Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

tisdag 29 november 2011

en bra dag

Hej och hopp - detta känns som en bra dag!


Så då gäller det att utnyttja den bra !!

Bilden ovan visar hur min rumpa kanske ser ut - precis lagom till halloween 2012...

Har med min syster provat hitta positiva sidor vid det att jag än en gång ska gå igenom cellgifter. 

Rumpan är INTE en av dom - dock ett lite realistisk poeng- då jag ju förra gången gick upp hela 13 kilo under cellgifterna...... och så kom det min sann några extra på köpet i perioden därefter också ! 
Dvs att jag om ett par veckor, när cellgifterna ska påbörjas, startar ut med en vikt som fortfarande är ca 10 kilo mer än jag skulle vilja.  

Så det blir ett nytt liv, med en ny kroppsfigur - och det får mig till att tänka på en idé jag fick här om dagen : 

På tapeten står ju att jag - så småningom- om den föcking-cancern håller sig borta- ska genomgå bröstrekonstruktion. På båda sidorna. För nu är jag ju platt som en pannkaka. 

Då slog tanken mig. - I stället för att laga hela två bröst- vad med att prova något helt nytt. Ta ett val om att leva min andra halvdel av livet- som-......
man ?!

En penis- rekonstruktion ? Låter ju som mycket mindre arbete än att laga två tuttar. SÅ kunde jag se och uppleva världen - som en man ?!!! Faktisk lite inspirerande tanke. 

Men min egen man har tills nu faktisk sagt klart i från om att han är helt ointeresserad av en slik förvandling, - så det lär nog inte bli en realitet. 

Det positiva, iallafall med strålningen- är att jag nu får två- 2 - armhålar som inte transpirerar - vilken LYX !!!! 

Trodde det var flera positiva ting vi kom upp med - men det dyker inget upp i min hjärna just nu. ( inte så konstig kanske, för det kan omöjlige finnas mycket positivt vid chemo )

I och för sig- jag får förhoppningsvis lite mer frekventa besök från Oslo - och det är ju alltid positivt !!!


Men - Idag- en bra dag alltså !!

Vilket - för mig- innebär- att komma mig ut- nej , inte på promenad ( som hade gjort min man oerhört glad )- men ut på stan : ) 
Lite julklappar måste handlas in - och lite för- juls fika är aldrig fel. 
Har jag tur hinner kanske även maken sluta lite tidigare så vi kan fika tillsammans på stan.

Låter som en otrolig bra idé - då helgen har varit oerhört låg, det har varit tunga och högljuda samtal i vuxenavdelning här hemma- samt även har grannskåpet fått vara med lite då en promenad inte direkt gjorde att diskutionenen klingade av...

Vi har noll energilager kvar- och detta är sjävklart INTE läget att ta upp gamla, reicidiverande teman - som vi ju vet att " leads us nowhere ". Men - det är väl typiskt att det är just slika dumma saker man gör när man är i kris.

Som tur är fick vi härlig och trevlig besök av min ena bästa-kompis Gry med sina ungar lördag kväll - och det var nog till att vända stämningen. Det blev god mat, vin, härligt umgänge - samt även en aldrig så liten pingismatch : ) Tack för besöket !! 

Som vanligt så sänker en lugn och trygghet sig över mig när jag har mina nära och kära hos mig. 



Iom att urinvägsinfektionen är under conroll nu, den nya förkylningen har lugnat sig lite, så är det bara att ta sitt drän och dränpåse, försöka dölja det som bäst under jackan, - och ta sig in till affärerna och myset i stan. 

Vilken LYX !!

torsdag 24 november 2011

nattens dröm

Min kära syster och hennes man var hos oss i helgen som var. För mig- en oerhört " lyx " iom att hon ju bor i Oslo och vi naturlig nog inte ses så ofta. i allafall inte ofta nog. Särskilt i en situation som denna- så är det tungt för båda mig- och min familj och nära vänner- att avståndet gör att man inte bara kan slänga förbi sådär. 


Frånsett att dom lagade middag för oss fredag, samt världens härligaste trerätters middag på lördagen - så fick jag bla. denna häftiga julgranen. !!!! Vi hängde upp julpynt som var inköpt i fjolårets REA - och här ser ni resultatet. !!
Visst- annorlunda- men så coolt - är supernöjd ! 
Lite tidigt kanske, men iom att jag inte vet hur min form lär vara när det närmar sig jul ( dvs- jag vet ju det av erfarenhet- så då är det bara att starta nu när man är " pigg" - och ffa allt får hjälp !



Natten har varit perfekt- dvs. att jag har sovit , sovit, sovit. Men vaknade av en mardröm som inte var särskilt trevlig. Vaknade av att jag gråt den djupaste, sorgligaste, förtvivlade gråten ( oesj- det blev dramatiskt )- men det var för att jag i drömmen nyss hade fått veta av en läkare att jag hade massor med förändringar i hjärnan som sannolikt var cancer- jag och min syster stod där och tittade på bilderna av min hjärna- och han frågade om jag möjligtvis hade besvär motsvarande dom områden i hjärnan där förändringarna satt. Jag började tänka anatomi och kroppsfunktioner medan jag tittade på bilden- för att kolla om jag hade känt av symptom som kunde motsvara detta. 


Oavsett så sjönk sanningen in - att nu var det kört.  jag grät och grät - sannolikt något jag borde göra någon gång när jag är vaken. ?.


Men som tur är- det var en dröm. Så bort med den !


Barnen vill båda baka mer pepparkakor, pynta till jul mm - så vi får se om vi redan i dag bakar färdig pepparkaksdegen som min syster använde med barnen i helgen. 


Barnen är så söta- i lång tid nu kommer dom hem med dom sötaste ting dom har gjort åt sin mamma- hjärtan i alla slags former, ritningar, figurer, armband- you name it. 


Och även om det är lite läskigt- så är det en stor och spännande grej att få känna på mammas drän-påse när den är fylld- och att få tömma den !!


Annars kommer det tankar och kommentarer från dom båda - allt från att dom skulle vilja att vi var en vanlig familj......, till att F gillade att se på en bild av mig medan jag var på sjukhuset- vi kramar - och . " mamma , jag gillar att kramas- men så blir jag ledsen, för att när jag blir stor - så finns ni inte där längre. " DÅ måste man ju bara krama lite extra länge där och då !!


" hur lång tid tar det får cancern att gå ? " - hur menar du , frågar jag .
F klarar inte helt att förklara- men när jag berättar att den cancern jag har blivit opererat för nu har varit där i många år redan- utan att jag har märkt det- så säger han förvånad- och med lite lättnad : "åh - så då behöver vi inte oroa oss sååå mycket då !? "
Jag tror han tänkte att jag inte kommer dö i morgon- att det kan ta år- ( vilket ju i och för sig kan vara en sanning )


Det är inte så lätt detta med att veta vad som föregår där i dom små huvuden. Jag tror jag vet, men sannolikt har jag ingen riktig bild av vad de tänker. 


Fortfarande tror han att det är han som har förorsakat min bröstcancer- för att han kommer i håg att han som liten en gång bet mig i bröstet. 
Det har jag ju förklarat honom flera gånger att absolut inte kan ge cancer. 
Min förvåning var stor när det nu visade sig att han fortfarande tror att det är slik jag fick min cancer.


Jag vill göra allt jag kan för att min barn ska må bra- så bra som möjlig - under dessa omständigheterna- men helt lätt är det inte. Jag har glömt hur det är att vara barn, att tänka som ett barn, att dra slutsatser som barn.


Men jag vet att jag gör mitt bästa och det är en tröst : )

onsdag 23 november 2011

Home sweet home


Operationen gick bra, kom hem ca ett dygn efter operationen, så jag klagar inte ! 
Fortfarande dränet inne, det kommer endel sårvätska, så det lär nog stanna kvar några dagar- men denna gången gör det som tur är inte ont !!!

På avdelningen kom jag i kontakt med flera flotta kvinnor som var opererad- alla som en - för bröstcancer. Det blev timmer med prat - så givande , och positivt det kan vara att träffa nya människor- även i slika omständigheter. Fina kvinnor.


I dag har jag suttit med huset fullt av tända stearinljus. En kopp te har varit framme hela tiden- för mig är det viktigt att skapa en mysig stämning. Varför inte njuta - om det nu finns möjlighet för det ?!
Har även städat lite, tvättat 5 tvättmaskiner,,,,varit hos bagaren, haft besök- först av min goda härliga kompis Annika, - sen kom min goda Maria spontant förbi med.....macaroner !!!!! Hon vet vad jag gillar den tjejen  ! 


Just nu är jag lite sliten så jag har lagt mig ner lite. 
Har faktisk svårt för att vila. Vet fortfarande inte helt varför- det känns som om jag har en million myror i kroppen som gör det omöjlig att överhuvud taget sitta, ligga lugnt. 
Undrar på om det kan vara en effekt av all stressen vi går igenom nu. Jag har ju denna gången ingen ångest, trots att vi ju befinner oss i en slags ny livskris. Kanske det yttrar sig fysiskt- på detta sättet- i stället för ren psykisk ångest känsla- eller som för två år sedan- då ångesten debuterade som paralyserande illamående.

Tror inte min kroppsliga stresskänsla är ångest, dock alltså kanske dock ett tecken på vår livskris - som jag ju på ytan hanterar lugnt och fattat.

Av det skälet har jag därför faktiskt bestämt mig för att jag ska använda ett två dagers regim där jag tar lite lugnande medel- Sobril - morgon- lunch och kväll - i två dagar- för att se om jag kan bryta det. Har nu gjort det i ett dygn - och jag mår faktiskt bättre. Även spänningshuvudvärken är bättre. 
Om ett dygn tänker jag trappa ner det till noll igen.

Och tack vara Helena - har jag fått tips om bra accupunktör- iom att min alldeles privata doktor Aslak sitter i Oslo med sina fantastiska och kurerande nålar.


 På sjukhuset var det rätt så konstig att vara en " erfaren " bröstcancer patient- utan spridning- men med en ny primär bröst cancer. En surrealistisk känsla att sitta där i samma situation som dom andra kvinnorna, dock med den stora skillnaden att jag vet vad jag ska gå igenom. Jag gör det för andra gången.



Fortfarande är det slik att jag inte tänker och analyserar för mycket, känner inte efter för mycket. Det vll jag inte spendera energi på. 


Jag vill njuta av vardagen. Samt att jag faktisk känner en innerlig kraft- m min slitna kropp - till att kämpa så blod och svett sprutar- denna behandlingen SKA gå bra, min kropp ska tolerera cellgifterna, som i sin tur ska ta död på evnt cancerceller som finns i min kropp. 


Jag vill LEVA. 


Även om det finns stor statistisk chans för att jag inte kan överläva detta- så har jag bestämt mig för att jag faktisk kan - ock SKA befinna mig i den ändan av statistiken där jag faktisk överlever. Om någon som läser detta tror att jag hör med till den ljuvliga grupp bröstcancerpatienter som har 80-90 % chans att överleva - så kan dom tänka om..







Jag läste direkt efter Steve Jobs död att en biografi om honom beskriver hur han länge låtsades som att hans cancer inte fantes. Han levde på som vanligt. Men till slut så blev det ju uppenbart att hans kropp var sjuk, det gick inte att låtsas mer.


Ibland har jag undrat om det är det jag driver med- låtsas som att jag bara är " lite " sjuk. Men annars är allt ok. Är det därför vardagen fungerar rimligt ok - i allafall psykiskt. ?


Det finns många tankar och funderingar som ni kanske märker. Och sannolikt finns det ett samensurium av skäl till att jag fungerar så bra som jag gör nu. Jag tror nog inte jag låtsas- men på andra sidan - att välja att inte gå ner i djupet, tänka och fundera, bli ledsen - men njuta av dagen som den är- utan att analysera. Är det att lotsas?


Tror att min psykolog kanske skulle säga att det kvittar vilket som är vilket- det fungerar i allafall . 





Nu känns det som om det är läggdags för mig. Sov så gott i natt- efter en natt med lite sömn på sjukhuset.
Hoppas på att åter få en lång och god natt med sömn.

torsdag 17 november 2011

Lyssna på din kropp

Det låter ju så banalt- 


"lyssna på din kropp "


Synd denna bilden endast är tagen med min iphone...




Men genom dom senaste åren har jag , efter min uppfattning, utvecklat öron som hör det min kropp säger till mig.


Detta inlägget ser jag att blir lite långt. Det är egentligen en dialog med mig själv- och jag gillar och prata- så då blir det lite långt.....


Jag har varit medveten om att jag måste ta dessa signal från kroppen allvarlig, men fatkum är att i normala, halvstressade vardager- så är det så lätt, så lätt- att just kroppens späda stem överkörs av alla andra ljud.


Innan jag fick min cancerdiagnos i 2009, så försökte min kropp att säga ifrån.


Det finns fler än jag som kämpar lite extra nu .... !


Innerst inne visste jag ju att jag hade cancer- med en knöl i bröstet, sen även en i armhålan......Men då sjukvården hade gett mig tummen upp vid två undersökningar- så valde jag att lite på dom.


Jag var mycket mer trött och sliten än jag tyckte jag brukade vara - dock hade jag en " ursäkt " för det- iom att jag även hade många urinvägs-infektioner samt mycket smärtor i benen pga. min ryggmergsskada.  Men ändå - jag tyckte det var något som inte stämde.


Det som emellertid var tydligt var att jag gick ner i vikt utan att göra något för det. 


Jag kommer så väl i håg att min bästa kompis från Oslo, Heidi, kom inom dagen innan cancer beskedet- och hon kommenterade hur slank jag hade blivit - och jag sa att jag undrade på om det var cancer som var det faktiska skälet till min viktnergång.


Hur lurade tuppe sig in i min blog ?

Det som har övertygat mig allra mest om att signalen från min kropp är något jag måste lyssna på , hände här i våras.


Då igen blev jag - istället för att känna mig bättre och bättre som månaderna gick, så blev jag tröttare och tröttare.


Jag tog tag i min psykiater- undrade om det kunde vara depression - något det inte var.


Sedan tog jag tag i min onkolog- för då undrade jag om det kunde vara cancer - iom att jag överhuvudtaget inte kände igen mig . Jag ville ju allra helst bara sova hela dagarna.


Men nej- det var inte ett tecken på cancer.


Så - sen i somras började jag - igen - gå ner i vikt - utan att ändra avsevärd på min diet. 


Så många gånger jag har sagt sedan dess : Antigen är detta för att jag har bytt antihormonell behandling, - eller så har jag cancer igen.


" Precis så här var det förra gången " sa jag " jag var trött och gick ner i vikt. " " Det kan vara cancer "


MEN !


Vem skulle trott att det är november !


Problemet ä att det är så jävla svårt - att gå från en egen kroppsövertygelse om att något är fel- till att få dom rätta personerna att lyssna. 
Få sjukvården att ta en seriöst.


Jag vet att jag gjorde det jag kunde- jag tog tag i min psykiater och min onkolog- enbart för att jag tog min kropps signaler mycket seriöst.


Men slik sjukvården fungerar- så kommer man ju inte lätt längre än det jag gjorde när jag sökte hjälp.


Som läkare vet jag ju hur systemet fungerar - och jag vet även att ett symptom som trötthet- hos en patient under pågående cancerbehandling, som även har besvär med nervsmärtor - det är inget konstig att man är trött.
Man kan inte undersöka alla som kommer med slika symptom - med frågeställning cancer.


Dock är ju viktnergång ett larmsignal, men jag var kanske inte tydlig nog med det till min onkolog...


ANYWAY -




Med detta ville jag prova lägga vikt på att vi - alla- ska vara varse signalen som vår kropp sänder oss.
självklart måste man vara självkritisk, analysera vad som kan vara orsaken till ens " nya " symptom - för med största sannolikhet så finns det en helt enkel, logisk och ofarlig förklaring.
Och man måste veta om ångest för något farlig gör att man misstolkar sina symptom


Men i mitt fall - så vet jag att jag skulle stått på mig kanske lite till.
Även om jag tror att det inte hade spelat någon roll - inte tror jag att dom hade undersökt mig för cancerspridning om jag hade stått på mig.


I alla fall litar jag nu- mer än någon gång på det min kropp berättar för mig, även om det nu kanske är lite sent. Men jag är övertygat om att att lyssna kan rädda liv.


Iphonens kamera är super när det gäller att bli medveten om novembers naturprakt  : ) 

onsdag 16 november 2011

Fram och tillbaka

 Här ser ni något av det vackra som fortfarande finns i min kruka utanför dörren !






I dag blev jag uppringt med den trevliga nyheten att jag kan bli opererad nästa vecka måndag !! 
Ok, bara två dagar innan den dato jag fick här om dagen, dock känns det som att varje dag är viktig.

Ursprungligen skulle jag bli opererad nästa vecka av mannen jag kallar " Dr Frankenstein. Jag har haft samtal med honom tidigare, för drygt 2 år sedan, och det är det värsta jag har upplevd. 

Som tur är har dom respekterat att jag inte vill bli opererad av Dr Frankenstein, så nu blir det en annan som setter kniven i mig - skönt !

S har även talat med min onkolog ( som vi ju hela denna tiden inte har hört någonting ifrån - tydligen inget konstig med det... ) . Onkologen var i alla fall fullt insatt i det som har hänt, och han sa att han tror att jag kan börja med cytostatica redan i vecka 50- det skulle bli någonting som 3 veckor efter operation, och inte 6 veckor som kirurgen förespeglade. 

Min bröstcancer NU är även HERCEPTIN POSITIV- vilket innebär att jag efter cytostatica och strålbehandling, ska få infusjoner varje 3e vecka med " Herceptin"   : 

Herceptin är en monoklonal antikropp. Monoklonala antikroppar fästs vid specifika proteiner eller antigen
 HER2 finns i stora mängder på ytan av vissa cancerceller (HER2-positiv cancer) och stimulerar där celltillväxten. När Herceptin binds till HER2 stoppas tillväxten av cancercellerna och det leder till att de dör.



  (   Bara för dom speciellt interesserade i bröstcancerbehandling.....   : )

( Svar föreligger även på blodprov om jag tillhör 7 % av befolkningen som har defekt i ett enzym vilket gör at den antihormonella behandlingen med Tamoxifen inte fungerar.
Nu visar det sig att jag är heterozygot ( orkar inte förklara )- men dvs att en del av mig programerar för defekt i enzymet- men en annen del programerar för ett välfungerande senzym. Så då blir det mycket bla bla och teorier omkring huruvida jag har haft tillräcklig effekt av Tamoxifen eller inte. I allafall bättre att vara heterozyg än homozygot - för då har man INGEN funktion av tamoxifnen.

Blir i allefall inte mindre  missnöjd med att jag måtte tjata i 1 1/2 år innan jag fick byta från Tamoxifen till Arimidex   )



 Så våra härliga 4 veckor och 4 dagar Gran Canaria- som vi nu faktisk trodde att skulle bli av 15 december -dom blir det inget av. 
Men jag är bara glad- för att behandlingen sätter i gång snabbare- och nu får vi för en gångs skuld varit hemma i Oslo och firat jul !! 






Har sedan helgen svårt att slappna av- är trött - men kroppen är i helspänn.


Försöker att inte fundera för mycket- men ett är säkert- och det är att livet inte altid är lätt.


Jag tänker, och har tänkt mycket på just balansen mellan - som cancer-behandlat människa- våga hitta hoppet om att cancern aldrig mera kommer tillbaka, - gå tillbaks " till sitt gamla liv "- samtidig som ångesten för återfall ALLTID finns med som en trofast medpassagerare.


Jag var sista året rätt så frustrerad över känslan av att samhället / människor omkring en, förväntar att " nu är allt som för "- när behandling är färdig samt att även håret har vuxit ut- livet - och vardagen- flyter på. Inget syns längre utanpå.
Känslan av att " folk " tänker : " kom igen- sluta nu hänga upp dig i negativa cancertankar- njut nu av livet- NU är du FRISK " !!


Det min sann- har åtminstone för mig- varit tungt. Inte det att jag vill ha uppmärksamhet kring min person, eller " min " cancer- men för att att folk " ser ner på " mig för att jag inte kan " resa mig " efter cancerresan.
Det har varit svårt att bära runt på en gedigen ångest om att cancern ska komma tillbaka- men ändå försöka så gott som möjlig av att leva som normalt, njuta. 


Det har funkat- men det har kostat. 


Det är svårt att förklara tydligt- men det jag försöker säga är att dom som inte har upplevt cancer - kan inte förstå att just det att fortsätta med livet i den tro att man är frisk - det är svårt . Mycket svårt åtminstone för mig.


Konstig nog gick det mycket bättre efter i sommar.


Det var faktisk någonting som hände där den 22 juli, - när Norge var med om ett enormt terrordåd, när så många liv gick förlorade, så många fick aldrig mera se sina nära och kära igen.


Då blev det faktisk lättare att bara vara tacksam för här och nu.


Jag fick njuta medvetet av detta i några månader- intill jag ju - som ni vet- fick veta att det jag hade kämpat så hårt för,- att komma tillbaka till livet med en större trygghet, ett större hopp om att jag skulle få förbli cancerfri - plötslig inte längre var möjlig.


Huvudet fylls av så många tankar kring detta, kring detta med hur vi hanterar våra liv, som friska, som " friska efter en cancerbehandling" - hur samhället ser på förra-detta-cancerpatienter - som ju nu är FRISKA.... eller hur ?!....


Undrar hur lätt det blir efter avslutat behandlingar denna gången- att våga tro, våga hoppas.


Men det ska jag inte fundera  på nu !!


Nu ska jag faktisk ut i vardagsrummet och njuta av en ny lampa jag köpte i dag !! Nu kommer mörkret smygande- så det ska bli coolt att se effekten av lampan : )



måndag 14 november 2011

SHIT

Det har toppat sig lite i helgen kan man säga. 







Varför inte krydda vår redan aldrig så lite spända vardag - 


med lite anklagelser ( accusations - vad heter det på svenska ?  )   -   från svärmor ?


Precis en liten droppa som kan få bägaren till att rinna över...?!


Få mig till att bli sårad, ledsen, arg, gråta, smälla med dörren- och ändå fortsätta komma med beskyllningar?/ accusations - medan lilla pojken får med sig det hela. 


Ahhhmmm - precis den lilla extra ingrediensen vi behövde för att det skulle bli perfekt.


PERFECT TIMING !!


Precis den lilla kryddan som kunde få S och mig till att få några intressanta och verkligen nyttiga samtal ( dvs. INTE )   kring goda gamla teman - som inte är särskilt produtiva just nu.


Thankyou.





MEN : 


Det tråkiga är att vi i dag fick veta att det INTE bara blev en försening med ett par dagar-


Jag har först fått tid till NY OPERATION den TJUGOTREDJE - 23 november !!!!!


DÅ kom tårarna - och sinnet. 


Det är bra jag inte hade telefonen i handen när S berättade det- för jag ville ringa och skälla ut kirurgen. 
Så förbannad jag blev


Nu har jag varit så " duktig" hela vägen, och inte involverat känslor när det gäller detta att gå med cancer i kroppen, dag in och dag ut- och att det kan sprida sig när som helst. Det kreerar en oerhört, och framfor allt makteslös ångest och desperation.


Men - nu - när jag redan har dippat lite efter helgens tråkiga bråk, så klarade jag inte hålla känslorna borta. Kände på hur JÄCKLA ÄCKLIG det känns att behöva gå här med cancer. FY FAEN.


Men- S och jag har bollat tankar fram och tillbaka- även tänkt som läkare- även om vi mest tänker som desperata människor som kämpar för livet- vi har tänkt hur kirurgisk avdeling handterar slika dilemmar som infektion, och operationskö- och har insett att- åter igen :


Det är bara ATT GILLA LÄGET.


Fuck.


Fuck 


FUCK


Ursäkta till dom av er som tycker jag blir för grov..... 


Lite så här känner jag mig nu.....
Har som tur är haft prat med båda norska och svänska venninnor idag- och det har hjälpt. Även fått en härlig kram från min kompis Maria som kom inom idag- så nu mår jag bättre.


Vilken bra effekt det kan ha att få skälla lite, prata av sig lite.


Nu ska jag även träffa min pykolog om en halv timme- så detta blir nog ok.


Av samma skäl måste jag nu sätta lite fart- så jag inte kommer för sent....



fredag 11 november 2011

Mr chief of surgery called....

Oeps.....


I eftermiddag rinde chefen för kirurgen. Det är han som skal operera mig.


" jag hör att du har något i lungerna " sa han


"ehhhh......, nejjjjjjjj "- sa jag.....- Men lade snabbt till at:


" jo, i går fick vi veta att jag har infektion med mycoplasma "......


" jaha- och hur mår du ?....."




För att göra historien kort, så klarade jag tyvärr inte övertala kirurgen om att jag kunde minsann opereras som planerat på måndag. Jag skruvade på min charm- som faktisk kan funka till tider- men inte i dag, nej.


Nej Alltså.


Det blev alltså ett nej för måndagens operation.


" vi ringer med en ny datum - någon gång i nästa vecka , några dagar försenad " - tror han att jag bli opererad. 


Och jag som ju tar antibiotika redan på 3e dygnet, tar hostmedicin samt även astma -inhalation för att bjuda mina lungor på lite cortison så inflammationen dämpas. Vi tänkte att detta regimet skulle göra att 
jag skulle få min operation som planerat......


Har inte ens känt ett dugg av någon som helst emotion. 
Det säger sannolikt lite om hur slitna vi är.


För två år sedan hade jag fått total panik och tänkt att en slik försening definitivt skulle vare det som skulle medföra att jag säkert skulle dö av cancer. 


Nu är det - igen - bara att acceptera, och hoppas på det bästa.






Nu är min man och jag åter igen ensamma hämma. Svärmor har övertalat dottern att stanna tills imorgon. Med sonen var det inte lika enkelt, vilket inte förvånar. Men även han har stannat kvar hos dom. Talade nyss med honom på telefonen ok det var ok : )'


Men här gäller det att prioritera. Och just nu är det min man som er helt slut- vit som ett lakan då han " var tvungen " att vara på arbetet i dag- som självklart visade sig bli en extra jobbig dag- så nu ligger han i badkaret - har fått en kopp te- jag har även tänd ett doftljus för honom och satt in dit lite skön klassisk musik. Detta betyder ju självklart att jag mår bättre - när jag kan göra detta för honom ! - Fasan- jag måste ringa kirurgen NU och berätta att jag ju är pigg som bara den !!!!!!


MEN - i morgon kommer våra kära små barn hem. Det ska bli skönt.


Avslutar nu - ville snabbt bara meddela om "the minor change in plans "........


torsdag 10 november 2011

Feber. Antibiotika.

Maken och jag är båda hemma- med feber, hosta, ont i kroppen. slapphet, huvudvärk.


I går började vi med antibiotika båda två.


Jag började med en " bredspectrad " antibiotika- som ska ta det mesta.
Halsprov tog jag i går- som just nu testas på diverse bakterier och virus. 
Tydligen är det mycket Mycoplasma  " där ute " - och då hjälper min antibiotika  : )


Förutom förkylningens fysiska besvär- så har vi även stressen relaterad till måndagens operation. Blir den av nu när jag är sjuk ?


Vi har inte ringt operationskoordinator för att berätta att jag är sjuk......




Men S har talat med Narkosläkare på kirurgen, och han tyckte det var ok- iom att jag ju nu har börjat m antibiotika- och det fortfarande är några dagar kvar. 
Ehhh - just nu talar han med en annan i telefonen - som är mer tveksam till operation måndag - grrrrr !! 
JAG MÅSTE FÅ MIN OPERATION MÅNDAG !!!!!




Något annat som är KULT : 


Jag fick nej av chefen på kirurgen ( en mycket trevlig man ) då jag frågade honom om jag kunde få inlagd min portacath under operationen måndag. ( portacath är den man kan få sina cellgifter in genom, och även all annan medicin / vätska om så är nödvändig, så man inte behöver sticka för varje gång )  


Med tanke på att jag vid förre inläggning fick : 
Fasta i nästan en hel dag- bara enstaka dagar efter att ha fått min första cellgift - som man ju mår pisszzz av
och jag mådde SKITDÅLIG pga ångest, 
och fick en i hop fallen lunga ( pneumothorax ) under ingreppet , 
med en påföljande lungemboli ( blodpropp till lungan )  


så kände jag att jag gärna skulle få detta gjort medan jag ändå låg i narkos. 


Samt att det faktisk mest sannolikt nu är svårare att lägga in portacathen i och med att jag ju är strålbehandlad i området där den skal ligga. 


Men idag fick vi telefon av en otrolig trevlig narkosläkare som sa att allt var fixat slik att jag nu får min portacath under operationen . Tjoehoe !


Han hade talat med chefen, som tydligen hade tänkt om- och när narkosläkaren även tyckte vi skulle göra det- så var saken avgjord !


Lite tråkig teknisk info kanske, - men viktig för oss !






Barnen är hos svärföräldrar. Dottern fortfarande inte kry nog till att gå i skolan , och lillebror vill självklart stanna där med henne hos svärföräldrarna.


Jag har mina ögon på sonen - även har flera tvångshandlingar än dom jag först noterade.
Det går helt fint att prata med honom om det, men han säger att han inte vågar lita på mig när jag säger att han inte behöver göra dessa tvångshandlingar. Har försökt förklara lite omkring magisk tänkande, men vet ju själv hur hårdnackad slika saker kan vara.
Vi har ju en fot innanför BUP redan pga liknande problem i fjol - så om jag ser att han lider under detta så lyfter jag luren.


Det är det jag tycker är det svåraste / tuffaste "denna gången" med cancern : 
Den smärta detta påför min familj, mina närmaste
Mina barn och min man. 




Här om kvällen la jag mig intill min sovande son - tog hans hand i min- och tårarna strömmade. 
Jag rycker så oerhört synd om mina barn som måste uppleva detta. Som måste gå igenom att ha en sjuk mamma - kanske gå igenom att mista sin mamma. 
Det enda jag vill är ju att alltid kunna fixa och ordna att mina barn har det bra. 
Men cancern är det ju inte så mycket jag kan göra åt. Det går som det går. 
Ingen behöver nog fantisera mycket över hur desperat det känns över att stå brevid och inte kunna ta bort det trista från sina barn. 


Äsj - jag ska inte stanna still för länga vid detta.


Nu ska jag prova ta det lite lugnt- har suttit ca 15 timmer sista dygnet med att laga digital fotobok.
Nu får dom små grå vila lite....







måndag 7 november 2011

Dato för operation

Så - då har jag fått tid den 14e november- vilket redan är nästa måndag !!



Och som förra gången- står jag på en lista- i fall att någon går ut av operationskön - då kan jag bli uppringd för att bli opererad tidigare.
Har faktisk funkat båda gångerna vi har testat det.


Ett lite problem dock - jag har blivit förkyld, ingen feber, men det sitter i longorna. Får bara inte hosta så läkarna hör det om jag får möjlighet att bli opererad tidigare.......


Så här i huset hostar minsten som bara den, dottern sjuk med hosta, huvudvärk samt magont och feber, mamma med samma symptom, dock utan feber !- och nu, i dag har även pappa blivit sjuk- med över 39 i feber  ligger han redan nu i sängen. 


Kanon !!....??!!


Ja,ja - i och för sig så är det ju bättre att vi är sjuka nu, och inte nästa vecka.


barnen plockade blommor från krukorna kring huset !
Och hur går det annars då....?


Ja- säg det. Dagarna går förbi, en efter en- och varje morgon vaknar vi på ny - till en ny dag. Så på något vis klarar vi ju detta .


Jag tror nog att både S och jag har lossnat känslorna från vardagen. Vi gör alt det praktiska som ska göras, försöker hålla uppe " spiriten " , och inte fundera eller analysera för mycket. Och inte känna efter i djupet. 
Som jag har sagt förut så tror jag absolut inte det är någon " denial"  i det- vi har varit i ångesthelvete förut, och har nog kommit en lång väg i denna " process" , och vet även att den enorma energi som sugs ut av en slik känslomässig situation - det har vi inte råd med. Och vi uppnår ingenting med det.


Nu och då kan jag få känslan av att jag lever i en helt egen bubbla, där jag avskärmar mig från vad som    är verkligheten. Min verklighet. Vår familjs verklighet. Det kan kännas konstig, men jag stannar ändå kvar i denna " bubblan", - för som sagt- något annat är faktisk inte aktuellt.


close up av barnens blommor
Lilla sonen är den som mest uppenbart sliter, då han har fått mer tvångstankar och tvångshandlingar. Då jag konkret konfronterade honom med att jag hade sett att han hade en tvångshandling, så kunde jag som tur är snabbt berätta att det är helt naturlig, och att jag mycket väl kan känna igen mig i det. Jag försökte säga att det kommer av rädsla, och förklara lite omkring tvångstankar och tvångshandlingar, - men ehhh.... - pojken är 5 1/2 - så det är kanske lite svårt för honom att ta det till sig....


När jag frågade honom om han gjorde det för att han är rädd för att mamma skal dö- så kom ett klart och tydligt JA. 


Nu ska jag ha lite kvalitetstid med barnen- innan vi går och ger pappa lite selskåp i drömland.