Cortisonrus - I love it ! Och lite om försäkringskassan- igen....

I dag har har varit en rätt så underbar dag !


Härligt !!


Håller med min man- jag borde egentligen altid ha en daglig dos av cortison- tänk hur pigg jag hade varit- och så mycket jag skulle få åstadkommit : ) : )  : )


Med allt mer blossande rosor i kinden har jag i dag varit borta från hemmet i hela 6 timmar i sträck !


Innan accupunktur kl 10.30 åkte jag ner till blomaffären, där min ny-funna holländska trailerchaufför stod och lämpade av färska blommor från Nederland. 
Varje vecka kommer han - och har jag smsat en inköpslista- så kommer han med en stor kasse full med matvaror jag saknar från den tiden jag studerade i Nederland ( hela 8 år ). Allt från ost, saté saus, söta grejor att ha på mackan- grejor man inte har här i scandinavien. 
Härligt är det också att få prata holländska igen : )

Efter accupunktur ( det var i det närmaste omöjlig att ligga still en hel timma med all cortisonen strömmande runt i min kropp ) bar det i väg till djuraffären där jag kollade bur till bilen, köpte halsband och koppel, ( såååå härlig ! ) tandborsta ock tandpasta ?!! samt nagelklippare. Och mat- och vatten skålar. : )


Man blir ju glad av det !!


Sedan bar det till blomsterlandet där jag handlade tre stycken klatter-hortensia, ackleja samt rhododendron gödsel.


Det blir man oxå glad av : ) !!


Sedan hämtade jag dottern i skolan och vi åkte in till stan där vi mysa på café innan vi shoppade sommarskor och H fick även nosat runt i affären " Accezorize " som hon älskar. Who can blame her !


Så underbart SKÖNT att ha energi att kunna ha en slik värdefull mor-dotter stund till samman. Så härlig att gå där med hennes hand i min,- höra allt hon har att berätta- och bevittna hennes enorma glädje över hunden som snart skal komma hem till oss. Härlig att se en slik stark och fullkomlig blomstrande kärlek för hundvalpen vi skal få. Hunden H har önskat sig sidan hon var en liten, liten tjej.

Nu hoppas jag att jag kan rida på denna fantastiska energivågen några dagar till !! Härlig att känna mig igen lite som den gamle jag- sååå mycket skojigare livet är när man har energi : )


Annars kan jag säga att jag har haft lite ångest för inlägget från igår.


Ser ju självklart att det låter helt fullkomligt löjlig att jag klagar över att jag tappar hår. 
Bilderna jag har lagt upp är ju jätte fina egentligen. Ser ju inte ut som att jag har mycket att klaga över.
Måste ju då också erkänna att jag ju har valt dom snyggaste bilderna- herregud- jag är ju bara en människa !..  : ) Jag vill ju presentera mig så bra som möjlig. Men jag borde ju ha valt dom bilderna där man ju tydlig ser hur tunt det har blivit- hur töntig jag kan se ut. Men- det var mycket trevligare att visa fram bilder där jag tar ser finast ut. Så det är min egen skuld för att jag är så fåfäng ( heter det så ?)

Och till er som måtte läsa detta- som HAR tappat allt håret under cellgifter- ber jag så mycket om ursäkt. 
Nu när jag ser på det med lite distans ser jag att jag ju bara borde vara mycket tacksam för allt det håret jag har. visst- för mig känns det som jag har tappat endel- men jag HAR ÅTMINSTONE  HÅR.
För er som har tappat allt måste det upplevas som att jag borde vara liite mer tacksam. 
Och absolut- det är jag. 


Men jag är en kvinna som gillar att altid presentera mig på mitt bästa ( vem gör väl inte det ? )- och då blir jag nog så innsyltad i min egen situation att jag glömmer att trots allt ta i beräkning att jag trots allt går på cellgifter- och något annat än hårförlust är inte att förvänta.


Det att jag har behållit håret så långt ut i behandlingen är nog det som har gjort att jag nu sörjer att det ramlar av rätt så mycket. Från att ha varit fullständig förberedd på att bli skallig- peruken var på plats tidig- även sjalar, mössor. Jag var 100 % inställd på att tappa alt håret- precis som förra gången. 
Men- håret ramlade bara inte av !!! Veckorna gick, månaderna gick- och håret ramlade inte av. DÅ började jag faktisk tro att jag skulle klara mig igenom behandlingsperioden utan att tappa håret. Från att ha stått klar med peruken - så blev jag plötslig helt inställd på att få behålla mitt hår. !!! JIPPIII ! 
Detta är nog förklaringen för att jag nu - en vecka innan min allra sista behandling med cellgifter - känner mig så besviken över håret jag tappar. Jag var så säker nu på att det inte skulle hända.
Blabla bla- ville bara prova förklara hur en som jag kan klaga som jag gjorde i mitt inlägg i går. 


Över till något annat...

Eller- jag tror jag skal spara det till en annan gång. Men det gäller den fasen av cancerresan- efter att man är färdig med evnt cellgifter, strålbehandling-den fasen då man förväntas vara frisk, - då man åter är tillbaka i arbetet- och föräskringskassan pushar på för att man skall arbeta 100 procent igen.


Detta är en fas i livet som etter min erfarenhet för många kan innebära stora svårigheter. Psyksikt och fysiskt. Man bär med sig fysiska plågor efter behandling, pga evnt pågående antihormonell behandling, - många upplever cognitiva besvär som i betydlig grad kan ställa till det i arbetssituationen. Psykiskt krävs det även mycket att hitta balansen i livet- våga tro att man är fridk- våga lita på sin kropp-


För ett år sedan var jag på Lydiagården på ett 5 dagars fantastisk rehabiliteringsuppehåll.
Vi kvinnor som var tillsamman där har hållit kontakten, vi har en egen facebok grupp där vi kan medela varandra hur vi mår, ställa frågor, diskutera.


Senast i dag fick jag mail från en av dessa underbara kvinnor som sliter med just det jag beskriver kort här ovan. Hon upplever problem med att klara av arbetet som chef. Hon fungerar inte som förut. Försäkringskassan vlll att hon skal arbeta mer. Hon blir jagat- måste skaffa nya intyg från läkare. 
Andra kvinnor i denna gruppen har varit med om exakt det samma- dom har låtit sig pressas till att arbeta mer än dom har klarat- med resultat ? Jo - ett möte " med väggen ".


Ett " möte med väggen " är traumatisk för " friska " människor. 
För någon som är i återhämtningsfasen efter cancersjkdom och behandling, är det att möta väggen en hopplös situation att befinna sig i. 
När man kämpar som mest - så klappar man i hop, grunden under ens fötter försvinner - man tappar kontrollen. Man möter väggen.
För friska människor kan det vara en lång väg att komma tillbaka.
Denna långa vägen är INTE något cancerdrabbade borde behöva vara med om. 
Jag är övertygad om att det finns MÅNGA " där ute " som har hamnat i denna sitsen. Helt i onödan.
Om Försäkringskassan inte drev sin onyanserade, respektlösa vansinnesfärd  - där dom pressar människor för snabbt upp i 100 % arbete.

Är det något som irriterar mig ENORMT - så är det att man efter att ha varit med om en helvetes cancerresa- en mycket traumatisk livserfarenhet - så blir vi i vårt samhälle i dag faktisk pressad in ett  nytt trauma- man blir av försäkringskassan för tidig pressad in i 100 procent arbete - innan man är klar för det. 


Det trista etter min mening är att många i denna processen känner sig oerhörd besviken över sig själva- att dom inte klarar av vad som förväntas.  I stället för att vi kan vara stolta över allt vi har varit igenom- att vi kämpar för att leva normala liv igen- så sitter många igen med en känsla av att inte sträcka till, en känsla av oduglighet.


Jag tycker att detta är en absurd ock totalt oacceptabel situation för en ( tidigare ) cancerpatient att behöva befinna sig i.


Jag har mer att säga om saken- samt en del om hur jag funderar över hur jag själv strax skal klara mig när jag om bara ett par månader själv skal ta klivet in i det livet där jag igen förväntas vara frisk, - komma mig ut i arbetet igen. Något jag av hela mitt hjärta VILL- men jag undrar- hur ska jag - efter allt jag har varit med om- cancer två gånger- hur ska jag nu kunna lita på min kropp- hur ska jag veta vad som är normalt, vad är friskt- vad är tecken på cancer- hur ska jag lyssna till min kropp, hur ska jag vara trogen mig själv, hur ska jag få försäkringskassan att lyssna, hur skal jag får sjukvården att lyssna. Hur känns det att vara frisk. Hur känns det att vara sjuk ? 


Många tanker
Många känslor

Men- jag avslutar här- även om cortisonrusen gör att jag kan skriva och skriva....