Fram och tillbaka

 Här ser ni något av det vackra som fortfarande finns i min kruka utanför dörren !

I dag blev jag uppringt med den trevliga nyheten att jag kan bli opererad nästa vecka måndag !! 

Ok, bara två dagar innan den dato jag fick här om dagen, dock känns det som att varje dag är viktig.

Ursprungligen skulle jag bli opererad nästa vecka av mannen jag kallar " Dr Frankenstein. Jag har haft samtal med honom tidigare, för drygt 2 år sedan, och det är det värsta jag har upplevd. 

Som tur är har dom respekterat att jag inte vill bli opererad av Dr Frankenstein, så nu blir det en annan som setter kniven i mig - skönt !

S har även talat med min onkolog ( som vi ju hela denna tiden inte har hört någonting ifrån - tydligen inget konstig med det... ) . Onkologen var i alla fall fullt insatt i det som har hänt, och han sa att han tror att jag kan börja med cytostatica redan i vecka 50- det skulle bli någonting som 3 veckor efter operation, och inte 6 veckor som kirurgen förespeglade. 

Min bröstcancer NU är även HERCEPTIN POSITIV- vilket innebär att jag efter cytostatica och strålbehandling, ska få infusjoner varje 3e vecka med " Herceptin"   : 

Herceptin är en monoklonal antikropp. Monoklonala antikroppar fästs vid specifika proteiner eller antigen. 

 HER2 finns i stora mängder på ytan av vissa cancerceller (HER2-positiv cancer) och stimulerar där celltillväxten. När Herceptin binds till HER2 stoppas tillväxten av cancercellerna och det leder till att de dör.

  (   Bara för dom speciellt interesserade i bröstcancerbehandling.....   : )

( Svar föreligger även på blodprov om jag tillhör 7 % av befolkningen som har defekt i ett enzym vilket gör at den antihormonella behandlingen med Tamoxifen inte fungerar.

Nu visar det sig att jag är heterozygot ( orkar inte förklara )- men dvs att en del av mig programerar för defekt i enzymet- men en annen del programerar för ett välfungerande senzym. Så då blir det mycket bla bla och teorier omkring huruvida jag har haft tillräcklig effekt av Tamoxifen eller inte. I allafall bättre att vara heterozyg än homozygot - för då har man INGEN funktion av tamoxifnen.

Blir i allefall inte mindre  missnöjd med att jag måtte tjata i 1 1/2 år innan jag fick byta från Tamoxifen till Arimidex   )

 Så våra härliga 4 veckor och 4 dagar Gran Canaria- som vi nu faktisk trodde att skulle bli av 15 december -dom blir det inget av. 
Men jag är bara glad- för att behandlingen sätter i gång snabbare- och nu får vi för en gångs skuld varit hemma i Oslo och firat jul !! 

Har sedan helgen svårt att slappna av- är trött - men kroppen är i helspänn.


Försöker att inte fundera för mycket- men ett är säkert- och det är att livet inte altid är lätt.


Jag tänker, och har tänkt mycket på just balansen mellan - som cancer-behandlat människa- våga hitta hoppet om att cancern aldrig mera kommer tillbaka, - gå tillbaks " till sitt gamla liv "- samtidig som ångesten för återfall ALLTID finns med som en trofast medpassagerare.


Jag var sista året rätt så frustrerad över känslan av att samhället / människor omkring en, förväntar att " nu är allt som för "- när behandling är färdig samt att även håret har vuxit ut- livet - och vardagen- flyter på. Inget syns längre utanpå.
Känslan av att " folk " tänker : " kom igen- sluta nu hänga upp dig i negativa cancertankar- njut nu av livet- NU är du FRISK " !!


Det min sann- har åtminstone för mig- varit tungt. Inte det att jag vill ha uppmärksamhet kring min person, eller " min " cancer- men för att att folk " ser ner på " mig för att jag inte kan " resa mig " efter cancerresan.
Det har varit svårt att bära runt på en gedigen ångest om att cancern ska komma tillbaka- men ändå försöka så gott som möjlig av att leva som normalt, njuta. 


Det har funkat- men det har kostat. 


Det är svårt att förklara tydligt- men det jag försöker säga är att dom som inte har upplevt cancer - kan inte förstå att just det att fortsätta med livet i den tro att man är frisk - det är svårt . Mycket svårt åtminstone för mig.


Konstig nog gick det mycket bättre efter i sommar.


Det var faktisk någonting som hände där den 22 juli, - när Norge var med om ett enormt terrordåd, när så många liv gick förlorade, så många fick aldrig mera se sina nära och kära igen.


Då blev det faktisk lättare att bara vara tacksam för här och nu.


Jag fick njuta medvetet av detta i några månader- intill jag ju - som ni vet- fick veta att det jag hade kämpat så hårt för,- att komma tillbaka till livet med en större trygghet, ett större hopp om att jag skulle få förbli cancerfri - plötslig inte längre var möjlig.


Huvudet fylls av så många tankar kring detta, kring detta med hur vi hanterar våra liv, som friska, som " friska efter en cancerbehandling" - hur samhället ser på förra-detta-cancerpatienter - som ju nu är FRISKA.... eller hur ?!....


Undrar hur lätt det blir efter avslutat behandlingar denna gången- att våga tro, våga hoppas.

Men det ska jag inte fundera  på nu !!


Nu ska jag faktisk ut i vardagsrummet och njuta av en ny lampa jag köpte i dag !! Nu kommer mörkret smygande- så det ska bli coolt att se effekten av lampan : )