Alive and kicking !

Jag var nervös för ingenting ! 

Kurerna gick in som bara den- inga särskilde obehag- enda potentiella livsfaran den morgonen var då jag i mina nya stövlar halkade inne på blodlabb - . My God, vilket syn det måste ha varit. 
Jag slog mig faktisk ordentligt - trodde initialt jag hade brutit fingret- men nejdå. 


Det blev ett stort ståhej - min härliga cappucino hade förflyttat sig från koppen och ut i rummet där det smyckade möblerna - samt byxorna - till en herre med ett prickig design.... 


Lycklig över att allt gick så bra, i trevlig sällskap av min bästis H från Norge- så bar det av till att få min kur- som jag ju redan har berättat att gick komplikationsfritt.

Psykologiskt är det intressant hur jag - precis som för två år sedan, egentligen önskar att jag ska må dålig när- och efter att jag får kur. Det är en helt naturlig koppling jag får, om jag mår skit- då mår säkert evnt cancerrester som kan finnas kvar i kroppen, också skit.... ?

Som läkare vet jag att så inte alls behöver vara tillfälle. Mår jag dåligt så kan det faktisk endast bero på toxicitet / biverkningar, och inte säga någonting om att cellgiften då tar bättre på cancern. 

Trots min medvetenhet om detta så känner jag att jag faktisk har behov för att må lite dålig, det ger mig fascinerande nog en lugn, mot bättre vetande. Psyken är ett mysterium. 

Föresten så kom en läkare och hade samtal med mig och lyssnade på mina lungor och hjärta.

Detta för att jag fortfarande, efter tre veckors behandling mot högt blodtryck, - har allt för högt blodtryck. 

Hon har nu skrivit remiss till midicinsk avdelning slik att någon annan än min man och jag behandlar detta. Vi har konfererat med njurläkare och på det viset inte hanterat det helt själva, men det är trots allt bättre att lämna ansvaret över till någon annan. 

Vi har ju erfaret hur oerhört tråkig det är att förebrå sig själv för att ha agerat för sänt vidrörande våran egen hälsa. 

Inte att det är någon skön känsla att en annan missar en diagnos ( tänker på läkaren som missade min bröstcancer första gången- vilket ledde till en försenad diagnos med 7 månader. ) - Fortfarande efter två år gör det mig galen av känslor att tänka på det. Men - trots allt bättre en att vi själva hade missat det.

Kolla in droppan på trädet ! Ser ut som om den er fylld med guld droppar ! 

Okey -ville bara berätta om att allt gick fint i går- ställer åter ut att skriva mer av det jag har på hjärtat- då jag nu måste kila i väg : )

Vill passa på att tacka för kommentarer som jag får. Det er SÅ TREVLIG ! skönt med HEJA -rop och att ni berättar om egna erfarenheter.  Vet att - i alla fall mina norska kompisar-  har problem med att få till att skriva kommentarer som " stannar kvar "- hoppas inte det är ett generellt problem- för kommentarer gillar jag: )

Klem Ingrid

Nya stövlar. - Och blus, som är från BB avdelningen från HM. Och HÅR, som inte släpper taget  : )

Nu ska jag UT !