Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

måndag 21 maj 2012

Cry on my shoulder

Nu förstår jag verkligen innebörden av


"Cry on my shoulder "





 Det var det bara att byta skjorta för min man.....


Visst sade jag att min emotionella instabilitet hade stabiliserat sig ?....

Borde ju vetat bättre.

Det är ju precis så livet är.

Det går upp

Det går ner


torsdag 17 maj 2012

Mina vitsippor / hvitveis

Just nu är nästan det närmaste jag kommer att känna på lite känslor, - inspiration, - och okompliserad glädje - är stundarna jag har kamerat i handen, - som här nedan- när jag har plåtat en enkel bukett med vitsippor / hvitveis.

Den känslan denna första bilden ger mig -
Det är en känsla jag saknar.



Himmelen som syns där så svagt i bakgrunden- en fridfull och klar blåhet, lite lätta moln- precis bilden på hur en vardag ska se ut.

Härlig, vacker- med inte för tyngande " måln" som bekymrar en.

Blommorna är så vackra- man kan närmast känna eller lukta- deras skörhet - där dom blommar i full glädje och stolthet. Glädje över att äntligen igen få dyka upp, - få leva lite igen- glädje andra med sin tillvaro. Världens underbara mysterium- hur kan något bli så vackert - och så häpnadsväckande full av mysteriösa, vackra detaljer ?

Jag har alltid älskat denna tiden på året.

Det är inte bara blommorna som vaknar till liv då,  även jag, och min starka kärlek för livet, naturen, mina medmänniskor- brukar väckas till liv nu.

Istället känns det nu som om jag är packad in i ett tjockt lager med bomull - säkert en meter tjockt. I detta tjocka lagret finns kikhål för mina ögon- jag får med mig det mästa av det som händer " där ute "- men signalen når inte fram till min hjärnbark. Jag klarar inte att känna något för det jag ser.
Jag kan inte känna

Glädjan
Energikicken
kärleken
uppteckslusten



Jag ser allt som händer omkring mig- allt som exploderar till liv, men jag känner inget.

Jag hade det precis så här förra våren oxå.
Jag blev så förvånad- hade aldrig upplevt en vår på det sättet i hela mitt liv.

Förra våren började jag känna av att kroppen- i stället för att bli bättre och starkare, - i stället blev svagare och tröttare.

Jag var frustrerad.
Jag var ledsen.
Jag förstod inte.

Gång på gång hade jag tagit mig själv i nacken och satt i gång träning, bantning- you name it- allt för att hitta tillbaks till " Ingrid ". Gamla Ingrid innan cancern.

Lite visste jag då att det hade sin naturliga förklaring att jag inte repade mig enligt förväntningarna- efter avslutade behandlingar för bröstcancer.
Lite visste jag att orsaken till att min kropp inte lystrade mig var för att jag hade bröstcancer i mitt andra, mitt sista bröst.


Nu- när jag erfar samma tjocka lager av bomull omkring mig denna våren, - oförmågan att känna, bli extatisk över våren- så vet jag- och hoppas jag- att det endast kommer av att jag nyss har avslutat cellgifter - och nu är i gång med strålbehandling.

Men fy vad tråkigt det är.

Jag blir mer uppmerksam på nu, än någon sinne, att jag alltid har varit en känslomännsika.

Jag saknar att inte vara det.

Jag saknar glädjen omvärlden kan ge mig.

Naturen
människorna


Inte att jag är deprimerad.
Det är jag inte.

Förklaringen är enligt mig själv att jag är otrolig. otrolig sliten.
Otrolig sliten.

Vet ni vad som upptar mig allra mest - från att jag vaknar- tills jag går och lägger mig för natten ?
Jo :
" jag vill sova "
"Jag måste sova. "

"Jag MÅSTE få sova " !!!

Nu har det varit så ungefär sedan nyåret och det börjar bli tråkig.



Men. om allt denna gången går efter planen- så ska jag efter avslutad strålbehandling - långsamt men säkert börja känna mig piggare, orka mera - känna mera- leva mera.

Visst. en dessa dagarna mot slutet av mai- så er det exakt tre - 3- år sedan jag fick min första bröstcancer diagnos.
Jag trodde den gång - att jag inte skulle leva så länge som jag har gjort.
Jag blev slagit akut omkull - helt oförberedd- av en massiv och paralyserande ångest.
jag var övertygad om att jag inte skulle leva just i dag.

Och alla förstår nog att jag är oerhörd tacksam för att jag i dag lever.

Men slik är väl livet- att vi ofta hittar något att klaga över.

Och just nu klagar- eller nej- vill inte ens säga det så starkt- jag beskriver- att jag är så trött och sliten att jag har svårt att göra annat än bara existera- hänga med och försöka göra min uppgift i vardagen som hustru och mor.

Och som matte....





Jag vill gärna säga några ord om det att vara i en relation när man går igenom sjukdom/ kronisk sykdom / cancer.
Enligt min erfarenhet är det en en GÅVA.
Jag förstår inte hur jag hade klarat detta utan min man.

Men- både min man och jag har erfarit att en relation tar stryk med tiden.
Det gör den kanske mer eller mindre för alla- men för oss- som har levd med att jag har varit sjuk dom senaste åren - så har vi nu börjat känna av hur det förstör för oss.


Vi var - båda två- helt ut slitna när i oktober i fjor min andra bröstcancer kom.
När vi först fick beskedet om att det iiiinte var cancer- var vår nästan första spontana reaktion : vi pallar inte mer nå. Vi klarar inte av cancer nu. Vi har inga krafter kvar.

Men så var det ju cancer- och vi stängde av vår tankverksamhet och känsloliv.
I det närmaste stängde vi av automatisk.
Det var inget vi bestämde oss för.
Det var pur överlevnads- agerande.

Så vi klarade oss väl igenom cellgifterna.
Ehhh - iallafall första hälften.
Sista hälften började vi känna av att vi var ut märglade. Vi hade ingenstans att hitta kraft- och vi visste inte hur vi skulle hitta ny kraft.



Vi - min man och jag- var på var sin kant-  så trötta- att vi inte längre klarade av att vara där för varann.
Vi hade nog med oss själv.
Med att klara av varje nya dag.
Alt gick på autopilot.

Min man har klarat av en hel familj nästan ensam.
Han är slut.
Jag är slut.

Hur hittar man energi till att vara där för varann ?

Vi upptäckte att det var svårt.
Det började bli en lite mindre trevlig stämning här hemma.
Oavsett hur känslolös och dum jag kunde tycka att min man var- så förstog jag faktisk hela tiden varför han var som han var.
Jag accepterade att det inte var så trevlig längre- who can blame him ?
Han har gett allt han har för oss, vår familj, för mig.

Jag försökte hjälpa till lite mera hämma- gjorde lite för mycket - men inget hjälpte.
Är man slut så är man slut.



Båda två var vi så naiva att vi trodde att " när cellgifterna är färdiga "- då.....
DÅ : Kaboom - då är kraften hos Ingrid tillbaka- då öppnar världen sig igen- då ska allt bli så mycket bättre.

Men - vahh ?!
Vad hände ?

Eller- det hände ju inget ?!?!

Ingrid var fortfarande lika trött.

Och det hjälpte inte på humöret till min man....

Som tur är fick vi båda tänkt till på var sin kant - och vi kom båda fram till samma konklution :
( kanske pga. ärfarenhet ?... )



Det går inte att sätta en datum på när krafterna kommer tilbaks.
Det går inte att förvänta att krafterna kommer tilbaks under strålbehandling.
Och min kropp gick genom exakt dessa procedyrer för bara två år sedan - inte så konstig om detta tar på en människokropp ?.

Jag tycker synd om min man som sliter- och gör sitt bästa- utan att känna att vi kommer vidare.
Det var svårt när vi inte kunde komunicera- och jag kända dårligt samvete för att jag inte kunde vara den pigga frun han behöver.

Vi talade i förra veckan om att vi kan förstå att relationer går sönder i slika processer som vi nu går igenom.

Det är svårt.

Jäckligt svårt.



Men som tur är har vi senaste veckan kunnat tala om detta- delat lite med varandra.
Vilken lättnad- vilken skillnad.

Det betyder inte att allt är löst.
Vi har fortfarande en bit kvar i denna kampen vi för.
Hur långt vi hara kvar vet vi inte.
Förhoppningsvis ser vi nu ljuset i tunneln - där ljuset representerar en frisk och häslosam vardag.

Vi kommer fortfarande att måtte bita tänderna i hop- kanske tänka mer på oss själva fortfarande- än på vår partner- men det att vi har kunnat prata om våra problem har underlättat betydligt.
Jag tror att vi kommer klara oss.



Våran viktigste redskap nu är att inte ha för höga förväntningar,- inte ha en tidsfrist för när allt äntligen ska vara som " förut.
Hela 2011 gjorde vi det felet- och blev besviken gång på gång. på gång.

Vi fortsätter med att ta en dag i taget.
Varje morgon i taget.
Varje middag i daget.
Varje kväll i taget.

Och nästa dag i taget.

Så sliten är jag att jag inte har någon energi till att tänka och fundera för mycket



Jag klarar inte av att filosifera, analysera, tänka, känna efter.
Jag orkar inte ens försöka.
Har aldrig varit med om det tidigare.
Att känna sig så tappad för energi.


Efter cellgifterna hade jag en vekca då jag plötselig grät här och var-
hos frisören, på sjukhuset när jag skulle göra förberedande undersökningar inför strålningen, - på café, hos min psukolog ( inte sååå konstig )
Jag kunde inte sätta fingret på varför jag grät. ( annat än att jag bävar för försäkringskassan / NAV- på norska - som efter juni åter kommer jaga mig. Klarar inte glömma det kränkande bemötandet jag har haft med dom )
Men framför allt hade jag bara en överflöd av känslor som måtte ut.
Det var helt utanför min kontroll.
Tårarna hade tydligen behov att transportera sig ut av mitt system.

Nu har det stabiliserat sig- och det är skönt. 



Jag som hade så mycket ANNAT jag ville skriva om idag.
Hm .
Så blev det detta svamlet i stället.

Men jag låter det få bli sitt eget inlägg, -
så kanske jag kan blogga snabbt igen- om det som jag egentligen hade planerat att skriva om.

För mitt oppi den slitsamma vardagen har jag varit ute och rest, - festat, ? ! - blivit matte till en busig goldenretriever- valp. mm.

Min dator har crashat - för flera veckor sedan- vilket faktisk har varit medorsak till att jag inte har bloggat. Nu har jag dock stulit min manns arbetsddator- så har jag tur lyckas det mig flera gonger i tiden framöver. För jag lär inte komma mig till stan o lämna inn datorn sånn som jag känner mig- samt att min lilla valpis binder mig mer eller mindre till hemmet : )

So Long : )