Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

onsdag 11 april 2012

Last chemotherapy



Varning:

Ingen språkredigering när jag skriver mitt inlägg här i dag. Bär med mig....


I går fick jag sista cellgifts behandlingen. Detta trots förkylning- skönt att det inte satte stopp för behandlingen.



Någon frågade hur vi skulle fira det.

Den tanken hade inte kommit upp.

Varför hade inte tanken kommit upp?

Tror vi har varit så insyltade i att bara klara oss till slutdatum- det har varit segt.

SEGT - segt- segt- seeeegt.

Och så känns det inte- i alla fall inte för mig- som att vara färdig.

Nu kommer strålbehandlingen i Maj- och jag vet av erfarenhet att jag då kände mig ännu tröttare än under cellgiftsbehandlingen.
Därefter kommer den antihormonella behandlingen igång igen- med alla  besvär det innebär.

Nu- utan den antihormonella behandlingen har jag bla haft i det närmaste helt smärtfria leder- ffa höfter och knän- det har jag njutit av  : ) - snart känner jag mig som en gammal kärring igen... : )

Så - jepp - härlig att vara färdig med cellgifter - visst. Absolut.
Men det känns inte som om jag är färdig.





Undrar lite över varför- för två år sedan kändes det verkligen som om det var en stor sak att vara färdig med cellgifterna.
 Nu känns det som om jag befinner mig i en lång lång korridor - och jag ser inte slutet på det faktisk. Tror jag. Har inte funderat så mycket på det- men känner att nu när jag skriver- så är det precis så det känns.

En lååååång tunnel- vart tar tunneln slut.

Vad finns på andra ändan ?



Vad finns på min väg i tunneln ?

Väntar det flera överraskningar ?

Har sagt det tidigare- och säger det igen. - Hur ska jag nu lita på min kropp- veta om den är frisk? Är den i återhämtnings fasen ? - sist jag trodde den var i återhämtnings fas - så var jag sjuk med cancer i det andra bröstet.
Hur- HUR ska jag nu kunne veta - väga lita på att jag är frisk ?

Jag hör alla era förmaningar om att - " jo, men nu är du ju frisk- nu kommer det att gå vägen. "

Min man säger det varje gång jag tar upp ämnet- vilket inte är ofta.

Men just dessa dagar - kring sista cellgift behandling- så kommer det lite mer i fokus.

Jag tycker faktisk att man kan säga " who can blame her ".  Det måste få lov att vara lite förvirrad, ha tappat förtroendet- efter två cancerresor.

Det hade ju varit kul om jag nu kände att jag var frisk- nu börjar resten av mitt långa liv, mitt långa FRISKA liv.



Dock- även om jag inte har stor tro på att cancern inte kommer " ta mig " till slut- så är jag förvånadsvärd o-emotionell . Det känns som jag har separerat känslorna från tankorna.

Samtidig som att dessa tankar är något som framför allt kommer när jag sitter så här och ska skriva i min blog.
Jag går inte runt och funderar särskilt på detta till vanlig. Vardagen flyter på och jag har det bra- enligt omständigheterna. 

Det är kanske ett slags " carpe diem "- jag lever nu- funderar inte för mycket över i morgon- över det som kommer.

Det jag fokuserar mest på är att nu komma igenom behandlingarna- sluta vara så himla trött- och så har jag förhoppning om att jag ska känna mig bättre och bättre. Starkare och starkare.

SÅ- där ser ni- och jag- medan jag sitter här och skriver ned mina tankar- så kommer det fram att jag har VISST ett hopp- HOPP om att det ska gå vägen .!!

Det finns ju en chans att det ska gå vägen den här gången.

Det finns alltid en chans.

Och lördag hämtar vi VALPEN !!!!

Vi GLÄDER OSS !!!!!!


Nej- detta blev ett lite mörkt inlägg- det var jag inte helt förberedd på.

Det är inte alltid det blir som man tror.

Det är det som är bra - för min del- med bloggandet- det öppnar upp för delar av mig som kanske inte släpper lika mycket fram i vardagen.

Men för er där ute som läser detta- och behöver ett positivt syn på en avslutad cytostaticabehandling - så ber jag om ursäkt. Rent objektivt sätt så ÄR DET JU SKITBRA !!!
Jag har bara en del med i bagaget från förr som färger hur det känns den här gången.

Tror säkert jag kommer tillbaka med mer "posistive spirit " vid senare tillfällen !!!!

onsdag 4 april 2012

Cortisonrus - I love it ! Och lite om försäkringskassan- igen....

I dag har har varit en rätt så underbar dag !


Härligt !!


Håller med min man- jag borde egentligen altid ha en daglig dos av cortison- tänk hur pigg jag hade varit- och så mycket jag skulle få åstadkommit : ) : )  : )


Med allt mer blossande rosor i kinden har jag i dag varit borta från hemmet i hela 6 timmar i sträck !


Innan accupunktur kl 10.30 åkte jag ner till blomaffären, där min ny-funna holländska trailerchaufför stod och lämpade av färska blommor från Nederland. 
Varje vecka kommer han - och har jag smsat en inköpslista- så kommer han med en stor kasse full med matvaror jag saknar från den tiden jag studerade i Nederland ( hela 8 år ). Allt från ost, saté saus, söta grejor att ha på mackan- grejor man inte har här i scandinavien. 
Härligt är det också att få prata holländska igen : )






Efter accupunktur ( det var i det närmaste omöjlig att ligga still en hel timma med all cortisonen strömmande runt i min kropp ) bar det i väg till djuraffären där jag kollade bur till bilen, köpte halsband och koppel, ( såååå härlig ! ) tandborsta ock tandpasta ?!! samt nagelklippare. Och mat- och vatten skålar. : )


Man blir ju glad av det !!


Sedan bar det till blomsterlandet där jag handlade tre stycken klatter-hortensia, ackleja samt rhododendron gödsel.


Det blir man oxå glad av : ) !!


Sedan hämtade jag dottern i skolan och vi åkte in till stan där vi mysa på café innan vi shoppade sommarskor och H fick även nosat runt i affären " Accezorize " som hon älskar. Who can blame her !


Så underbart SKÖNT att ha energi att kunna ha en slik värdefull mor-dotter stund till samman. Så härlig att gå där med hennes hand i min,- höra allt hon har att berätta- och bevittna hennes enorma glädje över hunden som snart skal komma hem till oss. Härlig att se en slik stark och fullkomlig blomstrande kärlek för hundvalpen vi skal få. Hunden H har önskat sig sidan hon var en liten, liten tjej.






Nu hoppas jag att jag kan rida på denna fantastiska energivågen några dagar till !! Härlig att känna mig igen lite som den gamle jag- sååå mycket skojigare livet är när man har energi : )


Annars kan jag säga att jag har haft lite ångest för inlägget från igår.


Ser ju självklart att det låter helt fullkomligt löjlig att jag klagar över att jag tappar hår. 
Bilderna jag har lagt upp är ju jätte fina egentligen. Ser ju inte ut som att jag har mycket att klaga över.
Måste ju då också erkänna att jag ju har valt dom snyggaste bilderna- herregud- jag är ju bara en människa !..  : ) Jag vill ju presentera mig så bra som möjlig. Men jag borde ju ha valt dom bilderna där man ju tydlig ser hur tunt det har blivit- hur töntig jag kan se ut. Men- det var mycket trevligare att visa fram bilder där jag tar ser finast ut. Så det är min egen skuld för att jag är så fåfäng ( heter det så ?)






Och till er som måtte läsa detta- som HAR tappat allt håret under cellgifter- ber jag så mycket om ursäkt. 
Nu när jag ser på det med lite distans ser jag att jag ju bara borde vara mycket tacksam för allt det håret jag har. visst- för mig känns det som jag har tappat endel- men jag HAR ÅTMINSTONE  HÅR.
För er som har tappat allt måste det upplevas som att jag borde vara liite mer tacksam. 
Och absolut- det är jag. 


Men jag är en kvinna som gillar att altid presentera mig på mitt bästa ( vem gör väl inte det ? )- och då blir jag nog så innsyltad i min egen situation att jag glömmer att trots allt ta i beräkning att jag trots allt går på cellgifter- och något annat än hårförlust är inte att förvänta.


Det att jag har behållit håret så långt ut i behandlingen är nog det som har gjort att jag nu sörjer att det ramlar av rätt så mycket. Från att ha varit fullständig förberedd på att bli skallig- peruken var på plats tidig- även sjalar, mössor. Jag var 100 % inställd på att tappa alt håret- precis som förra gången. 
Men- håret ramlade bara inte av !!! Veckorna gick, månaderna gick- och håret ramlade inte av. DÅ började jag faktisk tro att jag skulle klara mig igenom behandlingsperioden utan att tappa håret. Från att ha stått klar med peruken - så blev jag plötslig helt inställd på att få behålla mitt hår. !!! JIPPIII ! 
Detta är nog förklaringen för att jag nu - en vecka innan min allra sista behandling med cellgifter - känner mig så besviken över håret jag tappar. Jag var så säker nu på att det inte skulle hända.
Blabla bla- ville bara prova förklara hur en som jag kan klaga som jag gjorde i mitt inlägg i går. 


Över till något annat...




Eller- jag tror jag skal spara det till en annan gång. Men det gäller den fasen av cancerresan- efter att man är färdig med evnt cellgifter, strålbehandling-den fasen då man förväntas vara frisk, - då man åter är tillbaka i arbetet- och föräskringskassan pushar på för att man skall arbeta 100 procent igen.


Detta är en fas i livet som etter min erfarenhet för många kan innebära stora svårigheter. Psyksikt och fysiskt. Man bär med sig fysiska plågor efter behandling, pga evnt pågående antihormonell behandling, - många upplever cognitiva besvär som i betydlig grad kan ställa till det i arbetssituationen. Psykiskt krävs det även mycket att hitta balansen i livet- våga tro att man är fridk- våga lita på sin kropp-


För ett år sedan var jag på Lydiagården på ett 5 dagars fantastisk rehabiliteringsuppehåll.
Vi kvinnor som var tillsamman där har hållit kontakten, vi har en egen facebok grupp där vi kan medela varandra hur vi mår, ställa frågor, diskutera.


Senast i dag fick jag mail från en av dessa underbara kvinnor som sliter med just det jag beskriver kort här ovan. Hon upplever problem med att klara av arbetet som chef. Hon fungerar inte som förut. Försäkringskassan vlll att hon skal arbeta mer. Hon blir jagat- måste skaffa nya intyg från läkare. 
Andra kvinnor i denna gruppen har varit med om exakt det samma- dom har låtit sig pressas till att arbeta mer än dom har klarat- med resultat ? Jo - ett möte " med väggen ".


Ett " möte med väggen " är traumatisk för " friska " människor. 
För någon som är i återhämtningsfasen efter cancersjkdom och behandling, är det att möta väggen en hopplös situation att befinna sig i. 
När man kämpar som mest - så klappar man i hop, grunden under ens fötter försvinner - man tappar kontrollen. Man möter väggen.
För friska människor kan det vara en lång väg att komma tillbaka.
Denna långa vägen är INTE något cancerdrabbade borde behöva vara med om. 
Jag är övertygad om att det finns MÅNGA " där ute " som har hamnat i denna sitsen. Helt i onödan.
Om Försäkringskassan inte drev sin onyanserade, respektlösa vansinnesfärd  - där dom pressar människor för snabbt upp i 100 % arbete.






Är det något som irriterar mig ENORMT - så är det att man efter att ha varit med om en helvetes cancerresa- en mycket traumatisk livserfarenhet - så blir vi i vårt samhälle i dag faktisk pressad in ett  nytt trauma- man blir av försäkringskassan för tidig pressad in i 100 procent arbete - innan man är klar för det. 


Det trista etter min mening är att många i denna processen känner sig oerhörd besviken över sig själva- att dom inte klarar av vad som förväntas.  I stället för att vi kan vara stolta över allt vi har varit igenom- att vi kämpar för att leva normala liv igen- så sitter många igen med en känsla av att inte sträcka till, en känsla av oduglighet.


Jag tycker att detta är en absurd ock totalt oacceptabel situation för en ( tidigare ) cancerpatient att behöva befinna sig i.


Jag har mer att säga om saken- samt en del om hur jag funderar över hur jag själv strax skal klara mig när jag om bara ett par månader själv skal ta klivet in i det livet där jag igen förväntas vara frisk, - komma mig ut i arbetet igen. Något jag av hela mitt hjärta VILL- men jag undrar- hur ska jag - efter allt jag har varit med om- cancer två gånger- hur ska jag nu kunna lita på min kropp- hur ska jag veta vad som är normalt, vad är friskt- vad är tecken på cancer- hur ska jag lyssna till min kropp, hur ska jag vara trogen mig själv, hur ska jag få försäkringskassan att lyssna, hur skal jag får sjukvården att lyssna. Hur känns det att vara frisk. Hur känns det att vara sjuk ? 


Många tanker
Många känslor



Men- jag avslutar här- även om cortisonrusen gör att jag kan skriva och skriva.... 



tisdag 3 april 2012

Näst sista

Näst sista cellgiftsbehandlingen i dag klockan 13. 






Hysh.... : (  näst sista - "för denna gången " säger rösten inom mig ) 
Vet att jag liksom inte ska säga det,- jag ska helst inte tänka det.


Men det går helt automatisk.
Inte varje gång- men tankeprocessen är så snabb att det faktisk är utom min kontroll när den tanken kommer.


Och den kommer.
Eller finns den altid där, men jag väljer att inte lyssna till den.
Inte ge den uppmärksamhet. 


Självklart är det nog så att nu när jag dom senaste månaderna har varit så totalt tappad för energi, med resultat att mina vardagar har blivit rätt så inaktiva- så är det lättare att börja känna att situationen är tråkig. Jag orkar definitivt inte leva det livet jag skulle vilja- och när jag känner mig så reducerat- så är det kanske inte så konstig att negativa tankar lättare får inpass. 


Det är fortfarande slik att jag inte alls spenderar så mycket tanker ock känslor på om cancern : finns kvar / kommer tillbaka. Jag lever mer än någon gång här och nu. 
Men sannolikt finns det en förankrad övertygelse i mitt inre- som tänker att denna cancern blir jag inte av med.


Det känns som att skulle vinna i lotto - hur stor är chansen egentligen - att jag ska överleva 2 stycken bröst cancer. Båda två spridda till lymfkjörtlerna, båda två aggressiva- som dom ju är hos unga ( ser på mig själv som ung ).


Strängt tagit så vet jag ju överhuvud inte om jag har ytterligare spridning av cancern. Efter den nya cancern som blev upptäckt i oktober- så har vi ju inte kollat lever, lungor, skelett. Och då tänker jag framför all på om det är den första bröstcancern som har hunnit sprida sig- den från 2009e. 


Visst- det heter sig att överlevnaden i bröstcancer er fantastisk. ca 80 %- andra säger 90 %.


Det är siffror som nog framför allt  representerar överlevnaden för äldre kvinnor med bröst cancer
Äldre kvinnor har mindre aggressiva cancer tumörer- och är absolut överrepresenterad i det totala antalet kvinnor som per år får bröstcancer. 
Det är klart att dom drar överlevnadschansen upp.






Nu skrivs det idag åter om att mammografi endast räddar enstaka kvinnor från döden.


Framför allt blir många kvinnor överdiagnostiserad, och i onödan behandlad.


Chockerande siffror från Norge : Bara 47 kvinnor har i loppet av 10e år blivit räddat från att dö i bröstcancer i loppet av en 10e års period. 30 gånger så många har blivit skadade som följd av överdiagnostisering vid mammografi.


Jag måste få tag i denna artikeln som i dag har publicerats i tidsskriftet " Annals of internal Medicin "


Jag har många frågor.


Hur kan det vara slik att många kvinnor i onödan behandlas. 
I tillegg till mammogfri så utförs det ju punktion,- sedan evnt operation, om det visade sig vara cancerceller.


Dom måste mena att många kvinnor opereras på bakgrund av cancerceller i punkionsprovet- och sedan visar det sig att efter operation så var det ingen cancer ?


Dom kan ju inte mena att kvinnor i onödan har genomgått cellgiftsbehandling ?!


Något annat som bekymrar mig lite - är att om endast 47 kvinnor i loppet av 10e år har blivit räddat pga mammografi  - kombinerat med att så många kvinnor har blivit feldiagnostiserad, och därför behandlat i onödan- hur dålig blir inte då överlevnaden i bröstcancer då ? Om man justerar siffrorna efter dessa upplysningar ?!


Nej - det är inte alls lätt, eller möjlig- att tolka dessa uppgifter om man inte blir presenterad med all information. 


Denna artikeln måste jag läsa ! Om jag får tag i den ska jag definitivt förtydliga resultaten här " inne " !






Fortfarande är jag UTMATTAD.
S och jag håller stenhård ner-räkning till sista cellgiftsbehandling. Om en vecka.
Dom senaste veckorna är det nästan det endaste jag har brytt mig om. 
Jag orkar inte mycket, - vilket har det naturliga resultat att jag känner mig mindre nöjd med tillvaron.


För det är TRÅKIG att inte orka.
Otrolig tråkig faktisk.


Men- visst- jag gör trevliga saker. 
Med familjen, med kompisar.
Men i mycket mindre utsträckning än normalt.






Förr förra helgen hade vi besök av tre av mina bästa kompisar från Oslo. 
Helt underbart att ha dom här.
Som vanligt ger det mig ett otrolig härlig och tryggt lugn i min själ.
Det är tjejer jag känner helt tillbaks från barn och ungdomstiden.


Dom är otrolig viktiga för mig.


Det blev inte långa vistelsen i stan denna gången, dock fick vi med oss trevlig lunch på café .
Stora delar av helgen mysade vi alla fira, evnt med sällskap av barnen- i våran stora säng, där vi bla spelade WF med varandra. ....... Härlig att kompisarna anpassade aktivitets nivån efter mig :)
MIn man mobbade oss självklart- för att vi var så otrolig nerdiga.






Hade vi vetat för 20 år sedan att vi en lördags kväll skulle sitta hemma och spela Word Feud - så hade vi nog skrattat i hjäl oss !!!!


Mitt hår.
Suck - mitt dyrbara hår.


Det ramlar av- snabbare och snabbare. 
Suck.


OBS ! Jag VET att jag inte borde klaga- jag har ju MYCKET hår jämfört med dom allra flesta andra som får cellgifter. Jag har faktisk exeptionellt MYCKET hår !! 
Jsst därför kanske - att det känns extra tråkig att det nu ramlar av rätt så snabbt.


Jag har hög panna- men nu har hårlinjen trucket sig tillbaka....



Här provar jag dölja det med luggen ..





 Jaaaa- set ser inte så värst illa it- men TRO MIG- jag har tappat MYCKET- det ser mycket bättre ut på bild..... Ser ock hör hur jag låter crazy som klager- men jag haaaar tappat mycket. 
ÄR självklart TACKSAM för att jag FORTFARANDE HAR HÅR !!!




Här har jag nyss kommit hem i eftermiddag. Tänkte skippa föräldramöte på skolan- men IRON- WOMAN fick det till ! : ) Just såhär dagar är jag glad för min ihärdighet/ ihärdighet- och kanske ännu mera tacksam för foundation ock smink !!!!! Vad det inte gör i detta läget : )



Bild från förra veckan. DÅ mådde jag SKIT !! OTrlig impad själv att jag ser såpasss fraiche ut. Åter igen makeup !!! HAlleluja. 
Jag hade då så stora magbesvär - sedan ett par dygn- hade knappast sovit på 2 dygn !!! Och besökta kommande natten akuten faktisk. EFter 5 timmar där- kom jag hem med starkare mediciner- för mag- slämhinnan. Sååå skönt tt bli av med det problemet Och ta bort ångesten för att det var cancer....




Så här fiiiin var jag på börjagn av cellgifts behandlingen.


För dom som inte känner mig kan det nog fortfarande se normalt ut.
Men det har blivit jätte tunt, och uppe i pannan och tinningarna har jag tappat hår så det syns
Än så länge kan luggen dölja det, men hur länge ?


Nu hade jag faktiskt räknat med att jag skulle få behålla en ok frisyr ut hela kuren- iom att det faktisk helt fram tills nu har sätt ok ut.
Nu tror jag det slutar med att jag måste raka det- åtminstone klippa det superkort.


time will show.


Taxol-behandlingen skulle INTE påverka mina ögonfranser eller ögonbryn.


MY ASS:


Sista par veckorna har jag tappat ganska mycket.
Fortfarande skulle inte en som inte känner mig se det tydligt- men jag ser tdefinitivt skillnad. Korta ögonfranser i betydlig reducerad antal.


Hoppas inte jag tappar allt. Det betyder mycket att få behålla ögonfransor och bryn.


Så - nu med såpass reducerat hårmängd här och där, så börjar jag känna mig lite mer som en cancerpatient, - vilket jag ju har sluppit  så långt. Då menar jag det med att bli konfronterad med min cancerdiagnos varje gång man ser sig i spegeln.
Värdet av att slippa det är oerhört stort ! För mig åtminstone. 


Sist- men inte minst:








Den 15e april hämtar vi vår lilla golden retriever valp.
Vi , framför allt barnen och jag- orkar nästan inte vänta. 


Valpen på bilderna är en från kullen- vi vet inte vilken som är vår än.....




Redan den 16e april går jag på mitt första valpkurs- ska bli spännande.
Hoppas jag har hittat mycket energi innan valpen kommer....