar.
I stället för att sitta hämma om morgonen när familjen går till sitt- så är jag nu ute och njuter av naturen. 

Vilken gåva det är att ha möjligheten att få / och orka- vara så mycket ute. Jag ser de vackraste soluppgångar, - ännu vackrare sol nedgångar. 

Frosten som glittrar som milliontals diamanter i gräset en tidig morgon när solen hälsar på.

Det mest fantastiska av allt är att jag har en kropp som är MIN

En kropp som gör som jag vill

Vilken underbar känsla det är att känna hur jag kan trötta ut min kropp, hur svetten rinner- hur muskler åter igen bildas.

Innan sommaren var jag fullständig utmattad efter alla behandlingar- jag orkade inget.

Jag är så extremt medveten om hur jag mådde för bara några månader sedan.

Varje dag- varje gång jag är ute med hund, stavar- och svetten piplar- så tänker jag på hur oerhörd tur jag har som får uppleva detta. 
Jag blir varje gång lycklig av att känna hur min kropp fungerar.

För det är ingen självklarhet
Det tänkte jag ju aldrig på " innan "- men nu är jag påtagligt uppmärksam på det.
Det är ingen självklarhet.

Så nu har jag dessa tankar varenda dag som jag är ute.
Regn eller blåst- det spelar ingen roll.

I love it !!!


Jag är faktisk jätte stolt över mig själv.
Även det gör jag varje dag jag flåsar snabbt avgårde. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln ofta. OFTA. Och jag tycker att jag förtjänar det : )

Jag har tagit tag i mig själv- egentligen tack vara LEO - och verkligen fått tränat upp mig. Jag har gått från totalt utmattad till en glad och relativt pigg tjej  : )


I överimorgon är det faktisk dax för sista behandlingen med Herceptin-infusion på sjukhuset.

Synd - om ni frågar mig.

Det känns onekligen oerhört tryggt att få denna anti-cancer medicinen var tredje vecka.

En naturlig fråga för mig blir ju- 

" vad händer nu när kroppen ska klara sig utan " ?

Visst- jag har min antihormonella behandling- men. den har ju tidigare visat sig att inte vara sådär himla effektiv hos mig, kan man jo säga.

Under pågående anti- hormonell behandling utvecklade sig min sista bröstcancer. Den struntade i behandlingen det liksom ska vara känslig för. Jävla föcking cancer.

Det vetenskapen känns ju sådär.

Men- nu är jag ju som tur är i en fas i mitt liv där jag klarar att låta bli att hetsa mig upp över dessa saker. 
Det finns ju inte mycket jag kan göra från eller till. 
Antigen verkar medicinerna- eller så gör dom inte det. 

Här kommer jag oxå till hur jag ser på mitt liv just nu.

Som sagt tycker jag det är underbart just nu .

Men skadat av erfarenhet- så känns det som att jag varje sekund måste njuta av det.

Det känns lite som - eller , nej, - ganska mycket som : 

 "Stilla före stormen "

Och ja - jag vet att många vill säga att - " nej - såååå måste du inte tänka! " 



Jo - så får jag visst tänka.

Dvs- jag tänker det inte egentligen- det är mer en känsla jag har.
En känsla som på något sätt är infiltrerad i hela mig.

Det är inget som gör mig rädd eller ledsen- för dit går jag inte.

Den stora frågan är om denna känslan kommer av att jag har upplevt att min kropp har svikit mig flera gånger så långt- att jag inte kan förmå mig att lita på att det nu kommer att gå bra ?

Eller kommer det av att jag har en intuition....?

Mest håller jag knappen på att jag har blivit skadat av erfarenheterna  jag har gjort mig. 

Jag tror inte jag vågar att lita på att det kommer gå bra.
Samtidig säger läkaren i mig att jag har dåliga odds - två gånger bc. Första gången med spridning till 15 lymfkjörtlar..... Sedan kommer det en bc till. Bara det faktum- att man får bc i båda brösten - ger sämre överlevnadschanser- plus att min sista bc ju faktisk har överlävt cellgifterna som den första bröstcancern blev behandlad med. Detta innebär att det finns en sannolikhet för att denna sista bc'en inte har responderat så bra på cellgifterna den blev behandlat med i våras. - Cancern kan nämligen ha  blivit resistent..... Och då är den inte känslig längre för cellgiften....

Men - även om allt detta kan vara sant- så har jag ju lärt mig att sätta det åt sidan,- njuta av det jag har nu. Visst- det finns med mig- men jag fokuserar inte på det.

Jag läser andras cancer-bloggar. 
Andra som inte har haft den turen jag har- som snabbt har fått recidiv -och som nu kämpar för sina liv.

För det är en helt annan kamp att kämpa när man har fått spridning.

Det finns så otroligt många tappra fina människor " där ute " som delar med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor, i en vardag där cancern våldsamt och obarmhärtig åter har tagit plats i deras kroppar. 

Jag känner att jag är skyldig båda dom och mig själv att därför njuta till fullo, varje dag. Njuta av att det nu är " stilla "

Det är stilla före stormen

Har jag tur -så kommer stormen jag befarar ska komma- att ändra riktning - fara ut över det öppna havet - lösa upp sig i intet.

- och jag får fortsätta att njuta av mitt liv

Jag får fortsätta att vara Ingrid