Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

måndag 19 november 2012

Kära Försäkringskassan

Jag låg och tänkte på det inatt : 


Om Försäkringskassan ( NAV i Norge ) skulle läsa min blog, så skulle dom nog direkt avsluta min sjukskrivning och kräva att jag skulle börja arbeta 100 %.

Dom tankarna får jag regelbundet när jag glad och nöjd berättar till människor att det nu går jätte bra med mig.
Direkt slår tanken mig att om försäkringskassan hör det- då är jag körd.
Inte konstig- då dom ju har jagat mig ihärdig helt sedan jag började med sjukskrivning efter min ryggmerskada i 2007. Jag har berättat om det i tidigare bloginlägg.

Men, MEN, MEN !

Bara för att jag väljer att fokusera på det POSITIVA i mitt liv, så betyder det inte att jag har restituerat mig fullständigt och att min kropp fungerar optimalt- 

Att jag är redo för även det som står högst på min lista : Att kunna återgå till arbetslivet.

Innan jag fortsätter med det jag har på hjärtat- så vill jag först kommentera bilden på mig själv härunder. Jag är ju slik funtat att jag mååååssste ha med bilder på min blog : )

Detta är en bild på mig själv för tre veckor sedan. Då hade jag nyss fått höra att det var näst sista gången med behandling. Jag blev så förvånad- för vi trodde det var två behandlingar kvar. 
Jag ler - men jag känner mig dock där och då tveksam till att jag verkligen tycker det är något att fira. Som jag sa i går- det känns tryggt att få Herceptin infusion var tredje vecka.

I natt drömde jag att en onkolog sa till mig att sannolikt kommer min cancer tillbaka nu när jag slutar med Herceptin, men det kunde dröja så länge som ett år innan jag kom till att märka av metastaserna........


Ja, ja- tillbaka till Försäkringskassan.

Obs ! Ni andra behöver inte läsa vidare - för nu kommer lite gnäll om smärtor mm- trååkiga ting mao !

Om en handläggare från försäkringskassan läser min blogg- så kan ni nu även få ta del i det jag iiiinte väljer att fokusera på, det lite mer jobbiga i min vardag: 

Efter mina promenader med LEO har jag använt det mesta av dagens energibehållning. 

Min första - och egentligen enda mål varje dag sedan sommarsemestern har varit : 

Ut och promenera med LEO- så mycket som möjligt.

MÅL : att komma i form, göra mitt yttersta för att jag har en hälsosam kropp, och att gå ner i vikt. Cancer gillar fett- särskilt bröstcancer- så fettet MÅSTE BORT !

Jag arbetar hårt  med ett enda mål i sikte : att komma tillbaka, att åter bli en stark och frisk Ingrid.

Om det tar det mesta av dagens energi - så får det vara. 
Det är min första prioritering.
Prio ett.

Och jag- det har ett pris i att jag är sliten resten av dagen- DOCK absolut mindre än for några månader sedan.

Det jag väljer att inte skriva om i denna blog är mina kroniska bensmärtor som följd av min ryggmergskada i 2007, samt pga kvarstående diskbråck.

Utöver dagen blir mina smärtor tilltagande, framför allt när jag sitter- och när jag lägger mig om kvällen är det knappt så två tabl med paraceth-codein samt 1 tabl arcoxia  hjälper.
Från ljumsken och ner i tårna känns det som om jag blir mosad i en hvitlökspräss- eller i en valnötspräss.

Varje natt är likadan.

Att somna bjuder på problem för att uttrycka det så.

Multipla uppvakningar är en regel.

Plus att jag även med vaknar av diskbråckssmärta i nacken och ut i armarna. Dessa smärtor kommer för att enda sättet att få lite lindring av mina bensmärtor är att ligga på magen- men då kommer nacken i en så dålig ställning att diskbråcket klämmer på nerverna. 

I mer en 5 år har jag haft dessa smärtor. varje dag- men som värst på kvällen och natten i sängen.

Lösningen kunde ju vara att jag väljer att stå och gå mera - när jag inte har så mycket besvär då. 

Men kära försäkringskassan- då exploderar mina fötter av smärta.

Pga min ryggmergskada har jag förlorat så mycket muskler i fötterna att dom inte längre bär min kropp som dom ska. Trots specialanpassade inlägg i skor, så är det inget vidare att stå och gå för länge. 

Och sätter jag mig då- eller lägger mig- för att vila lite på dagen- jo - då kommer ju smärtorna direkt- så det blir ju ingen vidare succé att sitta / ligga för att vila fötterna egentligen.

Tex här jag nu sitter och skriver så har jag en skärande smärta från ljumsken och ner mot knäet. 
SÅ är det bara.

Att jag i tillägg har mycket problem med min förlamade tarm och urin- blåsa är en självklarhet för mig efter dessa 5 år- men det är inget jag pratar om DÄRFÖR ATT JAG VÄLJER ATT FOKUSERA PÅ DET POSITIVA : )

Så kära försäkringskassan. 

Om jag väljer att i mitt liv å fokusera på det positiva.
Att i min blog fokusera på det positiva.
Så vill det inte säga att min vardag inte rymmer lite svårare hinder. 

Det betyder bara att jag inte vill låta mina hinder förstöra mitt liv.

För jag- jag är nämligen en tjej som NJUTER AV DET LIVET JAG HAR !!

söndag 18 november 2012

No news is good news

"Ni som är så snälla och kikar in hit nu och då- får trösta er med att det just är på det viset : No news is good news : )



Som bilden ovanför- så känner jag mig dom senaste månaderna. 
Jag känner mig lugn och harmonisk
Jag njuter av livet.
Jag njuter av allt det vackra omkring mig.

För första gång på ca 3 1/2 år känner jag mig åter som Ingrid. 

Jag vet- jag har nog skrivit detta i mina siste inlägg - 
men det ÄR SÅ !!

Och - det att känna sig som sig själv- när man har varit " borta "i tre och ett halvt år- det mina vänner- det är STORT. 

Jag är åter igen Ingrid
Inte Ingrid med cancer.

Bara Ingrid.

Det går faktisk inte att beskriva hur otrolig fantastisk underbart det är att vara mig igen.




Jag är lycklig- jo det kan jag nog säga att jag är. Lycklig när jag ser på hela mitt liv- setter det i riktig sammanhang- då kan jag konkludera med att jag har det BRA

Tröttheten jag var så präglad av har sakta men säkert gett med sig.
Efter sommaren har jag och LEO- vår golden retriever ( nu 9e månader ) - blivit oadskillliga. 
Varje morgon är vi ute och promenerar- vid havet, i skogen- vid insjöar.
I stället för att sitta hämma om morgonen när familjen går till sitt- så är jag nu ute och njuter av naturen. 

Vilken gåva det är att ha möjligheten att få / och orka- vara så mycket ute. Jag ser de vackraste soluppgångar, - ännu vackrare sol nedgångar. 

Frosten som glittrar som milliontals diamanter i gräset en tidig morgon när solen hälsar på.

Det mest fantastiska av allt är att jag har en kropp som är MIN

En kropp som gör som jag vill

Vilken underbar känsla det är att känna hur jag kan trötta ut min kropp, hur svetten rinner- hur muskler åter igen bildas.

Innan sommaren var jag fullständig utmattad efter alla behandlingar- jag orkade inget.

Jag är så extremt medveten om hur jag mådde för bara några månader sedan.

Varje dag- varje gång jag är ute med hund, stavar- och svetten piplar- så tänker jag på hur oerhörd tur jag har som får uppleva detta. 
Jag blir varje gång lycklig av att känna hur min kropp fungerar.

För det är ingen självklarhet
Det tänkte jag ju aldrig på " innan "- men nu är jag påtagligt uppmärksam på det.
Det är ingen självklarhet.

Så nu har jag dessa tankar varenda dag som jag är ute.
Regn eller blåst- det spelar ingen roll.

I love it !!!


Jag är faktisk jätte stolt över mig själv.
Även det gör jag varje dag jag flåsar snabbt avgårde. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln ofta. OFTA. Och jag tycker att jag förtjänar det : )

Jag har tagit tag i mig själv- egentligen tack vara LEO - och verkligen fått tränat upp mig. Jag har gått från totalt utmattad till en glad och relativt pigg tjej  : )


I överimorgon är det faktisk dax för sista behandlingen med Herceptin-infusion på sjukhuset.

Synd - om ni frågar mig.

Det känns onekligen oerhört tryggt att få denna anti-cancer medicinen var tredje vecka.

En naturlig fråga för mig blir ju- 

" vad händer nu när kroppen ska klara sig utan " ?

Visst- jag har min antihormonella behandling- men. den har ju tidigare visat sig att inte vara sådär himla effektiv hos mig, kan man jo säga.

Under pågående anti- hormonell behandling utvecklade sig min sista bröstcancer. Den struntade i behandlingen det liksom ska vara känslig för. Jävla föcking cancer.

Det vetenskapen känns ju sådär.

Men- nu är jag ju som tur är i en fas i mitt liv där jag klarar att låta bli att hetsa mig upp över dessa saker. 
Det finns ju inte mycket jag kan göra från eller till. 
Antigen verkar medicinerna- eller så gör dom inte det. 

Här kommer jag oxå till hur jag ser på mitt liv just nu.

Som sagt tycker jag det är underbart just nu .

Men skadat av erfarenhet- så känns det som att jag varje sekund måste njuta av det.

Det känns lite som - eller , nej, - ganska mycket som : 

 "Stilla före stormen "

Och ja - jag vet att många vill säga att - " nej - såååå måste du inte tänka! " 



Jo - så får jag visst tänka.

Dvs- jag tänker det inte egentligen- det är mer en känsla jag har.
En känsla som på något sätt är infiltrerad i hela mig.

Det är inget som gör mig rädd eller ledsen- för dit går jag inte.

Den stora frågan är om denna känslan kommer av att jag har upplevt att min kropp har svikit mig flera gånger så långt- att jag inte kan förmå mig att lita på att det nu kommer att gå bra ?

Eller kommer det av att jag har en intuition....?

Mest håller jag knappen på att jag har blivit skadat av erfarenheterna  jag har gjort mig. 

Jag tror inte jag vågar att lita på att det kommer gå bra.
Samtidig säger läkaren i mig att jag har dåliga odds - två gånger bc. Första gången med spridning till 15 lymfkjörtlar..... Sedan kommer det en bc till. Bara det faktum- att man får bc i båda brösten - ger sämre överlevnadschanser- plus att min sista bc ju faktisk har överlävt cellgifterna som den första bröstcancern blev behandlad med. Detta innebär att det finns en sannolikhet för att denna sista bc'en inte har responderat så bra på cellgifterna den blev behandlat med i våras. - Cancern kan nämligen ha  blivit resistent..... Och då är den inte känslig längre för cellgiften....

Men - även om allt detta kan vara sant- så har jag ju lärt mig att sätta det åt sidan,- njuta av det jag har nu. Visst- det finns med mig- men jag fokuserar inte på det.

Jag läser andras cancer-bloggar. 
Andra som inte har haft den turen jag har- som snabbt har fått recidiv -och som nu kämpar för sina liv.

För det är en helt annan kamp att kämpa när man har fått spridning.

Det finns så otroligt många tappra fina människor " där ute " som delar med sig av sina erfarenheter, tankar och känslor, i en vardag där cancern våldsamt och obarmhärtig åter har tagit plats i deras kroppar. 

Jag känner att jag är skyldig båda dom och mig själv att därför njuta till fullo, varje dag. Njuta av att det nu är " stilla "

Det är stilla före stormen

Har jag tur -så kommer stormen jag befarar ska komma- att ändra riktning - fara ut över det öppna havet - lösa upp sig i intet.

- och jag får fortsätta att njuta av mitt liv

Jag får fortsätta att vara Ingrid



torsdag 27 september 2012

Våga tro

Tänk

För första gången sedan jag fick min första cancerdiagnos mai 2009 

kan jag nu ta mig själv i att för första gång igen tro att jag är 

FRISK 

???!!!!



Hur är det möjlig säger jag bara- för nu har jag blivit - tyvärr - så otrolig van med att vara övertygad om att " visst kommer cancern tillbaka "- " visst kommer du dö av detta "

En övertygelse, tankor, känslor- som suger musten ur en- varje dag - utan att man egentligen känner av det. Frånsett den ständiga utmatningen.  För det är nog logiskt att man kan tappas för energi - av att vara övertygad av att man kommer dö av sin cacner - medan man parallellt lever sitt liv så normalt , positivt och " riktig " som möjlig.

Jag berättade ju i mitt senaste inlägg hur jag kände att en stor tyngd försvann när vi fick beskedet att det inte fanns någon övertygande fynd förenlig med cancer på CT och skeletskint. 

Sedan det meddelandet- som kom som en överraskning- iom att jag självklart hade förberedd mig på att jag helt säkert hade spridning i hö lår........ - sedan det meddelandet har jag fortsatt att känna den enorma lättnaden det är att veta att JUST NU finns det inga tecken till spridning.

Jag känner knappt igen mig själv- jag har så och säga helt och hållet släppt tankarna på att jag kommer dö av cancer, att jag går runt med cancer NU i min kropp.

Efter tre år där jag har varit enormt duktig på att ha slika tankar- är det med stor lättnad- och förvåning att jag nu går ut i från att jag är FRISK F R I S K  FRISK  FRISK


Det är så inni bengen skönt att låta huvudet vara fri för all skit- bara vara - och koncentrera sig på alla andra vardagliga saker. 

Men- jag undrar dock en del över VAD är det som har ändrat sig.

Är det det faktum att undersökningarna inte visade någon cancer ?

Eller- kan det vara så att jag helt enkelt har sagt åt mig själv att nu orkar jag inte mer- nu räcker det med allt cancertänkande- nu är det NOG. ?

Eller - kan det vara så att jag - ja - hör ni - detta kommer låta crazy för många- men jag säger det ändå : - kan det vara så att jag känner på min att min kropp är cancerfri ?
?!?!?!?!

Jag har med åren fått stor respekt för , inte bara intuition- men för det att lyssna till sin kropp, tolka dens signaler- var ödmjuk för det den forsökar kommunicera.

Dom sista åren har jag retrospektivt förstått att jag har känt på mig när det inte har stått rätt till med min kropp. 
Gång på gång på gång. 
Men samtidig har jag kämpat mot stämmorna från mitt superego, från omgivningen, från försäkringskassan mm - och tyvärr låtit dom vinna dom flesta " konversationerna ". Trots att jag innerst inne var säker på att min kropp hade rätt. 


När min andra cancer blev diagnostiserad för ett år sedan - hade jag ju länge sagt att det inte stod rätt till - trots det befann jag mig mitt i en granskning via försäkringskassan- som inte längre ville acseptera att jag var sjukskriven.

Det stod inte rätt till kände jag- och - jajamensann- så blev det vid 2 års kontrollen med mammografi konstaterad att jag hade bröstcancer i andra bröstet oxå.

Jag hade rätt. 
jag misstänkte ju starkt att det var cancer som gjorde att jag mådde sämre och sämreden våren, sommaren och hösten.

Så nu - undrar jag- kan denna totala ändringen i mina tankar kring cancer komma av att jag KÄNNER av att jag är frisk ?!

Who knows.

Sannolikt är det en kombination av allt jag har beskrivit här ovan.

Oavsett så är det underbart, underbart att saga till mig själv att jag är frisk.

När det är sagt- för att inte ni ska tro att jag är så jäckla duktig på att känna mig frisk- så kan jag nog fortfarande bara svara ett "ja " på frågan på om jag tror jag kommer dö av cancer.




Que ?!! Hallllooooo - vad hände ?!! hur går det till - du skrev ju nyss....?!!


Precis- just NU tror jag att jag är frisk. 
Just nu tror jag att jag inte har någon cancer.

Livet kan ju inte bli fööööör enkelt hör ni- lite svåra tankar måste jag ju få lov att ha kvar.

Om ni frågar mig - är förklaring på min tro om att jag kommer dödas av cancer - bottnat i rädsla. Bottnat i att två gånger ha blivit överraskad av cancer. 
Att våga lita på sin kropp igen, lita på att cancern stannar borta för alltid. 
That's not easy my friends.

Det viktigaste är att cancertankarna nu inte finns med mig i vardagen- dom sitter bara i ett hörn- den lilla plats där jag nu och då bara försiktigt kikar in- där vart det finns ett stort ledigt utrymme för minnen som komma ska- platsen som förhoppningvis ska rymma mina barn som tar studenten, att dom får kärester, - att jag och min man är lyckliga pensjonärer - att vi blir bästeföräldrar. 

Det viktigaste är dock att jag - för första gången på så oändligt länge har en känsla av att jag är cancerfri- och det - DET är - jag- vet ni - det finns nog inget ord som tillräcklig kan beskriva hur jäckla skönt det är.

måndag 10 september 2012

Onsdag blir det operation

Det är nog första gången sedan cancerdiagnosen blev upptäckt av sjukhuset ( 8 månader efter att jag uppmerksammades på knölen i ve bröst )  att jag nu klarar slappna av. 

I maj var det tre år sedan.

Slappna av.

Det låter så enkelt - men jag om någon, vet att även om man så gärna vill, gör sitt allra bästa- så är det oerhört svårt att  helt skaka loss cancermonstret, tankarna kring död, tankarna kring det att lämna sina barn.
Dom som har varit i den situationen vet precis vad jag menar.
Som läkare hade jag NOLL KOLL på hur det var att som människa bli allvarlig sjuk.


Visst- vardagarna har gått förbi- vi har levt mer eller mindre i " den normala vardagen " som alla andra befinner sig i - men jag har nog i dessa drygt tre år som har gått- nog aldri slappnad av ordentlig.

I början av resan- när ångesten förlamade mig- var det inte svårt att ettervart förstå att det dränerade mig på energi. 
Nu som jag har blivit van till " mitt nya liv "- så har jag inte tänkt mycket mer på hur stor del det har tagit i vardagen - alla dessa tankar- som blir så " normala" att dom glider in utan att det märks.

Men energi kostar det- oavsett hur rutinerad man blir som " cancarbehandlad ". Tyvärr ingen energi som tar bort kilon- men en energi som nog gör en trött både mentalt och fysiskt.

Nu som jag vet att alla undersökningarna var BRA, så har axlarna sänkt sig- och det är heeeelt underbart. 
Jag njuter av att ha ett tomt huvud- ett huvud som bara tänker trevliga saker som trädgård, interiör, vad ska vi göra till helgen, vad ska vi laga till middag etc.

Jag har faktisk svårt att förklara med ord hur underbart fantastisk det är att bara VARA.

Att ha ett huvud som inte varje dag har energislopande cancertanker.



Det är så skönt att igen känna sig som Ingrid- även om jag långt långt långt ifrån är lik den Ingrid jag var. Fysisk är jag minst 20 kilo för tung, lymfödem i båda armar vilket kräver ubersexy armstrumpor....., halvlångt hår- men det är tunt- och här och var syns det cm-korta håret som tittar fram. Tack vara mina lockar ser jag ändå hyfsat ok ut på håret : ) 
Mina smärtor i ben och fötter gör att jag till tider vaggar som en anka - alt i alt ser jag inte längre ut som den Ingrid jag var för drygt 3 år sedan.

Det fina är att jag för första gång har accepterad denna transformationen. 
Jag har slutat tro att mitt gamla jag väntar där någonstans runt hörnet- bara jag är duktig och tränar lite, bantar lite , bara- bara......

Nu vet jag att Ingrid har ändrat sig- men hon finns kvar. Visst- jag vill HÄMSKT GÄRNA se ut som förut- men jag har accepterat att det er en transformation som nog kommer ta lång lång tid. Om det någon gång kommer inträffa.

Men det är okey. Jag har ju ändrat mig mentalt oxå. Och jag är sårt medveten om att livet är skört- livet har vi till slut lite kontroll över om vi blir sjuka eller råkar ut för andra tragiska händelser. Jag är glad för det jag har, som den nya Ingrid- som ju faktisk rymmer den gamla Ingrid inom sig. Hon har nu bara blivit mer sammansatt- av alla erfarenheter hon har varit med om.



Kommande onsdag åker mina eggstockar ut.

Det skulle dom ha gjort för ett år sedan- i oktober- men bara några dagar innan fick jag den nya bröstcancerdiagnosen. Då stannade eggstockarna kvar- och sista bröstet åkte av.

Nu är det dags igen- och nu fasan mig ska dom ut denna gången.
Bort
Väck.

Det är mitt eget val- men onkologerna stöder det valet.

Tänk -

I loppet av bara lite mer än tre år har min kropp varit med om 
4 operatotioner i generell narkos( då räknar jag inte med portacath två gånger och thoraxdrän efter punkterad lunga )  

- och nu alltså den 5e operationen.


LEO snart 7 månader- med halsband lagat av min dotter : )


Jag räknar med att jag kommer att återställa mig SNABBT efter operationen onsdag

- för på lördag åker jag till Båstad med mina otrolig kära tjejkompisar och bröstcancersystrar Annika, Elisabeth och Viktoria. 

Om någon har det skoj i hop så är det vi : ) Frånsett när Annika skrämmer oss med spökhistorier. .....

Ser fram emot att ses tjejer !!  - Det är för länge sedan senast ! Är det 4 veckor sedan  ? : )

Och sist men inte MINST- blir så glad av eran kommentarer här hos mig. Det gör det ju extra givande att berätta om mig och mitt här inne !


torsdag 30 augusti 2012

Första priset gick till......


Oss !!!!!


                                                    Vi vann, vi vann,     VI VANN !!!!!!



Ord hittar jag inte - som kan beskriva den känslan det är att få höra att ALLA undersökningar så BRA ut. 

Det finns inga ord som passar, som verkligen kan rymma alla känslor i ett.

Men en bra beskrivning är att det känns som om mina axlar nu åter sitter där dom ska- åtminstone har dom sänkt sig flera meter.

Det ÄR verkligen ett lugn som sänker sig.

Samtidig är det lite ofattbart.

Kan det verkligen vara så fantastisk- att allt ser bra ut ? 
Det blir stora kontraster ett slikt samtal kan resultera i- från att  få veta att du fortfarande är sjuk, med inte så himla bra utsikter till ett långt liv- till att få höra att efter allt att bedöma är man FRISK.

Det är inget " vanligt " läkarsamtal när man ska få slika nyheter, det är så långt ifrån en normal vardag man kan tänka sig.



Min man och jag gick ut i från sjukhuset i går med världens bästa gevinst.





Det är faktisk inte många ord som växlas i en sådan stund.
Det är i stället ett lugn som sänker sig, många tankor som dyker upp.

Och en trötthet.- 10 mg Sobril tog jag innan samtalet- och effekten blir ju att man blir trött.
Men vad gör det ?! Trött och frisk !

S och jag firade med både lunch på stan samt middag på restaurant på kvällen : )




Jag vill passa på att tacka er som har tänkt på mig, som har skrivit så snällt eran kommentarer i min blogg. Det gör mig glad, och tar plats i mitt hjärta.

Jag har själv skrivit kommentarer i flera bloggar- och den jag har följt allra längst, sedan jag började läsa blogger om bröstcancer i 2009, heter  " jag är Elisabeth". 
Den kan jag nu inte längre följa. 
Elisabeth dog för en vecka sedan. Att det var möjligt att leva slik hon gjorde- så fullt ut helt tills slutet, med alla hennes besvär, var nästan ofattbart. Vilken kvinna, vilken mamma, vilken människa. Vilken förebild. Hon har betytt mycket för många. 





På eftermiddagen i går berättade jag för barnen att jag hade gjort många undersökningar och att resultatet är att det inte finns någon cancer.

Så glada dom blev.

Dom sprang upp coh kom och kramade mig.

Kramade mig hårt 

Länge.


Underbart

UNDERBART 

Vi vuxna kan inte ana vad som föregår i dessa små härliga barnehuvuden under en så här lång process. 

På kvällen då vi lämnade barnen hos svärföräldrarna kramade H mig och viskade i mitt öra: " mamma - så du vet- detta är den bästa dagen i mitt liv " 





torsdag 23 augusti 2012

Väntar på vinst i livets lotteri

Man är sig själv lik
är det inte så man säger ...?

Som vanligt har det tagit låååång tid innan ett nytt bloginlägg.


Sommaren kan beskrivas på två sätt - Å ena siden har den varit perfekt, mysig och härlig. 

Vi har umgåtts med nära och kära i vackra omgivningar. 2 veckor i Norge, sedan tre veckor stationerad hemma då energi var en bristvara


Å andra sidan har sommaren varit präglad av min utmattning. 

Utmattad 

Umattad är ordet som beskriver mig.

Vi hade hoppats att jag i raketfart skulle må bättre i loppet av semestern, men just den " happeningen " har glimrat med sin avsaknad.

Även en veckas kur med prednisolon gav inget resultat.

Lösningen var - och är - att " gilla läget ".
Ja- jag tror faktisk att vi kan gå så långt att säga a c c e p e t e r a situationen.
Åtminstone var det det min psykolog sa igår. Att det verkar som att jag för första gången har accepterat min situation.

Så varje dag är en ny dag- där jag känner av hur formen är här och nu- och beroende av formen så hänger jag med på vad som arrangeras av eventuella aktiviteter med familjen.

Då vi för några veckor sedan skulle åka till Universeum- utbröt min son på 6 förvånad: " Mamma !!?! Ska du vara med ?!! Jag trodde du skulle vara hemma och vila i sängen !"..........

Det säger jo sitt.

S och barnen cyklar ner till stranden och badar - jag och LEO ( nu 6 mnd )-  ligger hemma och vilar.
Sedan tar vi två bilen- åker till dom andra så LEO får badat och sprungit, - sedan åker vi 2 tillbaks hemåt.....

Jag är så långt, så långt i från mig själv. 

S har bestämd det mesta denna semestern- jag ville att han skulle vara så nöjd som möjlig med sin semester- och iom min brist på energi, - är det bättre att jag " taggle along " eftersom det funkar för mig. 

Jag är inte mig själv, men är ändå helt ok med dagarna. Jag har blivit en expert på att inte tänka och fundera för mycket, inte känna efter för mycket. Mycket av det är rent av för att jag inte har energi till det. Det sättet att leva på funkar nu för mig- jag är nöjd med det.

För drygt en vecka sedan visade det sig att jag inte alls är i klimakteriet- som min gynekolog sa här om dagen : Dina eggceller ser ut som små färska , spirande gröna blad....

Så det bar raka vägen hem och åter påbörja den månatliga ubertjocka spruten med Soladex som ska stänga ner äggstockarna 

Om allt går efter planen ska jag operera bort äggstockarna om två veckor.



För några veckor sedan gjordes det CT av buk och thorax då jag själv har önskat att veta hur det ligger till- om det finns något jag inte vet någonting om. 
Jag har inga symptom, men har önskat att veta.

Pga. drygt ett par månader med en ny smärta halvägs ner på hö lår fick jag även sist fredag utförd en skelettscintigrafi. 
Jag har i det närmaste endast smärtor när jag sitter och ligger- vilket i och för sig borde vara ett bra tecken- tycker att en metastas borde ge ökande smärta vid belastning ( gå, stå )- något det inge gör.
Dock känner jaga inte igen smärtan som nervsmärta- vilket för mig orolig.



På alla tre undersökningar ligger svaret bara och väntar.


S har frågat flera gånger om vi inte ska ring för att få svaret med mitt svar har varit nej. 
Hittil har vi alltid ringt för att få svaret så snabbt som möjlig. Varför inte nu  - frågar S.

Tja- sej det. Denna gången vill jag bara inte. 

Jag avvaktar mötet med min onkolog 29e aug.

Mina dagar funkar ( ehh - det beror ju helt och hållet på att jag inte jämför med hur min vardag boooorde ha sätt ut ).  Jag är glad för att jag finns, att jag får njuta av livet och mina nära och kära. 
Jag är trött så trött- och orkar inte tanken på att nu får dåliga nyheter. Jag orkar inte tanken på att min värld ska störta i hop, att min livslängd ska uppges bli markant inskrenkat.

Visst finns det även chans att jag får höra att allt ser BRA ut.

Självklart- och lyckligtvis !!!! gör det det !!!!!!!

Den lyx det är att den möjligheten finns- kan noga bara drabbade förstå fullt ut - och då framför allt drabbade som har fått veta att dom har spridning av sin cancer. För dom finns den lyxen ej, för dom finns inte möjligheten att försöka lugna sig med att det nog kan gå vägen- visst finns det en chans att man är frisk, att man är fri från sin cancer, att man har vunnit i livets lotteri.

Jag hoppas att jag den 29e nästa vecka vinner i livets lotteri.




onsdag 27 juni 2012

Super dag

I dag har jag inga blom- bilder- men egentligen något som är bättre : 


Jag kan meddela att jag har haft en sällsynt BRA dag : ) : ) !!!!!


Mina farhågor kring Herceptinkuren tisdag- följd av en botten dag i dag- var ju så fel som det kunde bli !


I dag har jag känt mig helt ok - ( förutom diskbrocksmärtor i ve arm och i ve ben) - jag har fått gjort flera saker ( hmmmm klarar inte komma i håg vad... ) 
- åjo  : - 
-Jag har haft avslutande samtal på dagis- min stora lilla pojk F ska börja i nollan efter semestern. 


-Jag har drukkit kaffe med " min trailerchauffeur "- från Nederland- som varje vecka kommer till den lokala blomaffären- och titt som tät tar med sig godvaror från Nederland åt mig. Allt i matvägen som jag saknar därifrån. Jätte kul med ett slikt nytt och annorlunda bekantskap  : )


- Hela familjen promenerade i dag ner till hamnen där det var segling på G. Där fika vi - sedan bar det hemåt igen. 
LEO som nu är 18 veckor var jätte duktig- och fick sig en skön simtur i havet. Jätte härlig att se hur kult han tyckte det var : )


Iom att jag mådde så bra i dag- så hade jag energi till att öva med LEO
på att gå " nära ".
Min dotter H har klagat över att han drar så mycket i kopplet på promenader .
LEO var SÅ duktig- och på promenaden nu nysss i kväld - var han åter duktig : ) Jag är jätte nöjd.  : ) 
Så nöjd att jag även damsugade när jag kom hem - tjoehoe !!


Ehhh - kommer inte i håg något mer faktisk... Men oavsett om jag inte har gjort mera än detta- så har jag känt att jag har haft en mer normal kropp och ett bättre energiförråd.  Så himla och " inne-i hampeskauen " skönt alltså. Skönt att vara lite mera sig själv.


Har inte ens lust att gå och lägga mig när jag har en så bra dag. 
Men- det lär nog bli sengen alldeles snart.


Det blir att ta sin lilla sömnpiller då jag fortfarande annars ligger och stirrar i taket i flera timmer. 


I sängen ligger mina två " småttisar "- min man sover faktisk för tiden nere i gästrummet- han har varit så slut den senaste tiden att lite ostörd nattsömn blev vårt försök på att förbättra situationen lite. 


I morgon åker hunden till svärföräldrar över dagen. Jag ska på " tjejlunch "- med alla som blev opererade för bc- och låg på samma rum denna gången- i oktober i fjol. 


Det ska bli trevlig. 


Sedan drar jag med mig alle mina familjemedlemmar till frissan - inga av dom har klippt håret sedan min nya cancerdiagnos kom som blixt från klar himmel i oktober i fjol. För tjejen spelar det inte så mycket roll - men jag saknar att se mina pojkar kortklippta. Tyvärr är både S och F mycket nöjda med det långa håret.... 
Som tur är, dock, - är det JAG som bestämmer  - så nu åker håret av i morgon : )


Inte mitt.......


Annars blir det att börja packa lite - S har sista arbetsdagen på fredag- så då börjar semestern på alvar. 


Nu jäcklar får denna sommaren bli bättre än i fjol !!!!!!!!!


Kikar ut ur fönstret och där finns en vacker himmel, lätt rosa - enstaka moln.
Havet - som vanligt underbart att vila ögonen på.


Jag vill ha MERA av slika BRA dagar.


Tack !

måndag 25 juni 2012

har nyss kommit in efter en liten sväng ute bland blommorna. Försökte ta några bilder- trots det tråkige grå vädret. Vinden ställde till det- men, men. I allafall fick jag något att krydda inlägget med : )


Äntligen har min dator kommit hem från reparation. 
Jag har varit utan den i ett par månader - minst- och nu känns det ju nästan ovant . Iphonen har hängt med mig i tyckt och tunt kan man säga- nu ska den få lite lugn och ro. 
Tyvärr har kameran på Iphonen i det närmaste tackat för sig- vilket enligt migsjälv är traaagiskt- då jag ju har tagit många av mina bilder till bloggen med den. Suck.



I morgon får jag åter min herceptin-behandeling.
Jag är jätte spänd på hur det blir denna gången.


Förre behandling gick supert- men dagen efter var jag totalt utslagen. Meeer än vanligt.....  Då slog det mig att jag ju så långt har haft cortison med herceptin behandlingarna- pga cellgifterna- och nu är jag alltså utan. Kanske inte så konstig att jag kan känna av herceptinen då ?


Sedan förre inlägg - har jag varit mer eller mindre oförändrad. Reellt utmattad - men dock med ett fåtal, korta episoder med mera energi. 
Det som då har varit typsikt är att jag dagen efter att jag har haft ork att utföra lite saker- så har jag varit fullständig slut. Inte orkat ett dugg. 
Helt fascinerande.


Så det gäller att överväga hur jag ska använda min energi när jag känner att den hälsar på.
Det är svårt- för när jag känner att jag kan göra saker- så är det svårt att låta bli att prova göra allt som jag inte har hunnit göra.... Det är härliga stunder - men som tyvärr straffar sig dagen / dagarna efter...


Förhoppningsvis är detta ändå vägen uppåt.




Kan berätta att det gör sitt på psyket- att inte känna igen sin egen kropp. 
Inte alls ha ork, inte ha matlust, illamående mm.

Sista helgen var jag helt övertygad att det är cancer som gör detta med mig. Jag har ju levt i 44 år med min kropp- och något är alldeles på tok. 

Iom att jag har haft två separata, primära bröstcancrar - har jag förhöjde risk för att jag har den ärftliga varianten- BRCA1 eller 2

Och då har man ökat risk för eggstocks-cancer.

Jahapp - så det hade jag naturligtvis i helgen. 

Kul var det inte. 





iom att eggstockscancer oftast ger diffusa symptom - eller just dom symptomen jag har nu...... - så var det ju uppenbart att jag har just eggstockscancer..... !!!


Visst- det är ju hysteriskt överdrivet kan man nog säga.


Hallooooo - hur kan du dra slika slutsatser ?!


Men med min resa så långt- så förstår jag det fullkomligt faktiskt !!!


Nu har det lugnat ner sig lite - och efter att ha läst en kommentar ifrån Helene- så har jag lugnat mig ännu mera. Hon mådde inte särskilt bra på Herceptinet hon hellre - och var precis som jag- övertygad om att hon hade cancer under hela herceptin behandlingen.


Ahhh - det är ju detta som är perfekt med bloggandet- att få delat med sig av sina tankar och erfarenheter- båda för den som bloggar- och dom som läser och kommenterar.
Perfekt !


Så då har jag lugnat mig lite.



For now....




I helgen hade jag bestämd mig för att söka akuten och kräva en gynaekologisk undersökning.... Om dom inte skulle vilja det- så skulle dom behöva lägga in mig på psykiatrisk avdelning för en akut psykos.....

Jag vet- jag har ju nyss bokat av mina CT undersökningar. För att jag inte ville veta.

Men - VEM har sagt att jag behöver vara KONSEKVENT ?!
LOGISK ?!
NORMAL ?!

Jesus- detta här speglar ju bara hur JÄCKLA JOBBIG vardagen är när man är mitt opp i cancerHELVETET:

Fram och tillbaka- tankar surrar och går, någon dag mindre än andra.
I helgen fick jag och tänkte att det var synd jag inte hann uppleva att renovera vardagsrummet, - terrassen, - att jag inte får ta del i min familjs liv- att S kanske redan nästa år sitter ensam uppe i soffan medan barnen ska falla i sömn.


att dom perenner vi nu har planterat - dom får jag tyvärr inte njutit av när dom nästa år kommer upp igen.

 

Nu idag- när jag har haft en rätt så bra dag- så kan jag ju skratta av allt kaoset som finns uppe i mitt huvud.

Inte konstig man är utmattad kan man kanske tänka....

Jag har faktisk ringt genetisk avdelning igen. Det har jag haft i bakhuvudet sedan jag fick min nya cancerdiagnos. Men nu när vi förra veckan var hos onkologen- så tyckte även läkaren att jag måste ta kontakt.

Så nu avvaktar jag att höra vad dom bestämmer sig för- om jag skal komma till dom igen för samtal- eller om min kontaktperson på avdelningen bara skulle höra av sig per telefon vilket beslut dom tar.

Läste förövrig en svensk undersökning- från 2006- om bröstcancer i båda brösten.
Det var inte bara sämre prognos i dom tillfällen - det stod " mycket sämre ".
Det är då jag provar tänka positivt- " ta det med en nypa salt "- och tänka att det ju är  gaaaamla forkningsresultat.....


Har inte börjat med cortisonet enda. Har liksom inte lust att ta flera mediciner.

Men iom att mina diskbrock- relaterade smärtor i armar och ben : (      har kommit tillbaka ( efter att till stor glädje ha varit såååå mycket bättre under cellgifterna med cortisonet ! ) - så är det dock något jag stark värderar.

Jag har talat med " min " ortoped - ( vi kallar honom min Psykoped  : )      ) - och nu har jag bokat en MR av nacken nu till fredag. Det är för att utesluta att mina smärtor i benen även kan komma av att diskbrocket gör det för trångt i spinalkanalen. Det att jag har symptom från båda armar och ben gör att man måste utesluta det. 

Den enda beskrivningen jag kommer med om dessa smärtor är att nätterna inte är särskilt trevliga. 
Och endast ryggläge är möjlig. 
Sååå tråkig !


Fy fasan vad jag ser fram emot att endast berätta härliga, energifyllda och positiva berättelser här på bloggen !!!!!!

Snaaaaaaart hoppas jag !!!!!!



måndag 11 juni 2012

bättre !

Helt kort här bara - inför forsök till att somna för natten -

Det har dom senaste tre dagarna gått bättre !!

Har haft mer energi !!

Har orkat mer, känt mer glädje- och känt mig själv igen lite mera : )


Vilken lättnad  !

Minskad matlust samt lite illamående - kvarstår oförändrad. Men bara det att jag orkar göra lite grejor - ordna till middagsgäster- plantera lite- lite mera energi till barnen känns som en oerhörd lättnad.

Give me more !!!

Och med lite ökad aktivitetsnivå försvinner även dom mer dystra tankorna i bakgrunden- då bara lever jag- och det är skönt.

Har utökat promenaderna med LEO lite ( en valp på 4 månader får egentligen bara gå 20e minuters promenader !) - så idag gick vi två "längre " promenader a 15 min. Härligt att vara ute- och kul att lära honom lite nya saker. Och lite motion för gamle-mor är inte att förakta : )




Om några veckor börjar vår semester- det blir fantastisk skönt att få bara vara- vår familj - tillsammans med andra familjemedlemmar- ute i natur och vid hav- barn som lekar med varandra- och mera tid i lugn och ro för oss föräldrar med barnen. Och förhoppningsvis en mamman som bara blir pigggare och piggare- det har nog mer inflytande på hur alla familjemedlemmar mår- än jag nog kan ana....

Och så är jag TACKSAM- mitt opp i all skiten som jag synes vi har.
Jag vet att jag inte bara har några veckor - eller ett par enstaka månader kvar att leva. Jag får uppleva denna våren och denna sommaren. Det finns alltid någon "där ute " som inte finns längre, inte fick njuta av denna våren- eller som vet att det är deras sista vår.

Jag har åtminstone chansen att jag FÅR LEVA. även om jag är orolig för att så inte är fallet- så lever jag <NU - och det finns alltid möjligheten kvar för att jag är frisk. så långt i dag vet vi inget annat - och det ska jag prova säga oftare till mig själv. För även om det känns tungt och mycket osäkert om jag får fortsätta vara frisk- så är det egentligen i min situation en lyx att faktisk trots allt inte ha fått beskedet om att det finns spridning av cancern. Då finns det alltid en chans att jag är frisk, att jag får tillbringa den tid som det ÄR MENINGEN ATT JAG SKA HA- som mamma, som hustru, som syster, som väninna, som dotter.


Än så länge finns det ju denna möjligheten att jag är frisk, som jag måste lära mig tro på mer och mer- som utgör en skillnad det kappast går att ordlägga- från den situationen då man vet att cancern har spridit sig. Den dagen då du vet att du aldrig kommer bli frisk. Att du kommer dö av cancern.
Har jag tur nå så kommer jag känna mig starkare och mer energifylld som tiden går- och då vill jag samtidig våga tro mer och mer att jag är frisk.
Som jag ju har sagt tidigare- så är det inte konstig att det är svårt för mig att våga lita på att allt är ok nu - iom att jag har gjort det två gånger tidigare- och så var det cancer ändå.
Det hade vore fantastisk kul om jag fick vara med om att hitta tillbaka till mig själv nu. Hitta tillbaka till den livsglada, starka Ingrid. Det är nog inte bara jag som saknar den tjejen ...


fredag 8 juni 2012

Freedom ?

Freedom here I come.

Eller ?



Här ser ni LEO - som nu blir 16 veckor i morgon.
Bilden är för några veckor sedan- han var så busig att han blev satt bakom kompostgaller.
( Efter råd från valpkursledaren.)
Tycker han r så gullig med öronen som fladdrar i vinden. Han ser ut som om han är redo att lyfta och flyga i väg.


I dag har jag haft den sista strålningen .

Flera har frågat om det känns skönt.

Gratulerat.


Gratulerat.
Vad skönt !

Freedom ?


Det är nästan så jag faktisk inte förstår vad dom pratar om.

Strålbehandlingsfasen som bestod av 25 dagar med strålning- har kommit- och passerat- utan att jag har varit särskilt medveten om det.

På norsk har man ett uttryck som heter  att " man inte ser längre än näsan är lång "

Kan säga att det beskriver finfint hur jag har haft det senaste tiden.
Inga planer har jag haft, minimalt med avtal / träff, i det närmaste tagit timme för timme som den har kommit.

Med sesongen har ju planteringsbehovet kommit- dock med magert resultat.
Har haft hjälp av maken samt min 6 åring till att plantera- så vi är på väg  !!


Tiden som har gått sedan förra inlägget har inte bjudit på mycket ändring.
Jag har nog aldrig i mitt liv varit så fullständig utmattad.
Min man lika så.

Som tur är har vi två haft det mycket bättre- vi kan åter kommunicera  - och se varann.
Vilken lättnad.

Tårarna kommer och går- ofta kommer dom helt plötslig, utan kontroll- och då känns det som att dom kommer ur en hopplös känsla av trötthet som känns oändlig.


Tröttheten ger sig även uttryck i att jag i skrivande stund har svårt att engagera mig.
Nej - det kommer inte av att det nu spelas EM i fotboll på tv'n.....


Dom senaste veckorna har min reducerade matlust varit mycket påtaglig - och jag har också gått ner 5 kilo i vikt. Det finns fortfarande kvar en liten del av min kvinnlighet som blir glad av detta- men framför allt så hör jag mycket starkt alarmklockorna ringa.

Inget matsug ( vilket är myyycket onormalt för att vara Ingrid Henriksen )
och relativt snabbt ner i vikt.

i 2009 innan min cancer blev diagnostiserad- var det exakt dom två symptomen jag hade.

I höstas- dvs efter sommarsemesteren redan - : exakt dom två symptomen.

Jag hör mig själv fortfarande säga: " antingen är detta för att jag har bytt från Tamoxifen till Arimidex- annars är det cancer igen.

Och - jajamensann - visst var det en ny cancer i mitt " friska " restererande bröst.


Psykologiskt är det ju inte alls konstig att jag nu är övertygad om att det finns cancer i min kropp.

Det är inte det att jag är RÄDD för att jag ska ha cancer- och att jag därför tror detta.
Nej - det är för att jag känner igen denna istarka- för mig onormala- känslan.

Ett gott exempel är faktisk illamående vid graviditet.


Min första graviditet gick förlorad i vecka 12- efter 12 veckor med illamående.
Då jag blev gravid med H inte länge efter- visste jag med én gång att jag var gravid. Det illamåendet var inte att ta miste om. Läser man i litteraturen skadet inte vara möjlig att känna illamåendet så snabbt som jag har gjort det med mina graviditeter- men så är det. Med F- min sista graviditet- så kände jag igen illamåendet 2-3 dager efter att F var " lagad "  : )


Lika igenkännande är denna känslan jag har nu.

Mentalt klarar jag inte helt att konkretisera konsekvenserna av min övertygelse. Att cancern är tillbaka. Eller- dvs - det är svårt att förklara.

Har nog blivit mer ledsen nu- i och med min övertygning- men det är oxå slik att jag inte har energin att låta tankorna ta fart.

Föresten- det har resulterat i att jag har bokat  av CT av buk samt bröstkorgen.
Undersökningarna var bokade till nästa vecka.

Men jag känner att vi inte klarar av att ev få besked om att jag fortfarande har cancer.

Inte innan vi åker på semester.

Vi som familj MÅSTE nu har en semester som är lugn, som inte står i cancerns tecken.

Barnen SKA ha en HÄRLIG semester- förhoppningsvis utan för mycket bekymmer.

S och jag ska ha en FIN sommar.

Även om jag helt sedan 2009 - då ångesthelvetet grep tag i mig- har  trott att jag ska dö av cancern - så har jo eftervart ångesten gett med sig- och jag klarade av att leva utan den skrämmande ångesten.

Men jag misstänker att jag nu står nära - så nära - att falla nerför stupet och åter hälsa på ångesthelvetet om jag skulle få bekräftat min mistanka om cancer nu.



Nu vill säkert många av er säga att jag just bärför BORDE göra undersökningen- för att få lugnat ner mig, - för att få veta att allt är OK.

Men, jag tar inte chansen.

Och det är inte slik att jag nu kommer att gå hela sommaren och ha jätte- ångest .
Jag har ju blivit så van att leva- med känslan ( ångesten ? ) av att jag kommer dö av denna cancern. Det har blivit inkorporerad i mitt dagliga liv- det fungerar ju helt OK- så det ska nog gå bra i sommar oxå.

Vi träffade i dag en onkolog som jag tycker mycket om- och hon sa att hon tycket det låter osannolikt att jag på pågåande Herceptinbehandling skall ha cancer i kroppen. ( har fortfarande ett halvt år kvar med herceptin behandling )

Ja- det låter absolut som musik i mina öron !!

Men jag vågar inte tro på henne. Lite- lite- men inte så mycket vågar jag tro på henne.

Om , jag har cancer i kroppen - så har det inga konsekvenser alls om vi inte vet det nu.
 Behandlingen ville inte blivit ändrad i detta läget om jag har cancer kvar - vilket ju är ett bra argument för att inte förhasta sig nu .

Så nu har vi av bokat CT undersökningen.


Hon tyckte att jag skulle börja med en liten dos cortison pga. min dominerande utmattning.

Låter ju vettigt faktisk- men kan ju direkt säga att jag iiiinte är sugen på cortison ! Även om en liten dos kanske inte vill göra så mycket illa med min kropp ( läs : fetma, tjock mage ) .....

Vi får fundera lite kring det.

För att berätta något mycket mycket trevlig- så var jag förra weekend 24 timmar i Båstad med tre helt underbara väninnor.En eftermiddag, en natt, en förmiddag.
Dessa tre väninnor känns som om dom är mina barndomskompissar - medan sanningen är att jag har träffat dom två Skåne-tjejerna endast enstaka gånger innan ! Via internett har vi dock hyppigare kontakt.

Vi har träffats via bloggen - två av oss bor i GBG- och dom andra två i Skåne.

Cancer förde oss till samman- men nu är det personligheterna som håller oss i hop.
Att det är möjlig att ha så skoj tillsammans, snuska och tramsa så mycket- även gråta och förbanna cancer- det hade jag inte trott. Dom är mina helt fantastiska svenska väninnor.

Tre fantastiskt härliga tjejer som berikar mitt liv.


Nu är faktisk min hjärna tom.

Här finns inget mer att berätta.

Men en liten uppdatering har jag åtminstone åstadkommit- även om den inte var särskilt positiv läsning.

Men that's life. Det går upp och ner.

Vill gärna passa på att tacka för era kommentarer.Som altid jätte trevlig att hitta nya kommentarer !!