Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

onsdag 29 september 2010

Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen.Man slutar aldrig att förvånas !

Idag mötte jag en ängel av ett medmänniska.

Hon hade bokat ett möte med meg - på ARBETSFÖRMEDLINGEN.    ???   !!!!

Tänk att jag DÄR skulle hitta ett slikt vesen, helt fullproppad av empati.

Jag kom dit idag för första gången o trodde att nu skulle jag få höra vilket jobb dom har hittat åt meg.

Försäkringskassan ringde meg sist dec. Då hade jag precis fått min sista cytostatica kur- (nåt jag hade tjatat meg till eftersom jag hade varit inlagd o varit så dålig med över 40 grader i feber under hela förra kuren .)
Min handläggare från forsäkr.kassan sa att hon ville bara informera meg om att månaden efteråt så var det slut på ersättningen - jag var utförsäkrad. Det kändes tragikomiskt att få en slik tlf när jag var totalt utslagen av sista kuren- o visste att strålbehandlingen ju skulle börja några veckor senare.
Iom att jag hade varit så " dum " att  ha haft min andra diagnos sedan 2007 - o varit sjukskriven 50 % - så kunde jag allså inte få vara sjuk längre. Nehej....


Nu var det just på den tidspunkten då det blev mycket om denna problematiken i media - o jag fick faktisk till att få en förlängd sjukpenning- i flera omgångar - fram tills nu i aug.

Men förra månaden var jag definitivt utförsäkrad- även om min läkare o annat hälsopersonal sa att det är allt för tidigt för meg att gå ut i arbetet - mtp mina två diagnoser, o då ffa. pga. ryggen (  cauda equina- kolla länk på min sida till hö. )
Jag blev inskriven på arbetsförmedlingen - där jag fick höra av handläggaren  "- berätta varför du har varit sjukskriven- varför du är här- det var för att du var utbränd  va?
Ehhhhhh - ?? !!

Men i dag mötte jag alltså en ängel där.
I en timme satt vi o pratade- jag berättade alt - från min skada efter diskbråcket 2007 - tills sista året med cancer. Hon var så empatisk - o sa att det enda jag skulle göra nu var att ta det lugnt. Njuta av vardagen. Hitta energi. Njuta av barnen. Hon sa att det var tydlig att jag absolut inte hade hämtat meg tillräcklig för att återgå till arbetet.


Jag berättade om mina kognitiva besvär - något jag inte har talat om för försäkringskassan - o "bara dom besvären" är skäl nog att inte gå tillbaks till mitt jobb som läkare. O inte skulle hon hitta jobb till meg där ute på allmänna arbetsmarknaden. Nu skulle jag ta det lugnt.

Tråkig bara att jag skulle behöva komma enda till arbetsförmedlingen för att bli sedd för den jag är- för det jag har varit med om.

Vilken röra det är i hälso- Sverige.

Denna fantastiska medmänniskan skulle jag gärna hedrat på något sett - som tur är fick jag sagt till henne vad jag tyckte om henne- o så fick hon en kram.

Så i kväll kan jag lägga meg o veta att jag inte ska möta upp o köra truck nån stands i morgon !

Nu kan jag i tre månader i lugn o ro koncentrera meg på återhämtning- o inte på min arbetssituation.

Änltigen.
Tack o tack.

tisdag 28 september 2010

Fortsättning - lite om början av cancerhelvetet

Ja- det dröjde minsann innan jag hann slå meg ner o känna efter lite, hinna skriva lite mer. Det måste väl vara ett bra tecken  - tecken på att vardagen fungerar igen.
I dag skriver jag fortsättningen på inlägget " väntar på svar från HSAN "
Min diagnos blev alltså försenad 8 månader efter att jag själv hittade knölen i mitt bröst. Försenad tack vara läkare som inte gjorde det dom skulle. Men- jag har frågat meg själv många gånger om jag undersökta mina bröst regelbundet- o tyvärr tror jag att svaret är nej. Kommer inte i håg att jag gjorde det ofta. Men det måste sägas till mitt försvar att jag dom två åren innan diagnosen var mycket präglad av sviterna efter mitt akuta diskbråck, o nog inte hade tankar för mycket annat samt det att vara småbarnsmamma.

Som utbildad läkare har jag ju alltid vetat att ca 1 av 10e kvinnor får bröstcancer. Jag har ofta tänkt att-en av oss kompisar får det- statistisk sätt. Jag har även sagt- många gånger- att nu- när vi har blivit 40- nu är det " vi " kommer drabbas av dödliga sjukdomar. Tanken slog meg ALDRIG att det skulle bli jag. Intressant . Tror det speglar det klassiska - att människan aldrig tror att " det " kan hända en själv.
Med bitterhet tänker jag tillbaks på samtal jag hade med psykiater/ psykolog - efter mitt diskbråck- jag sa att jag skämdes lite för att jag var så olycklig över mina skador på bla tarm o blåsa. " jag har ju inte ens cancer " - jag borde inte vara så olycklig. Vidrigt att tänka på att där jag satt o sa dom orden, så hade jag bröstcancer, men visste inte. Det känns konstig att tänka på det. Det var nästan två år innan diagnosen...



Som människa, men ffa som läkare- har jag blivit oerhörd fascinerad av psykets kraft - eller rättare sagt det omedvetna psykets kraft- och dets förbindelse med kroppen.
Då jag fick min cancerdiagnos blev jag relativt akut mycket sjuk. Jag blev så illamående att jag närmast svimmade, hade hög o oregelbunden puls, klarade inget annat än att ligga. Min mann o jag åkte inn till akuten - o jag blev inlagd. Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Jag kunde för det mesta inte göra annat än att bara ligga o andas- det var så vidt jag orkade det kändes det som. Jag mådde så fruktansvärt att jag var 100 % säker på att jag hade spridning till leveren o att det var det som gjorde meg så illamående. Så fort jag vaknade på natten så var illamåendet där. När undersökning inte visade något på leveren- så blev jag övertygad om att det berodde på spridning till hjärnan- då jag visste att det även kan ge illamående. En gång var det en syrra som sa att det ju kunde vara psykiskt- då blev jag faktisk lite irriterad. JAG kände minsann min kropp- o detta var definitivt inte psykiskt. Det hela var verkligen helt obeskrivlig fruktansvärt. Jag var så oerhörd chockad av cancern - det enda jag tänkte på var att NU skulle jag dö, aldrig se mina barn. Jag var faktisk totalt skrämd ur vettet. För- det visade seg efter endel dagar- när jag skulle göra en gastroscopi ( undersökning av magsäcken)- att jag efter att ha fått lugnande inför undersökningen - plötslig mådde mycket bättre- illamåendet var borta......Då föll mynten ner......Omöjligt- var det möjlig? ! Kan min kropp kännas dödssjuk- förlama meg så att jag bara orkar ligga andas i sängen- i flera dagar- o så är det " BARA"- psykiskt ?" Jo- det er just så det var. Jag är fortfarande överväldigad över att det är möjlig att må så dålig fysiskt - o inte koppla att det kommer från min själ. Efteråt förstod jag ju - att jag var helt lamslagen av ångest. I hela detta år som har gått så er det oxå det jag är mest rädd för att uppleva igen. Alla fysiska plågor jag har varit med om ( har haft my fair share of complications ) har ändå varit peanuts jämförd med ångesten. " Jag dör om jag får den igen kan jag berätta"




Ångesten var svår att " ta livet av". Även med samtal hos psykolog, mediciner från Psykiater- så tok det nog några månader innan det gick att hantera ångesten, åtminståne lite bättre. Ångesten ändrade seg först från illamående till en mer klassisk panik känsla som kom det sekund jag vaknade- o spridde seg ut i kroppen- jag klarar inte ens beskriva hur det kändes, men det var omänsklig. Jag kunde inte stå upp ur sängen. Det förste jag hade i tankarna i det jag vaknade var " DU SKA DÖ" . hur kul er det. hur trött blir man inte av det.... Jag funderade på att ta mitt liv. För att jag var så rädd för att dö- att jag ville dö för att slippa ångesten. Nog kan jag inte ha varit helt riktig klok tänker jag så i efterhand. Det kändes även till tider som om att jag redan LÅ I EN KISTA - att jag bara hade ett ben dinglande utanför kistan. Sånn kändes det- ja trodde det nästan- även om jag satt mitt bland andra människor o "försökte" leva.....Det kändes som om jag inte mer hörde till i denna värld. Alla runt om meg - ute på gatorna, i butikerna - alla var friska, men jag " var död". Jag kunde se ned på mina ben tex- o tycke att jag såg hur det låg en lik-lapp runt min tå- som man ju får när man dör. Jag kunde se hur jag blev körd inn i "min " frysbox....I mina ögon känns det som delar av meg har varit lite psykotisk- inte heeeelt verklighetsorienterad.....
Jag funderade på att ta mitt liv. Enda sättet jag såg för meg att göra det på var att gå ut i skogen, skära över handleden, ta händerna i plastpåsar- så det inte skulle söla  och se otrevlig ut för dom som hittade meg.... Jag funderade seriöst på det- för jag var så desperat. Men jag tror det var tanken på barnen som gjorde att det inte var ett möjlig val. Hur skulle dom förstå att mamma valde att lämna dom på det sättet. Nej- det gick inte. Så det var bara att bita i hop o kämpa. Kämpa en kamp som kändes som om jag redan hade förlorad.- jag letade desperat efter något som kunde ge meg hopp, men det var bara mörker.

Visst mår vi bättre nu !!
Som tur är så blev jag långsamt bättre o bättre- o efter flera månader kunde jag börja leva lite igen. Börja stå upp med barnen o mannen om morgonen. Även laga lite mat. Se på mina barn utan att tänka på att jag inte skulle se dom växa upp. Guuuuhd vad skönt det var. Jo - jag var övertygad om att jag fortfarande hade cancer o skulle dö, men det var även plats för att tänka på annat- leva lite. O bra var det, för min mann har i all den tid tagit hand om tre barn- våra två små- och meg. Han har varit helt otrolig. Klarat av jobb, barn, meg. Otrolig hur han klarade det. O tidlig sa jag åt honom att han inte kunde visa meg sin ångest, sin tvilvlan- för då skulle jag min sann bli heeelt tokig. Jag vet det nog inte var pedagogisk av meg, men sånn var det. Nu ångrar jag- för han har inte tagit seg tid att känna efter. Vågar inte. Nej- här kommer jag inn på ett annat ämne...
Nu i dag har jag återställt meg fantastisk. Det är inte varje dag jag vaknar med " Du ska dö"- o jag klarar njuta av vardagen, även känna en overklighetskänsla över allt som har hänt. Jag känner meg äntligen som Ingrid igen- o då er det svårt att fatta att det var jag - som var jag- förra året.
Nu fungerar jag som mamma igen, o min dotter säger inte mer " mamma - det är nästan som jag har glömt deg, som om jag älskar pappa mer.......- du har varit så mycket borta/ på sjukhuset"- livet känns fantastik. Härlig. När jag inte tänker på cancern.




Tror jag att jag fortfarande har cancer? Tjaaaa- men inte längre så tvångsmessig.
Tror jag att jag ska få återfall  - ja- det känner jag meg säker på. ( men vet inte hur mycket som kommer av ångesten för det- och hur mycket som kommer av mina kunskaper som läkare)Men där tror jag att jag hör till " normalen"- det är normalt att känna så 1 åt efter cancerdiagnosen.
När jag tänker på hur mycket bättre jag mår nu- om ett år till så kanske jag - som för- börjar tro att jag är odödlig......

Vilken härlig syn som möter oss om morgonen - än så länge !!! Dagen börjar gott !

Tack, tack o tack för min fantastiska o snälla mann- o pappan till mina barn.
Tack o tack till min syrra som har varit till fantastisk stöd o hjälp. Resan Oslo- Göteborg kan hon nog i blinde nu, tack även till mina bröder m fru.
Tack o tack till mina fantastiska väninnor - i Norge - o i Nederland- som har rest flera gånger sista året för att vara hos meg.
Tack o tack till kompisarna i Sverige som har varit där för meg o min familj.

torsdag 23 september 2010

Stödapparat !

Detta med blogg känns bra !

Känns verkligen skönt o ha hittat flera likesinnade. Tråkig att det finns likesinnade, men sånn är livet.

Vilken stöd vi kan vara för varandra- vi kan jo som ingen annan förstå hur det är att vara oss.

Mitt eget skrivande samt läsande av andras bloggar sätter igång en mental process som jag tror är en enorm push i den psykiska läkningsprocessen.

Känner meg jätte stimulerad !

Men nu ut på café för att träffa bästa kompissen här i Oslo - Heidi. barndomskompis som har stått ved min sida hela tiden, förlåtit meg när jag har gjort ( omedvetna) dumma saker, åkt upp och ner Oslo- Göteborg många många gånger senaste året- även om det bara har varit för en dag. Jag har sagt det för - men det kan inte sägas för ofta- jag hade aldrig klarat av denna resan om det inte hade varit för stödet av min familj o kompisar. Helt fantastisk.
Nu ett snabb-träff innan sonen o jag går till mormor för att fira 80 år.   !!!!

Har så mycket i mitt huvud som jag vill ha ner på " pappret"- men nu alltså ingen tid. Det får bli til weekenden skulle jag säga- men fredag kommer en av mina bästa kompisar från studietiden i Nederland. Hon landar på Landvetter på förmiddagen- med dotter på 1 år o son som min - 4 1/2 år.
Mina fantastiska kompisar som kommer med sitt stöd ! Tack o tack


Nu ska jag vara på caféen om 4 min......

onsdag 22 september 2010

OSLO

Igår var det omöjlig att komma in på internett så där rök möjligheten att skriva lite mer här.

I dag - dvs när jag avslutar här- åker jag o sonen till Oslo för att gratta min mor - hon fyller 80 i morgon !
Mormor blev opererad för bröstcancer ungefär på den tiden då jag fick besked om att alt var bra på mammografi + ultraljud första gången....

Läste mycket bloggar i går- det känns väldig bra att läsa om andra som beskriver mycket som jag känner igen meg i. Det lugnar på nåt sätt. För några månader sen, när ångesten var så närvarande, kunde nog inget hjälpa mot känslan av att vara totalt ensam i den, men nu med en mer normaliserad vardag känns det motsattsen till ensamt att läsa om andras liknande erfaringar. !!

Även om jag har hittat tillbaks til meg själv - ( låter patetisk, men är så sant så sant ) så har mina små grå inte klarat av denna resan verkar det som. Är det möjlig att vara såååååååå glömsk ?! Senast i går så fick jag beviset om att jag iiinte är att lita på. Jag ringde tidig på morgenen  för att säga att jag nog tyvärr inte kunde komma på den bokade tiden för en speciell undersökning, då jag samma morgonen upptäckte att jag hade missat att jag skulle ha gjort en massor med förberedelser - redan dagen innan- inför undersökningen. Jag bad så mycket om ursäkt- men då sa damen att- jag faktisk inte hade tid före om en vecka- ock att jag oavsett inte hade kunnat komma om jag inte hade anmält meg 5 dagar innan undersökningen. Skrämmandet att jag inte hade fått med meg nånting av detta. Annars får jag inte med meg  f.dagskalas som min dotter är bjuden på ( 2 gånger i rad ), möten på dagis/ skola, frukten som skal med på skolan, har glömt plånboken två gånger i affären - listan är låååång. Tråkig faktisk - det är detta med kontroll igen. Jag har tydigen mycket mindre kontroll än jag tror nu som jag går rundt o säger att jag känner meg som meg själv igen. Inte att jag hade mycket koll för precis, men detta er illa. O min mann börjar bli lite desperat- han har inte så mycket reserv energi kvar till att även hålla koll på meg. Stackars
Men, vet ju att mycket kan förklaras av alla behandlingar- o att det tar tid innan man cognitivt har hämtat seg.

Så nu gäller det att hålda  tungen rakt i munnen o köra raka vägen HEM till OSLO !!!



tisdag 21 september 2010

google translate....

haha- provade nyss klistra mina blogginlägg in i google translate- o resultatet blev ju fånigt ! Jag hade tänkt att mina nederländska kompisar kunde läsa det- men det blev lite komsikt tyckte jag, även på engelska. Synd. men det kommer kanske av att min svenska inte är så bra o därmed svår att översätta....?


Vädret är fantastisk så i stället för att fortsätta skrivandet där jag slapp igår tar jag meg " en tur ut ". Men jag ser fram i mot att titta lite mer i backspegeln o få rensat upp lite " där inne " !





Min syster målar så vackra målerien - jag har hela huset fullt av dom. Denna har jag tyvär inte....

måndag 20 september 2010

Väntar spänt på svar från HSAN.....

I våras klagade vi  två läkare o en avdelning in för HSAN. Ansvariga läkare har kommit med respons/ svar på detta- och vi fick sedan - innan sommaren - möjligheten att respondera på läkarnas svar/ bortförklaringar.
Varför klagade vi ? För att jag som privatperson samt som läkare är oerhörd besviken över ett system som finns till för att främja vår hälsa - bär preg av alvarliga brister i rutinerna. Jag är mycket besviken av att som patient ha blivit konfronterat med läkar-kolegor som inte lyssnade på meg, blev irriterad når jag stod på meg. Hade jag inte stått på meg hade det gått ännu sämre för meg än det gjorde - jag hade gått in i fjolårets sommarsemester ovetande om att jag hade bröstcancer med 15 positiva lymfkjörtlar....




Det började med att jag - det var nog oktober 08 - i duschen kände att det var en 5-6 cm avlång fast förändring i hö bröstet. Min mann som oxå är läkare, skrev en remiss - o redan i nov kom jag till en mammografiundersökning. Direkt i anslutning till detta kom jag in til en mycket trevlig läkare som gjorde ultraljud- o konstaterade att alt var bra. Det fanns ingen anledning att sticka. Jag kommer verkligen aaaaldrig att glömma at jag sa åt honom " Det känns så skönt att lämna över ansvaret för detta till någon annan än meg själv, iom att jag i 2007 inte skötte mitt eget diskbrock bra vilket ledde til akutoperation, förstörd känsla i benen, förlamad urinblåsa samt sista delen av tarmen, sexuell dysfunktion som det så fint heter- för att känslan " där nere" är förstörd. Det var en oerhörd traumatisk upplevelse och förändring av livet som hade tagit meg lång tid att förverka. Därför gick jag med en gång när jag kände förändringen i bröstet. Inte skulle jag föra samma felet en gång till !

Januari 09 - jag tror åter i duchen- jag upptäcker en hård liten ärt i min hö armhåla. Som jag sa till min mann när jag kom ut ur duchen: " 1+1 = 2 - detta måste vara cancer.
Just i denna perioden var vi slitna båda två, jag hade 4-5 urinvägsinfektioner efter varann, var upp 3 timer varje natt pga nervsmärtor frå rumpan o ner i benen, hade små barn, var i jobb -50 % - så det gick några veckor innan det blev skrivit en remiss. Efter att min mann i flera omgångar ringde sujkhuset för att
säga att det hastade - så fick jag i april en tid till ny undersökning. För en obehaglig upplevelse.
Jag var oroad för det som jag tyckte verkade mycket suspekt för cancer och berättade detta för läkaren o syrran. När läkaren tog ultraljud av min armhåla o sa att alt var bra o at han inte tänkte sticka- så protesterade jag. Sa att då jag gick i doktorskolan så lärde jag at man inte får ha en knöl i bröstet samt en lymfkjörtel i armhålan som man kan känna. Båda syrra o läkare visade tydlig att dom tyckte att jag var besvärlig, läkaren var riktig obehaglig. Jag gick där ifrån mycket besviken över att se hur man som patient kan bli bemött inom sjukhusvärlden. För meg har altid den menneskeliga kontakten varit viktigast- og mest berikande i läkarrollen. Det kräver tid o energi, men är verdt det. Att se hur dålig komunikationen kan gå gjorde meg djupt besviken.
Efter detta tok vi snabt kontakt med en kirurg på bröstteamet. Det är ju den fördelen vi har som läkare- att vi kan ringa direkt o ta kontakt. En äldre läkare sa att vi självklart måste sticka i förändringen - o ett par dagar senare kom jag till honom. Jag minns att jag tog paus på jobbet o gick från mitt eget kontor- som ligger direkt våningen under bröstmotagningen ( ! ) till den trevlige äldre kirurgen. Han skrämde shiten ur meg. Han var chockad att ingen hade stuckit, o när han kände i min armhåla blev han som förlamad. Han så så lessen ut. Han satt om och om igen o sa- hur har detta kunde hända. Han bara satt o satt där brevid meg - helt handlingslammad. Han gick ut av rummet för att skriva remiss för punktion o när syrran lite senare gick förbi meg såg jag på hennes blick att hon hade pratat med läkaren o att dom förstod att det var cancer. Den blicken hade jag ju sett för - i mitt arbete...
Hur jag kom tillbaka till mitt kontor anar jag inte. Gick till min kolega i kontoret bredvid mitt o grät- medan hon provade trösta meg. Jag provade lyssna på hennes förklaringar om att det inte behövde vara cancer, men jag trodde henne inte. Jag visste.
Två dagar efter kunde jag ta proverna- o fick lov att ringa läkaren som tog provet på måndagen, 3 dagar efter. Som jag sa- jag VET att det er cancer- jag orkar inte vänta helt till mötet med kirurgen igen med att få veta svaret.
Hur jag klarade att andas, leva, dom dagarna fattar jag inte. Det går inte att beskriva hur förlamande o skräkkingivane ångesten var. Jag hamnade på en annan planet- alt kändes främmande. jag var närmast bokstavligen stiv av ångest. Nu så länge efter är det svår att beskriva, men det er nog bland det värsta jag har varit med om i mitt liv. Hade aldrig rodd att det var möjlig att känna så.
Måndag morgon blev S hämma från jobbet o jag ringde- o fick bekräftat att  " jo, du hade rätt. Det var cancer". Herregud. Herrrrregud ropte jag efteråt. O jag som hade sökt hjälp hos två läkare innan - utan att få diagnosen. Som läkare gav det meg en fruktansvär ångest - för jag vet ju vad 8 månader med obehandlad cancer kan betyda. Känslan av att NÅGON ANNAN kan ha förårsakat att jag kanske dör av min cancer är bara olidlig. För jäcklig.
Hur har JAG kunnat låta det gå månader - när jag ju i januari sa att detta är cancer?! Ja - jag var mycket dålig med min rygg i den perioden- men ändå ?!?! Hur kunde jag blunda o låte tiden passera?! O min mann ?! Detta är ett mysterium för meg.
Kvällen innan min operation duschade jag hämma- jag kände lit extra i min armhåla- o golvet bara öppnade seg som et svart djupt hål- det kändes verkligen som om hjärtat blev till sten. För jag kände måååånga stora lymfkjörtlar högre upp i armhålan. Nej, tänkte jag- jag känner fel- detta är ångesten. Jag kollade andra armhålan o så den högre igen. Shit. Herregud. Jag klarar inte hitta ord hur det var att gå o lägga seg den kvällen. Att ligga inntil min dotter, känna henne- jag kände att jag faktisk ville dö. Där och då. Jag ville inte leva längre- så rädd var jag.
Nästa dag på operationsbordet sa jag oxå att jag inte ville att dom skulle väcka meg från narkosen, jag ville inte vakna mer. Jag ville inte leve mer.
Fascinerande - att man kan vara så rädd för att dö- att man vill dö. Höres nog konstig ut, men så var det för meg.

Avslutningsvis : Tänk om jag iiinte hade varit läkare. Jag hade då fått ännu ett lugnande besked från en läkare om att allt var bra. Jag hade gått inn i sommaren 2009 o trott att alt var bra. DET hade varit den säkra död för meg. Skrämmande.
Nu återstår om HSAN även tycker det är skrämmande.


                                                                                  

söndag 19 september 2010

Vilken härlig weekend samt lite om ångest.

Otrolig trevlig med besöket - det blev mycket god mat o vin, tur till Lisseberg- med ett besök i spökhuset som var helt fantastisk läskig !! Många år sen jag har skrikit " mamma "!!. Jag hade mjölksyra i benen när vi kom ut - av ren ångest !! För en gångs skuld en ångest som även kändes kul !
Pingis blev spelad av stora och små.Efter att ha röstat ville barnen plocka svamp, så det blev fin tur  i skogen och där hittade vi Carl Johan o kantarell. Avslutningsvis plockade vi äpplen till äpplepaj.

I weekenden har jag känd meg helt som förr !! Vilken härlig fridfull känsla det er. I slika stunder kan jag egentligen inte förstå att jag har haft cancer- kanske har det- eller kan få det tillbaks. För ett år sen kunde jag inte annat enn att kontinuerlig tänke att min kropp var full av cancer o att jag skulle dö- jag var helt övertygad om det faktum. Jag är så glad för att jag nå till tider kan ha känslan av " meg själv". För det tyckte jag var svårt under behandlingen, att tappa meg själv, som en fantastisk kompis sa - som även hon har blivit behandlat för bröstcancer - " man tappar sin identitet"- när håret ramlar av, behandling gör att man mår mer eller mindre dålig, vardagliga aktiviteter upphör till  stor del,- jag orkade inte mycket med barnen, vara en " riktig mor". JAG var borta- o jag saknade meg själv sårt.
Det är verkligen konstig att efter ett år med behandling o alt vad en cancerdiagnos bär med seg- att jag nu kan ha svårt att fatta att jag har varit med om det. Det kan inte stämma att jag har ( hatt) cancer ?! Så intenst som det har varit, ändå kan det ibland nu kännas overklig. Men jag är glad för att det er så, för då känns det ändå mer overklig att jag skal få återfall. O den känslan njuter jag av. Verkligen - för egentligen så är jag ju innerst inne fortfarande övertygad om att jag kommer att få återfall. Om det är ångesten som talar eller intuition - det vet jag ej. Men jag tror faktisk - o hoppas - att det är ångesten.
Jag har i eftertid, med god hjälp av psykolog, forstått hur ångest kan förändra verklighets uppfattningen, hur den lätt ger upphav till magiskt tänkande." om det- eller - det händer - så betyder det att jag ska/ ska inte dö av cancer ", tron på magiska objekt som lyckohalsband mm- som gör att man blir frisk. Jag vågade faktisk inte se meg själv i ögonen länge efter dignosen- för att flera månader innan jag fick cancerbeskedet var jag sliten - tyckte gnisten i mina ögon var borta. Detta tolkade jag som tecken på min cancer o vågade därför inta titta i dom. I början når jag gjorde det några gånger- o tyckte meg se samma sjuka ögon blev jag ju väldig rädd. Nu är jag rätt så duktig på att säga till meg själv att det är fånigt- o kan gå vidare- men låter jag meg själv stanna upp o tänka lite på det, så tror jag fortfarande att jag kan tyda om jag har cancer vid att titta in i mina ögon.... Ångesten.. Vilken otrolig makt den har. Kontrollen, som jag så innerlig behöver, blir borta som dugg for solen när ångesten dyker upp.
Känslan av att överhuvudtaget inte ha kontroll över vad som händer i kroppen är otäck. Våga lita på kroppen igen är svårt. För bara ett par veckor sedan hade jag åter igen besök hos cytologen för att punktera en lymfkjörtel på halsen som jag var helt övertygad om att var återkomst av cancern. Alla som har varit med om det - o fått besked om att allt var bra- vet hur fantastisk det känns. O vad gäller meg- så tar det inte många minuterna innan jag tänker- ok - det fanns ingen cancer i den kjörtelen- men jag vet ju inget om hur det ser ut i resten av kroppen- detta är bara en falsk trygghet jag nu upplever.... Men denna sista gången klarade jag faktisk rätt snabbt hämta in meg - jag lovade meg själv att jag nu skulle tänka att jag er frisk- o njuta av vardagen. Även om det inte går hela tiden - så er alla stunder där det funkar att tänka slik- guld värd.
Nu sitter jag på en IKEA pall framfor badkaret o ser på mina ungar som badar o lekar så fint. Det känns helt komplicerad o mysigt- o av o till lite irriterande när dom busar o inte lyssnar. Jag är som en helt vilken som helst mamma. För ett år sedan kunde jag inte se på barna mina utan att med förlamande skräck tanka att jag får inte se dom växa upp- jag stirrade på detaljer i deras ansikten, deras händer- som om jag ville memorera det för att ta med meg in i döden - för att kunna ta bilderna av dom fram när jag var död. Som om det skulle vara möjlig... Jag kan nog aldrig klara av att beskriva hur det kändes- det var en helt omänsklig känsla- den förlamade meg i det närmaste bokstavligen. Och slik var det länge- varje gång- varje gång jag var med dom. Man kan nog klara föreställa seg det lite när jag beskriver det slik, men jag vet att jag aldrig tidigare hade trodd att nåt kunde kännas så fruktansvärt intenst. Tanken på att inte ana hur dom faktisk kommer att se ut till slut- i sitt vuxna liv - dina egna barn - som du har burit inuti deg- vårdat om i alla år...
Tack o lov att det finns psykologer, "lyckopiller", familj o vänner- o TID -denna saliga kombination har gett meg tillbaka mycket av glädjen o lugnet i livet.
Nu är det läggdags för barnen - o för mitt skrivande. Det känns skönt att skriva- gör meg medveten om hur bra jag mår nu. Tack o tack.

fredag 17 september 2010

Så många " systrar " i bloggvärlden !

Jag som idag skulle skriva lite mer i min nya blogg. Har drömt om det halva natten... - i stället har jag suttit i 4 timmer o läst blogg efter blogg. Vad duktiga alla är till att berätta om sina liv. Jag har känt igen meg mycket, o även gråtit över det jag har läst. För jag har läst om andra tjejer med bröstcancer.

NU! måste jag komma i gång - tyvärr med nåt helt annat enn att skriva här. Får nog städa lite här innan maken kommer hem om bara ett par timmar- o sen hämta barnen, gå med Hanna på dans, o sen besök av tvillingbror Marius, Annett o barnen från Oslo över helgen.
Jag blir så glad när vi får besökande över weekenden !! !!  Sista året har vi haft otrolig mycket stöd i form av mycket besök av familj o venner som har kommit över weekenden - från Norge - o Nederland ( där jag har flera goda kompisar efter att ha studerat där i 8 år). Den bästa medicinen för meg i min värsta ångest period var att omge meg med dom jag är glad i - och det är  många ! - O även utan ångest så älskar jag fortfarande att huset fylls av gester  !!

Nehej - får starta med en dusch - tvätta mitt härliga egna, krulliga !, hår !!  

Får ta fatt på lite mera engagerad skrivning när besöket har rest söndag : )

Hah ! Hittade denna bilden - från min peruk-glansperiod! Vilka trevliga barn jag har- som solidariskt gick med- blöja - på huvudet !!

torsdag 16 september 2010

Jomfrublogg om bröstcancer !

Detta har jag tänkt på i 1 år !

Att skriva ner mina tankar.

Först o främst är denna blog en möjlighet för meg att få ner mina tankar o känslor om mitt liv. Mitt liv som inte blev som det skulle.... Om det även skulle kunna visa seg att vara till nyttja för andra i liknande situationer vore det en sann glädje. !

Det kommer nog att bli en mix av allt från hur det är att vara en " vanlig" mamma med en dotter på 7 1/2 o en son på 4 1/2 samt hur det är att leva med en cancerdiagnos - samt även med sviterna efter ett allvarlig diskbråck juli 2003 som bla. förlamade sista delen av min tarm samt min urinblåsa. ( Detta kallas för Cauda Equina syndrom )

Som tur är går det inte att se på meg att jag har två " diagnoser " ! Själv tycker jag att jag ser jätte fräsch ut! - vilket ju är fantastisk för det gör att jag känner meg mer som " alla andra ! Jag ser på meg själv som en stark tjej, psykiskt- förut absolut även fysiskt, men det gäller inte helt nu längre.

Min pappa -
sa alltid att man väjer själv om man vill se en ting som vit - eller svart. En händelse/ situation kan man väja att se som negativ, men faktisk kan man även prova vända det till att det kan vara positivt.

För meg är detta faktisk nåt av den viktigaste lärdomen han har gett meg i livet. Jag är övertygad om att det gör livet mycket enklare att leva. Men det är inte alltid så lätt att praktisera...


Jag har blivit en kärring som älskar blommor - därför denna bild.....


Juli 2010. Jag njuter av sol o sommar medan resten av familjen badar i havet 
När jag fick min cancerdiagnos för lite över ett år sedan kunde jag verkligen kräkas av " alla cancerpatienter " som jag tyckte hörde säga att: åhh - jag skulle inte vilja vara förutan cancern - jag njuter mycket mer av livet nu tack vara det jag har upplevd,  njuter av vardagen på ett annat sätt, etc etc. Jag var så fascinerande präglad av ångest för att dö- dö från mitt liv, från mina barn och min mann- alla andra som jag är glad i- att jag verkligen inte kunde fatta att man kunde säga nånting positivt över en cancerdiagnos, kunde inte fatta att jag nånsin mer skulle kunde få känna meg glad. Men nu kan jag ju lyckligtvis säga att jag i dag inte har den for jäkliga ångesten. ( Den är där nog men jag har satt den på ett ställe där jag klarar av att bestämma när den får komma fram). Jag är lycklig. Eller rättare sagt-  jag kan i allfall  idag ofta känna att jag är lycklig. Jag är otrolig lycklig med min familj- min vänner- för det livet jag har. Detta jag säger nu tyckte jag låt helt patetisk hade jag hört det för några månader sen....Det eeer faktisk slik att jag njuter mer nu en för ! Och det är så mycket enklare att strunta i detaljer. MEN JAG SKULLE HÄMSKT HÄMSKT GÄRNA varat förutan cancerdiagnosen.