Vilken härlig weekend samt lite om ångest.

Otrolig trevlig med besöket - det blev mycket god mat o vin, tur till Lisseberg- med ett besök i spökhuset som var helt fantastisk läskig !! Många år sen jag har skrikit " mamma "!!. Jag hade mjölksyra i benen när vi kom ut - av ren ångest !! För en gångs skuld en ångest som även kändes kul !
Pingis blev spelad av stora och små.Efter att ha röstat ville barnen plocka svamp, så det blev fin tur  i skogen och där hittade vi Carl Johan o kantarell. Avslutningsvis plockade vi äpplen till äpplepaj.

I weekenden har jag känd meg helt som förr !! Vilken härlig fridfull känsla det er. I slika stunder kan jag egentligen inte förstå att jag har haft cancer- kanske har det- eller kan få det tillbaks. För ett år sen kunde jag inte annat enn att kontinuerlig tänke att min kropp var full av cancer o att jag skulle dö- jag var helt övertygad om det faktum. Jag är så glad för att jag nå till tider kan ha känslan av " meg själv". För det tyckte jag var svårt under behandlingen, att tappa meg själv, som en fantastisk kompis sa - som även hon har blivit behandlat för bröstcancer - " man tappar sin identitet"- när håret ramlar av, behandling gör att man mår mer eller mindre dålig, vardagliga aktiviteter upphör till  stor del,- jag orkade inte mycket med barnen, vara en " riktig mor". JAG var borta- o jag saknade meg själv sårt.
Det är verkligen konstig att efter ett år med behandling o alt vad en cancerdiagnos bär med seg- att jag nu kan ha svårt att fatta att jag har varit med om det. Det kan inte stämma att jag har ( hatt) cancer ?! Så intenst som det har varit, ändå kan det ibland nu kännas overklig. Men jag är glad för att det er så, för då känns det ändå mer overklig att jag skal få återfall. O den känslan njuter jag av. Verkligen - för egentligen så är jag ju innerst inne fortfarande övertygad om att jag kommer att få återfall. Om det är ångesten som talar eller intuition - det vet jag ej. Men jag tror faktisk - o hoppas - att det är ångesten.
Jag har i eftertid, med god hjälp av psykolog, forstått hur ångest kan förändra verklighets uppfattningen, hur den lätt ger upphav till magiskt tänkande." om det- eller - det händer - så betyder det att jag ska/ ska inte dö av cancer ", tron på magiska objekt som lyckohalsband mm- som gör att man blir frisk. Jag vågade faktisk inte se meg själv i ögonen länge efter dignosen- för att flera månader innan jag fick cancerbeskedet var jag sliten - tyckte gnisten i mina ögon var borta. Detta tolkade jag som tecken på min cancer o vågade därför inta titta i dom. I början når jag gjorde det några gånger- o tyckte meg se samma sjuka ögon blev jag ju väldig rädd. Nu är jag rätt så duktig på att säga till meg själv att det är fånigt- o kan gå vidare- men låter jag meg själv stanna upp o tänka lite på det, så tror jag fortfarande att jag kan tyda om jag har cancer vid att titta in i mina ögon.... Ångesten.. Vilken otrolig makt den har. Kontrollen, som jag så innerlig behöver, blir borta som dugg for solen när ångesten dyker upp.
Känslan av att överhuvudtaget inte ha kontroll över vad som händer i kroppen är otäck. Våga lita på kroppen igen är svårt. För bara ett par veckor sedan hade jag åter igen besök hos cytologen för att punktera en lymfkjörtel på halsen som jag var helt övertygad om att var återkomst av cancern. Alla som har varit med om det - o fått besked om att allt var bra- vet hur fantastisk det känns. O vad gäller meg- så tar det inte många minuterna innan jag tänker- ok - det fanns ingen cancer i den kjörtelen- men jag vet ju inget om hur det ser ut i resten av kroppen- detta är bara en falsk trygghet jag nu upplever.... Men denna sista gången klarade jag faktisk rätt snabbt hämta in meg - jag lovade meg själv att jag nu skulle tänka att jag er frisk- o njuta av vardagen. Även om det inte går hela tiden - så er alla stunder där det funkar att tänka slik- guld värd.
Nu sitter jag på en IKEA pall framfor badkaret o ser på mina ungar som badar o lekar så fint. Det känns helt komplicerad o mysigt- o av o till lite irriterande när dom busar o inte lyssnar. Jag är som en helt vilken som helst mamma. För ett år sedan kunde jag inte se på barna mina utan att med förlamande skräck tanka att jag får inte se dom växa upp- jag stirrade på detaljer i deras ansikten, deras händer- som om jag ville memorera det för att ta med meg in i döden - för att kunna ta bilderna av dom fram när jag var död. Som om det skulle vara möjlig... Jag kan nog aldrig klara av att beskriva hur det kändes- det var en helt omänsklig känsla- den förlamade meg i det närmaste bokstavligen. Och slik var det länge- varje gång- varje gång jag var med dom. Man kan nog klara föreställa seg det lite när jag beskriver det slik, men jag vet att jag aldrig tidigare hade trodd att nåt kunde kännas så fruktansvärt intenst. Tanken på att inte ana hur dom faktisk kommer att se ut till slut- i sitt vuxna liv - dina egna barn - som du har burit inuti deg- vårdat om i alla år...
Tack o lov att det finns psykologer, "lyckopiller", familj o vänner- o TID -denna saliga kombination har gett meg tillbaka mycket av glädjen o lugnet i livet.

Nu är det läggdags för barnen - o för mitt skrivande. Det känns skönt att skriva- gör meg medveten om hur bra jag mår nu. Tack o tack.