Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

torsdag 12 januari 2012

För första gong

För första gången är jag inte hos mina barn när dom fyller år. 

Nu tycker inte jag att jag är en särskilt sentimental person, men just idag, när minsten fyller 6 år, så längtar jag faktisk efter honom. 


Jag har varit utan min man och mina barn helt sedan 2 januari !!!

I dag firar minsten 6 år.
Som tur är kommer dom nu dock äntligen hem igen : )

Jag skickade dom i väg  till GC - slik att åtminstone någon av oss kunde få njuta av den initialt planerade, och traditionella jul och nyårssemesteren på Gran Canaria







Min man var något svår att övertyga, vilket ju var gulligt, men till slut åkte dom alltså.  Förhoppningsvis kommer dom nöjda och glada tillbaks nu, - och framför allt hoppas jag att min kära man har fått vilat ut sig lite, samlat lite energi....!!



Skulle hemskt gärna ha varit med dom där nere, - där har dom varit en " storfamilj, med vänner och kusin med familjer, farmor och farfar - hela 17 stycken har dom varit  !


Men, jag har faktisk också haft det skönt, - det mesta av tiden har jag nämligen spenderat i Oslo, inneboende hos min syster med familj. En perfekt lösning när jag ändå inte kunde följa med till GC. 
I Oslo har jag blivit omhändertagen som en prinsessa, och jag har haft möjligheten att träffa resten av min familj samt enstaka vänner eftersom orken har tillåtet det. Skulle gärna ha hälsat på alla mina vänner jag har där, men det får bli vid ett annat tillfälle. 


Nu har det trots allt varit fokus på att ta det lugnt, - två gånger har jag blivit skjutsat från Oslo- Gbg- Oslo, i loppet av ett dygn,  av bästisar, för att få mina kurar. 
Vilken tur att jag har kompisar som åker med mig hela vägen och ger mig trevlig sällskap.
I love you G og H !!!
Jag är otrolig tacksam. Det vet ni <3 <3 <3






Ock så - över till något annat....


Hundar......


Denna fina hunden - Fia, har alltså lagt sin all sin kärlek på mig.


Fia är hunden till min tvillingbrors familj.


Första gången vi uppmärksammade Fia's uppträdande var faktisk sommaren för 1 1/2 år sedan. Då hade jag avslutat min cellgifts behandling ca 6 månader innan.
Då ville hon vara mycket bredvid mig, och gärna sitta i mitt knä, något Fias " mamma / matte ( som det heter på svensk )sa att var mycket sällsynt för Fia. Hon brukar inte sitta hos många andra än i sin mattes knä.


Lite efter den semestern så läste jag om hundar som kan lukta cancer. 
Nu år ju detta tränade hundar, som bla kan lukta sig fram till urinen från en person med blåscancer. 
Hundarna är alltså tränade - och jag har ingen aning om hur en otränat hund skulle reagera om den skulle lukta sig till att någon har cancer.


Jag vet bara att jag kände snäv av ångest då jag läste det- och tänkte självklart direkt på Fias reaktion på mig.
Jag gillade ju inte att hon evnt skulle lukta cancer hos mig- då jag ju för fasan var färdig med cellgiftsbehandling, och " teoretisk" var frisk för min cancer .....?!?






Sedan tänkte jag på flatcoaten till min syster- som nu är död ( för ca 2 år sedan ).
Även han ( Teddy- bollo ) - var så glad när jag kom, och utan att jag gav honom särskilt med uppmärksamhet, så la han sig oftast just vid mina fötter.
Detta var ju innan min cancerdiagnos- men jag vet att jag ju undrade över varför han alltid i mina ögon visade mig så mycket uppmärksamhet / sökte närhet hos mig. 




Denna julen har Fia varit rakt av extrem. 


hon har pipit när hon ser mig, hon vill hela tiden upp i mitt knä - hennes " mamma / matte " har nog inte ofta sätt Fia  slik. 





Fia har sovit inne i rummet jag har sovit när vi har gästat där. 
Hon brukar aldrig lämna matte's " sida, hon kommer åtminstone alltid ock möter sin matte om morgonen, ligger bredvid duschen när matte duschar mm.


Nu sov hon hos mig, kom inte till matte, även när hon hörde att matte var uppe på morgonen. 
Husse kom och släppte Fia ut en snabbis för att kissa sent på kvällen och på morgonen - sedan kom hon direkt tillbaka och lade sig ner precis nerför där jag sov med huvudet på min kudde i min säng.


Matte blev faktisk sårad av Fias beteende !




Och jag ?


Jag blir orolig.....


Och så tycker jag att jag är LÖJLIG.


Herregud- hon gillar mig bara. !!


Eller ?....


Jag kan ju inte / vill inte tro att Fia på något sätt söker sig till mig på detta påfallande sättet för att hon luktar cancer. 


Herregud, det är ju löjlig.


Hon är ju inte tränat till att reagera på cancer. 
Vi vet inte hur en otränat hund skulle reagera på cancer.


Varför detta beteendet då ?


Jo, mot bättre vetande så orrar det mig faktisk.


Dock kan det också kanske vara så att Fia känner att jag nu för tiden faktisk känner mig mycket harmonisk , glad för livet.
Kanske hon känner på det- och njuter av det lugnet jag utstrålar ? ehhh ?...


Kanske hon med sitt 6e sinne  känner av att jag behöver lite extra tröst efter allt vi har varit med om ?


Eller kanske hon förstår att jag är syster till hennes husse- en mer feminin utgåva - och som tar sig mera tid att mysa med henne ?


Att tro att det skulle betyda att jag har cancer fortfarande höres ju i mina öron helt PSYCHO ut.


Men ? 


Eller ?


I går skrev jag ju redan lite om detta- och någon av er har redan skrivit lite om erfarenheter ni har haft med detta. 
Tack!!-
Det är intressant att höra om andra har upplevt liknande. Jag är tacksam för det ni har berättat- och jag hör gärna från flera !



onsdag 11 januari 2012

Poff !!

På väg till en interiörbutik i dag, för att shoppa .... en pall ( REA !!  )- som jag länge har haft mina ögon på - så kände jag hur cortisonet plötslig förlorade sin effekt. 


Poff !!


Otrolig att man så snabbt kan gå från att må helt ok - till att känna att kroppen närmast går i upplösning. 
Men- denna damen gav inte opp - min syster och jag körde inom en bensin mac där jag fick köpt en bulle och något att dricka - i hopp om att det skulle hjälpa. 
Ingen övertygande effekt, men pallen blev åtminstone min till slut   : ) !!




Sen bar det hemåt - och där har jag tagit det lugnt i soffan hela dagen

Nu får vi se hur länge jag mår så här. På sätt och vis tycker jag ju om att må dåligt av kuren- som jag sa i gårdagens inlägg. Psykets makt över förståndet....


I går kväll vid läggdags fick jag besök av tankar kring det faktum att jag blir behandlat för bröstcancer, för andra gången, i loppet av två år -" vem tror du att du lurar- du kanske är död inom ett par år. ".....


Känner hur det långt där inuti mig luskar sig fram en ångest som känner till varenda krok i min kropp och själ - som bara väntar på ett klartecken för att få fritt spillrum.


I och med att jag denna gången i övervägande grad har vägrat att tänka, känna efter, analysera särskilt över cancer och döden, det att skulle behöva lämna min familj, så känns det i det närmaste helt bissart att låta tankarna leka med dödsscener mm. 
Hela min kropp - eller så är det bara mitt huvud- säger till mig att NU ska jag, vill jag, måste jag bli FRISK. Jag kan inte se för mig något annat.


Och DET - DET är obegriplig - att jag,  Ingrid  - kan tänka så. 
Läs i början av min blog bara, så finns  inlägg om ångest, ångest, ångest- vissheten om att jag ska dö. Snart. 
Jag behöver inte läsa det - jag minns så mycket väl. Därför är det så otrolig att jag i dag känner så annorlunda.


Jag vet att detta är ett tema som jag berör om och om igen här på bloggen- tydligen blir jag inte trött på det...


The power of the mind.


Oavsett hur denna cancer-skit-historien kommer att utveckla sig- så är det väl till allas bästa att jag denna gången kan känna att jag är Ingrid- till 100 %- - och inte som förra gången, då jag kända att hela jag som person försvann, jag var invaderat av ett stort, stort monster som hade tagit över min kropp, min själ. 






Det får mig faktisk till att tänka på något annat- och det är att innan cancerbeskedet kom i oktober- " out of the blue "- så tyckte jag det var svårt att klara att övertyga mig själv om att jag var frisk. Hur kunde jag våga att tro det- hur kunde jag våga lita på min kropp - våga tro att det inte fantes någon cancer i min kropp?!  En osynlig kamp jag förde med mig själv - som krävde mycket energi.


När cancern blev upptäckt på mammografi kontroll nu i oktober- kunde jag faktisk efter ett tag konstatera en konstig känsla, - en påtaglig lugn: - Det kändes faktisk som om axlarna hade sänkts.


Nu- äntligen, var min fiende synlig ( igen ). Jag vet nu vad jag 
har att kämpa emot- det finns protokoller, behandlingsprocedurer, rutiner - you name it - ett helt apparat som ska hjälpa mig att kämpa mot cancern. Nu FÅR jag även  LOV att vara sjukskriven igen !?!? , - det är ok att, om jag skulle vilja det ( det vill jag inte ) - tänka att jag ska dö i cancer, utan att känna att samhället tycker att " nu räcker det "- " gå vidare ". 
Om det vore så lätt....






Det vacum jag hade gått i  - senaste året - där man liksom ska vara frisk, tänka positivt, gå vidare- " 90 % överlever ju bröstcancer -samtidig som cancerspöket hänger över en som ett mörkt moln.
Den jobbiga vacum- perioden - där det kändes som jag levde två parallella liv- den är över.


Crazy nog så känns det faktisk nog som en lättnad att nu ha en synlig känd fiende. Att inte längre behöva gå att undra om fienden finns där- luskande runt med hänsikt att mörda mig, långsamt, men kraftfullt, utan att jag vet om det.


Självklart vill jag helst inte ha haft cancer igen. Självklart INTE !
Det jag gör nu är bara att berätta om mina känslor, men det betyder inte att känslorna är logiska, förståeliga. 


Jag kommer faktisk i håg att jag - innan denna nya cancern blev känd- hörde mig själv säga att jag nästan kunde önska att cancern skulle komma tillbaka, " visa sig "- så jag visste vad jag hade att kämpa emot. 
Jag är inte övertroisk- jag tror inte att det är därför att jag nu har cancer igen. Jag blir däremot fascinerad av att det faktisk känns så som jag trodde.


Jag kan se hur sjukt det låter, men känslor är känslor.


Nu är det mat på gång - så jag avslutar mitt skrivande.


Hade tänkt att fråga er om någon har erfarenhet med att hundar har fått en enorm  stor kärlek till en efter en cancerdiagnos....... ....jag ska säga mer om vad jag har upplevd senare- även om jag står i fara för att bli sätt på som en totalt galen kärring... Har både läst och sett på tv om hundar som kan lukta sig till cancer.......


Mer om det senare. 





tisdag 10 januari 2012

Alive and kicking !

Jag var nervös för ingenting ! 


Kurerna gick in som bara den- inga särskilde obehag- enda potentiella livsfaran den morgonen var då jag i mina nya stövlar halkade inne på blodlabb - . My God, vilket syn det måste ha varit. 
Jag slog mig faktisk ordentligt - trodde initialt jag hade brutit fingret- men nejdå. 


Det blev ett stort ståhej - min härliga cappucino hade förflyttat sig från koppen och ut i rummet där det smyckade möblerna - samt byxorna - till en herre med ett prickig design.... 


Lycklig över att allt gick så bra, i trevlig sällskap av min bästis H från Norge- så bar det av till att få min kur- som jag ju redan har berättat att gick komplikationsfritt.



Psykologiskt är det intressant hur jag - precis som för två år sedan, egentligen önskar att jag ska må dålig när- och efter att jag får kur. Det är en helt naturlig koppling jag får, om jag mår skit- då mår säkert evnt cancerrester som kan finnas kvar i kroppen, också skit.... ?

Som läkare vet jag att så inte alls behöver vara tillfälle. Mår jag dåligt så kan det faktisk endast bero på toxicitet / biverkningar, och inte säga någonting om att cellgiften då tar bättre på cancern. 

Trots min medvetenhet om detta så känner jag att jag faktisk har behov för att må lite dålig, det ger mig fascinerande nog en lugn, mot bättre vetande. Psyken är ett mysterium. 

Föresten så kom en läkare och hade samtal med mig och lyssnade på mina lungor och hjärta.
Detta för att jag fortfarande, efter tre veckors behandling mot högt blodtryck, - har allt för högt blodtryck. 

Hon har nu skrivit remiss till midicinsk avdelning slik att någon annan än min man och jag behandlar detta. Vi har konfererat med njurläkare och på det viset inte hanterat det helt själva, men det är trots allt bättre att lämna ansvaret över till någon annan. 

Vi har ju erfaret hur oerhört tråkig det är att förebrå sig själv för att ha agerat för sänt vidrörande våran egen hälsa. 

Inte att det är någon skön känsla att en annan missar en diagnos ( tänker på läkaren som missade min bröstcancer första gången- vilket ledde till en försenad diagnos med 7 månader. ) - Fortfarande efter två år gör det mig galen av känslor att tänka på det. Men - trots allt bättre en att vi själva hade missat det.




Kolla in droppan på trädet ! Ser ut som om den er fylld med guld droppar ! 

Okey -ville bara berätta om att allt gick fint i går- ställer åter ut att skriva mer av det jag har på hjärtat- då jag nu måste kila i väg : )

Vill passa på att tacka för kommentarer som jag får. Det er SÅ TREVLIG ! skönt med HEJA -rop och att ni berättar om egna erfarenheter.  Vet att - i alla fall mina norska kompisar-  har problem med att få till att skriva kommentarer som " stannar kvar "- hoppas inte det är ett generellt problem- för kommentarer gillar jag: )

Klem Ingrid


Nya stövlar. - Och blus, som är från BB avdelningen från HM. Och HÅR, som inte släpper taget  : )
Nu ska jag UT !

söndag 8 januari 2012

Piiiip

Iom att jag har varit totalt frånvarande på skrivarfronten " här inne "- så tycker jag att jag trots att det är januari månad- får komma med några julinspirerade bilder. .... För dom som har följt min blogg så vet ni att jag ju gillar att plåta julpynt : )


Trots att jag ej har bloggat sedan i fjol !!! - så har jag läst andras bloggar- så helt asocial på blogfronten har jag inte varit.


Lite som mössen här ovan har min jul varit.

Jag har varit bortskämd åskådare hela julen- som vi firade hos min familj i Oslo. Min syster med familj har jobbat häcken av sig med massor av gäster - och jag var lxygäst nummer 1 ! Och jag- och min familj - har haft det underbart.

Vi brukar vara på Gran Canaria över jul och nyår, men pga. cellgifterna blev det inget av i år. 


Och inte hör du mig klaga - särskilt jag och min dotter har sätt fram emot att fira denna tiden i Norge jätte länge ! F är för liten för att komma i håg förra gången vi firade jul här.

I stil med tidigare jul i Oslo - var det ett vackert vitt landskap som väntade oss då vi ankom 23 dec.


För mina arma barn som ej har sätt snö i år var glädjen stor ! Det har varit lek med pulka samt hela 3 dager upp och ner till Norefjell där S och barnen har åkt slalom. 1 1/2 timme i bil upp - och 1 1/2 timme ner - inget hinder för dom att göra den resan tre dagar ! Så kul för dom - och lite slitsamt för pappa självklart. Jag åker tyvärr ! inte med då jag är rädd för att skada ryggen efter min ryggmärg skada. Jag är ju såld i snowbord åkning, hvilket nog inte är särskilt lämpad.

Det har varit samling med familj, mat, mat, mat och mera mat, barnen har haft det underbart med sina kusiner- och vi vuxna har njutit av varandras närvaro. 






Det har varit supertrevlig hela vägen.

Annan dag jul åkte jag och min snälla kompis G med bil till Gbg för att få min andra omgång med cellgift. 
Har mått helt ok efter min första kur. Förutom huvudvärk ( samma som jag hade när jag hade kur med Taxotère för två år sedan ) , ont i bröstkorgen och magen, så har jag haft det bra. Jovisst- trött blir jag snabbt- men det har ej hindrat mig från trevliga träff med väninnor, shopping etc...


När jag fick min kur nu senast så var jag faktisk lite nervös- då jag hade läst att man kunde få en kraftig reaktion på Taxol - en reaktion som kunde ge andnings stop.........

Men jag var lugn- då jag ju vet att sjuksyster sitter bredvid och observerar, och att dom är tränat i vad som ska göras om något skulle inträffa. 
Sjuksyster o jag sa till varan att det nog säkert inte kom att inträffa något då jag med kurerna förra gången hade så mycket otur att det räcker. Nu ska allt gå efter planen. 
Basta !



ganska direkt efter påbörjat infusion så fick jag en stark och konstig smak i munnen- efter ett tag fick jag ett tryck / press över bröstkorgen- som mycket snabbt blev starkare och starkare, och gick även upp i halsen, upp mot huvudet och öronen. Det kändes som om jag skulle sprängas inifrån.- Sen kände jag att det blev svårt att andas. Tydligen var jag i samma väva blivit helt vit i ansiktet- sedan röd som en tomat. 
Infusionen blev stoppat, symptomen gick över efter vart- och efter en halv timme kunde vi starta infusionen igen- och det gick hur fint som helst.


Jag blev faktisk inte rädd, men det var en obehaglig upplevelse. 
Efter kuren- som endast tog ett par timmer- så åkte G och jag till stan- där framör allt  jag..... fick shoppat både det ena och andra ....  : ) 
Därefter var det åter att sätta sig i bilen riktning Oslo.


Pga. att känslan av ett smärtsamt tryck över bröstet upp mot halsen och öronen, dock mindre intenst, fortsatte i dagarna som gick, så gick min syster och jag och fick kollat upp det ( onkologen i gbg sa att jag borde göra det )
"
Kollat upp det " - 


betyder något så lyxig som att min syster- som är sjuksyster- låste oss in på hennes kontor, tog blodtryck ( har haft ALT för högt blodtryck ), tog EKG - ringde laboratoriet slik att någon kom och tog blodprover. Blodproverna kunde min syster rekvirera till samman med mig- då vi hade fått kod för att logga oss in av min goda kompis P som arbetar som läkare på det sjukhuset. 
Sedan gick vi till intensiv avdelningen där en kompis av min man och mig var på jour- och han kunde dubbel kolla EKG samt att han gav mig en extra medicin ( stod redan på två mediciner ) för mitt höga blodtryck.


Det hela var avklarat på én timme !!!!!!


Vilken lyx ! 

Och min syster var nöjd- för hon stod mitt i förberedelserna till nytt årsfest dagen efter - och lämnade matlagnings förberedelserna mm för min skuld. Som vanlig- hon är en ängel. Tack E !!!



OBS ! kolla in chokladen ! Egen produktion av min syrra och henns dotter. Flaket som ser ut som guld där på toppen bredvid hjärtat- ÄR GULD ! Första gången jag har smakt äkta guld - på choklad. Could it be better ?! 
Jag är sååååå glad för att vi inte behövde slå oss ner i timmer den fredag kvällen - på akuten...!!!
Och : inget fel på mitt hjärta : )



I morgon är det kur igen- denna gången Taxol och åter igen Herceptin (som jag får varje tredje vecka ).
Det blir spännande - då reaktionen jag hade förra gången åter igen kan uppstå. Bara jag inte får andnings stop  är jag nöjd !! uääähhhh !

Har mycket mer jag skulle vilja skriva om - men det hinner jag inte med just nu. Kan dock kort berätta att jag - som vanlig- i min systers sälskap, har shoppat massor med fina outfits till mig på REA. Som hon så klokt säger- " det är viktig att ha lite fina fräscha kläder när man inte mår så bra av cellgifterna "- och som jag säger " när jag är hårlös och tjock ! " - jovisst- då hjälper det med lite snygga kläder !!


Jag tar mig en liten paus i ett provrum : )



Förhoppningsvis skriver jag mer inom kort- what can I say - 
Time flies while you're having fun !!!!!



Föresten ! Håret sitter fortfarande fast !!!!!! Joehoe !!!!! Inget glädjer denna madamen mera !! Dock tycker jag att jag har fått lite högre hårfäste... - och slik var det nog förra gången också tror jag - det börjar med att liksom drar sig tillbaka ( som hos män ). 


Jag håller tummarna och hoppas att håret klamrar sig fast så länge som möjlig.


Oeps- hoppas ni står ut med att den norska flaggan lurade med sig på bilden.....