Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

lördag 30 oktober 2010

bilder : Halloween

Haloween.







Tack vara barnen blev det fixat lite till haloween.


O faktiskt tack vara Annika !

torsdag 28 oktober 2010

En liten allvarsprat med mitt superego

Den senare tiden har jag varit missnöjd med min frisyr- alt för mycket lockar samt ingen särskilt hipp modell. Känner meg som en tråkig gammal tant.


Idag var det tid att ta ett lite samtal med mitt superego. 
Har märkt det förut- ju bättre jag mår, ju oftare kommer superegoet mitt fram- vilket inte alltid är till det bästa. 
Mitt superego är som oftast inte så snäll mot meg.




Halloooo !! Har du glömt att det inte är länge sen du inte hade något hår ?!!! 
Har du glömt hur glad du är för dit EGET HÅR ?!?!?
Du anar inte hur länge du får behålla ditt eget hår, får du recidiv så åker håret av igen.


Njut av håret !! 
Stryk fingrarna genom det - och NJUUUUT !




Men jag är inte helt hopplös inte !!


Förut hade jag varit rätt så deppig över mina extra 10e kilo ( minst) - men numera struntar jag i det. Det vill säga- den estetiska aspekten struntar jag i - men för min hälsas skuld vill jag självklart gå ner i vikt. Men att jag ser för tjock ut- det gör inte så mycket.


Och jag har blivit rätt så duktig på att inte bli besviken över mig själv när dagarna går förbi utan att jag får uträttat så mycket.  När mitt superego börjar klaga på hur ineffektiv jag är- så säger jag snabbt att avtalen var att jag varje dag ska få gjort  én grej- och det funkar !


I dag var det hot stone massage- och träning !!



onsdag 27 oktober 2010

Jag har mera på hjärtat...

Jag har mera på hjärtat ....


Efter min näst sista kjemokur med Taxotère blev jag efter få dagar rätt så dårlig med hög feber. 
Taxotère smärtorna var jag ju van vid - ; knivhuggen som kom " at random" här o var, som verkligen var hemska - precis som dom hade informerat om. 
Men när jag i tillägg till detta kände mig totalt skit, för att säga det banalt, hade smärta där mitt högre bröst engång hade sutit/ hängt...: ),samt rodnad,- huvudet kändes som om det skulle explodera -o jag bara låg o led tyst i sängen, reagerade inte alls när S förstörde en av mina älsklingskeramikprylar - då förstod vi att det nog var bäst att åka in. Normalt sätt hade ju stackars S verkligen fått höra det rätt så rejält av sin älskade fru.....Jag var nog sjuk ja !


Det blev hela tre veckor inne på sjukhuset. 


                               Tre veckor
                               
                                          över 40 grader feber. 
                              
                                                                  Kontinuerlig
                                       
                                                                             över 40 gr feber - dygnet runt i  3 veckor


Otrolig men sant. Och jag kom knappast ut ur rummet- för där ute fanns ju canceravdelningen. Cancerpatientene. Nej nej nej. 






På slutet av denna perioden var jag naturlig nog mycket sliten o medtagen. 
Jag hade bara sätt barnen två gånger under hela vistelsen.  
Jag hade provat antibiotika efter antibiotika, men febern gav inte med seg- varje dag satt/ låg jag i sängen klädd i flera lag kläder, med täcken runt mig- min kropp ristade o mina tänder klapprade. Om natten måtte dom byte sängkläder minst én gång då det bokstavligen var helt blött i sängen. Synd jag inte tog bild av lakanet- för man såg hela konturen av min kropp där den hade dränkt ner lakanet.
Till slut reagerade jag på några av medicinerna och hela jag blev full av kliande röda prickar.


Någon gång mot slutet där - så kände jag mig så dålig fysiskt att jag frågade S om han kunde ringa min stora syrra o fråga om hon kunde komma. 
Jag kände att jag måtte ha henne hos mig. 
Jag behövde den tryggheten. 


Jag orkade inte ens tanken på att se mina barn- visste att jag hade ingen energi alls til det. Visste inte hur jag skulle klara det - fysiskt. 
Det var en skrämmande upptäckt- att jag kände mig så svag o trött att det som normalt är viktigast i mitt liv- det var något jag kunde ställa åt sidan, kunde "neutralisera" - för att jag rakt av inte hade någon energi till annat än att bara vara.




Denna bilden är enastående underbar. 


Min syrra satte seg på bussen o kom till Gbg sent på kvällen.
När hon näste morgon kom in i mitt rum på sjukhuset så orkade jag knappt hälsa- jag klarade bara av att ligga och sova. 
Det konstiga nu är att jag har svårt att komma ihåg detaljer av detta. Eller- det er väl inte alls konstig. Minnes att jag satt oppe på min säng- vet inte om jag skulle prova gå på toaletten - eller någonting annat, men sånn jag minns det har min syrra berättat att jag i samtal med henne flera gånger bara somnade- snarkade.... vaknade till lite- pratade lite- o somnade- snarkade.


Jag minns däremot mycket tydlig att jag sa till min syster att jag undrade på om det var så här det var i siste skedet när man skulle dö. Syftade ffa på det att jag hade så nog med mig själv o min kropp att mina nära o kära inte fick plats i min emotionella värld. Jag var förvånad över det. Kommer inte i håg om jag ens klarade av att vara ledsen.?






Min syster- som är sjuksyrra- o har arbetat i närmast ett halvt liv som intensivvårds-syrra på ett cancersjukhus svarade lugnt ( - sånn som jag kommer i håg det-)  att det var sånn kroppen hanterade det, o det gör det ju på det sättet lättare att dö, utan att man intill det sista ska rivas itu av rädsla, sorg och förtvivlan av livet och ens kära som man måste lämna. 


Det kan inte ha varit lätt för min syrra att sitta där.
Sitta o titta på sin syster med cancer
tala om det att dö.


MEN ! Så vände det plötslig- den morgonen !!!


Plötslig vaknade jag mera till, febern gick ner- o jag mådde bättre !
Sista antibiotika kuren hade möjligtvis gjort underverk, men vad som fick det till att vända vet inte läkarna säkert.


Jag blev feberfri och fick tjatat till mig min sista kjemokur - en kur dom egentligen inte ville ge då dom lutade åt att tro att det var kjemokuren i seg som hade gjort mig så sjuk. 


Men tjata kan jag- så drygt en vecka försenad fick jag min taxotère - dvs 75 % av vanlig dos.








Upplevelsen jag har beskrivit har stannat hos mig - inte bara som en känsla men som en fråga- är det slik det kan vara när när döden närmar seg ? I så fall lugnar det mig lite. Tror jag.  

måndag 25 oktober 2010

upplevelser som har gjort starkt intryck.

Syftet- än så länge - med denna blog er att jag ska få skriva av mig- ett slags terapeutiskt  skrivande som förhoppningsvis vill ha en positiv inverkan på mig och min psykiska läkningsprocess. En läkningsprocess som jag tycker jag har kommit långt i, men dessa sista 17 månader har lämnat spår som nog inte går bort - även när det tins upp så mycket " där inne " att det mesta borde försvinna.




Iom att det var få harmoniska och lyckliga stunder dom första månaderna blir det tyvärr mer eller mindre dystra och ångestfyllda minnen jag tar upp - such is life.  


Ett minne som nådde in i djupet av min själ var en episod mitt emellan min första och andra kjemokur.
Jag har tidigare skrivit om hur jag just i denna tid fick inlagd min portacath, och att det under inläggning  av denna tillkom en komplikation ; en punkterad lunga - " pneumothorax. Detta krävde att jag blev inlagd på sjukhus i en vecka med ett tjockt drän  in i min lunga som igen var kopplat till en maskin i väggen. 

Jag hade nyss börjat bli något bättre av min förlamande ångest, men inpå andra dygnet länkat till en säng i ett trångt rum, med en maskin som hela dygnet gav ifrån seg en oljud som kunde göra vem som helst galen - så började min lilla uppsamlade energireserv att ebba bort. Det hjälpte nog inte att varje andetag var smärtsamt pga. dränet som irriterade inuti min kropp.

Jag låg instängd.
fastkjedad.
I ett trångt rum.
Ensam.
På onkologen. 


Och här tror jag att min association med en skräckfilm började. För i dom första månaderne av denna resan kändes det som att jag spelade huvudrollen i en skräckfilm - en skräckfilm där det inte fanns någon "stop" knapp, där det fantes alt för lite reklam-avbrott. Det var omöjlig att släppa undan.




En dag stod dörren till mitt rum lite öppen slik att jag kunde se vad som hände ute i korridoren via spegelbilden i fönstret på min dörr. 
Det tog ett tag innan jag började ana vad jag var vittne till. 
Det var flera människor som stod där ute- dom kramade varandra, flera kom till, några gråt. 


Det var som om 1 million finfina nålar stack i min hud och en tyngd känsla som kunde skickad mig tvärs genom jordkloten överväldigade mig. När därefter en man i vit läkarrock stannade framför gruppen och uppenbarligen meddelade det officiella dödsbudskapet, blev det för mycket för mig. 


Det blev projicering i högsta postens. Det kändes  som om jag var vittne till min egen död inne på ett rum på onkologen, og att det var min familj och kompisar som jag såg där ute i korridoren. Läkeren kom och meddelade att jag var död. 
Den delen av mig som fattade att det inte handlade om mig - den tänkte ändå så magiskt att det oavsett var ett tecken på att slik skulle jag, - snart, oxå enda mitt liv. Det var helt säkert att det betydde det.


Men jag var "duktig" - jag plingade på syrran och sa att han måste ringa min psykiater - som kom rätt så snabbt, pratade med mig och hjälpte mig med lämpliga mediciner. 





Jag önskar att jag kunde klara att få ned " på pappret" hur intenst det kändes. Men det klarar jag inte. Att åter känna på den  känslan klarar jag i skrivande stund, men lyckligtvis nu som en skräckfilm där jag har kontrollen över stoppknappen, och det finns tillräcklig med reklamavbrott som kan förgylla min dag och mitt liv ! ( wow det lät ju nästan poetisk ! )

fredag 22 oktober 2010

Förlängd sjukpenning !! Lite nytt om HSAN

Tänk -  jag har fått fortsatt sjukpenning ! 


Först var jag ju utförsäkrad - jag har varit inskriven i A- kassan sedan september- men nu får jag alltså förlängd sjukpenning- ut mars 2011. Det gör ju skillnad i vår ekonomi kan jag säga ! 


Hipp  Hipp Hurra !!
Syrrans måleri




Så lite nytt om HSAN:


Från läkartidningen :
När den nya patientsäkerhetslagen träder i kraft vid årsskiftet upphör systemet med möjlighet för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att dela ut disciplinpåföljder till legitimerad personal som gjort fel i sitt yrkesutövande. Men som Läkartidningen kunde berätta i mitten av september ( LT nr 38/2010, sidan 2223) har HSAN i princip redan slutat att dela ut disciplinpåföljder, även då den slår fast att en yrkesutövare har gjort fel. 

Detta var ju inte precis det jag ville höra. 
Även om det tydligen finns röster " där ute " som motsäger seg denna ändringen i lagen, så låter det ju dystert. 

Syrrans måleri


Jag går och väntar på HSAN sitt beslut  . 
Vi har varit " duktiga " och skrivet våran anmälan till HSAN innan fallet vårt är prescriberat - dvs innan två år har gått. Hela poengen med att anmälda två läkare o en avdelning var ju att det skulle ha konsekvenser för dom implicerade- men framför allt att det skal medföra ändring i rutinerna omkring diagnostisering av bröstcancer - där det tyvärr finns öppenbara brister. 

Förhoppningsvis vill HSAN utan att dela ut diciplinpåföljder ändå fylla en viktig roll när det gäller patientsäkerhet. I många fall är kanske en ändring av rutiner den viktigaste praktiska konsekvensen, men jag vet i alla fall om minst én kollega som jag tycker borde få en rejäl disciplinpåföljd,


syrrans måleri

onsdag 20 oktober 2010

Min berettelse om hur jag "tog" bort håret efter 1e kjemokur

Jag provar meg på "svorsk" skrivning i dag....

Tappa håret.

Nær førsta kjemokuren har intagit kroppen med storm- så vet vi att snart ramlar håret av
sannolikt innan kur nr 2. Dvs inom 3 veckor.

Inte kul. Inte kul alls.



Nær min frisyr brørjade se lite konstig ut, mer o mer hår lossnade- o jag børjade undvika att kamma det- då kom min syster från Oslo. Hon skulle vara min psykologiske stød før att klara raka av håret.

Min syster åkte søndagen tillbaks till Oslo- och mitt hår satt fortfarande fast på huvudet. Ja ja- fast och fast... (på bilder ser jag ju att jag såg litt konstig ut- som om jag hade en "bad hair day...) Jag hade altså inte klarat av att ta avsked från mitt hår. Från det jag bævade representerade mycket av min identitet. Det som gjorde att jag fortfarande såg frisk ut- och inte som en cancerpatient. Jag var shitskraj før att se meg sjælv utan hår, se meg sjælv som den cancerpatienten jag var. Hitils hade ju håret o fin makeup gjort att jag såg ut som førut. Konstig att det var så viktig før meg- før skræmd ur vættet var jag ju endå - jag var ju fullt medveten om att jag hade cancer- varfør då så rædd før att se ut som det jag var- en cancerpatient ? Hm.

Helgen efter kom min norske kompis Trude .Hon kom før att stanna en dag - før att vara psykologisk stød nær jag skulle raka bort håret. Vi shoppade mycket scarfs den fredagen hon kom - efter att jag først hade fått min andra kjemokur med påføljande lunch vid havet........

Lørdagen kom.
Trude åkte.
Håret satt på- eller - klamrade seg fast så gott det kunde. 
Min gulliga son sa dessa dagar till meg- " mamma jag ska gøra din frisyr fin - "klappade lite på mitt hår- ock sa " så vacker du er mama. " Suck.



Søndagen kom.
Jag kikade i spegeln.
Nu var det ingen væg utenom.

På nåt konstig sætt kænde jag meg helt lugn. Jag hade pløtselig en kænsla av hur jag ville gøra det. Jag ropte på barnen - som båda var førberedda på att mamma skulle tappa håret- o frågade om dom ville hjælpa meg med att ta av håret. Så framfør spegeln i entreen satt jag på en IKEA pall, dottern på ena siden, sonen på andra- o så børjade barnen dra av hårtussarna. Jag holdt skræpposen dær håret fick sin slutdestination.

Till min førvåning så kændes det helt opreblematisk. Barnen tyckte det var spænnande- ock mamma så jætte knasig ut. Det kændes verkligen fint att vi tillsammans kunde dela detta. Det var faktisk en stor trøst att gøra det med mina barn- samtidig som att jag på dette sættet inte behøvde komma ut från badrummet en dag " pløtselig" utan hår- men nu fick de ta del i den stora førvandlingen.

Jag ær glad før att jag lyssnade på meg sjælv, att jag inte rakade bort håret innan jag kænde meg klar. Hvilken tur det var att nått jag var så skraj før blev en helt okey upplevelse.






måndag 18 oktober 2010

Några tanker

Ojdå - her jag sitter i Norge har jag ingen svensk stavningskontroll. 
Frågan er om jag ska prova på svenska så gott jag kan- eller satsa på norsk- så godt jeg kan... Ingen av alternativen er optimala.....




Hater å få påminnelsen om at hverdagen som kjennes så normal igjen- likevel ubønnhørlig er forandret.
I dag leste jeg igjen i avisen om hvor viktig det er å oppdage brystcanceren på et tidlig stadium. Jo senere den oppdages, jo mindre blir overlevelsessjansene. Det er jo helt logiskt- men det stikker noe så innmari dypt inn i sjela mi hver gang jeg konfronteres med det. For i min hverdag prøver jeg jo å ikke tenke på cancer, jeg prøver å ikke tenke så mye på noenting faktisk. Det gjør det enklere.
Men når jeg vet at min cancer ikke ble oppdaget tidlig, at det gikk 8 månder fra jeg selv oppdaget den til den ble behandlet, att hele 15 lymfkjertler hadde cancer- da blir det veldig veldig vanskelig for meg å tenke positivt, å tenke att jodda Ingrid- du er frisk nå, du er en av de som overlever! Det eneste jeg med hele hjertet føler er at det er jeg som kommer til å dø av dette, for jeg  vet jo at min cancer ikke ble oppdaget tidlig. I f...ing hate it. Merde merde merde.
Men nå har jeg jo blitt så rutinert at jeg ganske så snabbt skyver tanken bort og fortsetter som om ingenting har hendt. Men jeg undrer på om det ikke lusker rundt i all hemmelighet i mitt omedvetne. Det mååå jo ha sin innvirkning på min person på et eller annet vis.



Min psykolog sa til meg for en god stund siden att det finns en enkel forklaring til at jeg tror at jeg kommer til å få cancern tilbake igen, at jeg ikke tror at jeg kommer til å overleve cancern. Det magiske ordet er kontroll. Jeg ble veldig forbauset da jeg hørte det, men det var en utrolig eyeopener. Ifølge psykologen så er det "tryggere" for meg å forberede meg på det værste, enn å ta sjansen på å leve og tro at jeg er frisk, for så en vakker dag helt uforberett få beskjed om cancer igjen. Fantastisk fascinerende at jeg velger å leve med en slik total negativ tanke som at jeg kommer til å dø av cancern, i stedenfor å leve i håpet. Men mitt kontrollbehov er ikke nytt for meg, det har jeg snakket med psykologen min om lenge før jeg fikk cancerdiagnosen. Så jeg innser at det med stor sansynlighet stemmer. Jeg er så dersperat etter å ha komtroll over livet mitt at jeg ubevisst velger en slik destruktiv løsning. Men pga mine tidligere erfaringer med akutt oppståtte krisesitusjoner, først med mitt alvorlige prolaps/ diskbrock - som bla førlamade min urinblåsa samt tarm - och min cancer diagnose 2 år senere - så våger jeg tydligvis ikke annet. Jeg vet jo at jeg aldri i livet vil oppleve slike sjokk engang til. Begge daignosene var veldig traumatiske for meg

Men er det noe vi ikke har her i livet, så er det kontroll- iallefall ikke i den grad jeg gjerne skulle ville ha det. 
Merket i dag igjen skuffelsen av å se et bilde av en vakker kvinne med cancer- som døde bare noen få månder senere enn bildet var tatt.  Hun var så vakker, hun strålte av liv og energi. Jeg synes jeg ser så fraiche og frisk ut. Men selv ikke det kan være en garanti for at du er frisk. Jeg merker at jeg fremdeles leter etter tegn som kan gi meg beskjed om at " nå er du frisk". - Et friskt utseende trodde jeg naivt kunne være et likt tegn, men nei. Jeg har et så stort behov av å kunne vite om jeg er frisk !! Om jeg kommer til å forbli frisk- fri for cancer. Det er for jævlig at det ikke finns noe som kan gi en trygghet, et bevis på at jeg er frisk. Ja- jeg vet at det gjelder for alle mennesker, også for de som aldri har hatt cancer, men har man hatt cancer har man nok et litt større behov for en slik reassurance.


Øver tell noko meir positivt !
Har hatt en trevlig dag med min 80 år gamle mor, vi fikk bla. undangjort et legebesøk, cafebesøk og har hatt en trevlig middag med reinskav og rødnvin.
Fick til og med skviset inn et cafe besøk med min gode venninne Heidi- herlig med 1 times intens skravling om alt og ingenting.
Åkte de 2 min det tar å kjøre til min storesøster for å låne en ingrediens til middagen. Kjente på hvor utrolig kosleig det var å bare kunne stikke innom henne på en sånn snabbvisit. Tenk om jeg altid kunne gjøre det- at vi bodde så nære hverandre. Det hadde vært en fantastisk berikelse i mitt liv. Men det hjelper ikke å dvele ved slike tanker !

Nå venter min mor på at vi skal legge oss.... Får vel være lydig datter og avslutte kvelden.


lördag 16 oktober 2010

Oslo. Igenn....

Bilder sier mer enn ord.

                                                                      Carpe diem







Eget hår....

onsdag 13 oktober 2010

Tänker tillbaka på mina tankar kring " tid "

Tiden 


Min dotter sa lördag för drygt en vecka sen - " Vad ?! har redan veckan gått ?? Vad snabbt tiden har gått !! "

Jag kände - bara för några sekunder- åter lite på ångestkänslan som jag annars har lyckats manövrera bort så väl. Shit - en hel vecka har gått. Av resten av mitt liv. Mitt liv som jag är så rädd för att inte ska bli så långt att jag hinner se första barnet ta studenten. min minsta på 4 1/2  kommer inte komma ihåg sin mamma när han blir stor.

MEN - jag klarade få undan tankarna - åtminstone slik att ångestkänslan försvann. 



Men det sitter sedan dess åter lite närmare i mitt  medvetandet.

Tid.
Tiden går....

I början av denna resan räknade jag - dag för dag- hur jag hade én dag mindre igen att leva. Självklart- det gäller för alla människor, jag vet- men den realiteten känns ju helt annorlunda nu met ett skräck- år med cancer  bak sig, än innan - när jag trodde att jag var frisk
När dom första 6 månaderna var gått kändes det tungt. Redan 1/2 år mindre att leva. 



Men nu har det ju gått mer än ett år- o nu tänker jag inte likadant omkring TID längre. Jag provar fylla min tid med kvalitet, jag njuter av att leva- jag får inte längre ångest när jag tänker på dagarna som har gått. Men berör det mig fortfarande, det faktum av att tiden går,  o sätter tankarna i gång - jovisst.  Jovisst och det lär nog vara så ett tag till.  


Som tur är fylls mina dagar numera- som jag även skrev i går- av att njuta av livet -  i dag. 
Jag vill inte slösa min värdefulla tid. 
Fascinerande att det är samma person som kan tänka så annorlunda idag. 


Detta är ett av skälen till varför jag upplever bloggandet så positivt. Samtidig som jag får ältat det jag har varit med om senaste året- i ett terapeutiskt syfte- så visar det mig hur mycket, mycket bättre jag mår nu. 

Vilken hälsosam award !

cupcakeaward.jpg


Titta vad jag fick !


Och jag som ääääälskar cupcakes !!!!!


Visste väl att detta var ett bra forum !


Och nu som jag denna veckan har börjat träna och förhoppningsvis äta mindre av det goda - så passar det ju kanon att denna inte går att trycka i seg !!


Tusen tack Annika  !  




Annikas motivering är:
Ingrid: Det tar ett tag innan allt har sjunkit in hos oss. Det är mycket att bearbeta. Att du har börjat blogga i efterhand är en otrolig styrka, för det är många tankar och upplevelser som återigen väcks till liv. Är glad att du ser fler ljusa stunder nu och tackar för att du delar med deg. Tankans kraft är stor !


Jag blev glad och faktisk lite brydd o visste inte helt vad jag skulle göra  !




Men som tur är gav det seg själv, för det är tre frågor som ska besvaras när man får denna award :


1) Vad känns viktig för deg ?- För mig känns det viktig att vara omringad av mina närmaste o käraste- gärna " 24/7 ". Jag har altid njutit av att vara ensam - gör det fortfarande, men att vara med dom jag älskar ger en " extern" trygghet och en kärleksfull kvalitet i livet, som dämpar den inre otryggheten som finns pga. ovissheten om canceren fortfarande finns kvar eller kommer att  komma tillbaks någon gång.


2) Vad är din älsklingsfärg ?- Limegrön !! Men även oxå turkos : )


3) Vilka tre vänner vill du ge detta pris till?- Först vill jag säga att jag i  detta forum har  " träffat" på enbart fantastiska tjejer- som skriver öppet om sina liv, sina tankar och sina känslor. I min relativt färska blog har det varit flera stycken som har komenterat mina inlägg och det värmer. Ja det gör det men ännu mer har det gett mig en lite ny styrka - det har blivit ännu lättare att ta tag i mitt liv igen och LEVA- för jag tycker att alla utstrålar en enorm possitivitet mitt opp i det aldeles för självklara mörkret som canceren naturligtvis bringer med seg. Jag gillar att vi kan vara positiva ena dagen, tråkiga andra dagen och deppiga nästa dagen i våra inlägg.


Annika, http://pippi-carpediem.blogspot.com/:  Tyvärr tjeien - du får ännu en cupcake idag  : ) Jag kan inte hjälpa att det är naturligt att välja deg ! Vi har redan träffats 2 gånger - o i morgon har vi åter träff- redan kl 09 30- så vi ska hinna med att prata tillräcklig. Du är ett varmt och en engagerad medmänniska. Den energi och positivitet som du utstrålar har redan rubbat av på mig - tusen tack. Du har varit öppen i din berättelse om ditt liv och visar att våra liv nu är en karusell som återfinner lita stabilitet men där det fortfarande finns en mix av tro,hopp,glädje - blandat med ångest, förtvivlan och frustration. Just nu bobblar du även över av fantastiska och kreativa idéer för framtiden !
Tack vara deg har jag nu tränat 2 gånger denna veckan !!!  Yihaaaa !


Elisabeth, http://ebesalit.blogspot.com/: Kära Elisabeth! Du var en av dom första som kommenterade i min blog - och jag kommer inte att glömma  hur härlig din komentar var att lesa- det var en slik entusiasm över den- o förvåningen över att vi båda två är "norskor " !!  Du utstrålar en energi och positivitet i dina kommentarer som jag gillar mycket - och jag hoppas inte det tar för lång tid innan vi möts - o även Viktoria !


Lise, http://lisetangenaagnes.blogg.no/m_102010.html: Jeg oppdaget blogen til Lise da jeg leste om henne i VG.( norsk avis) Artikkelen ble sendt til meg av min gode venninne gjenom mer enn 30 år, Heidi. Lise har lymfekreft og har blogget om dette närmest fra dag 1. Har lest i din blogg Lise og du skriver utrolig kraftfullt og ärlig om ditt liv. Takk for at du våget å stå fram i media og vise ditt liv for omverdenen. Din avsluttende komentar  i VG om at du ikke liker når det står " tapte kampen mot kreften" var som tatt ut av mitt hode for ett år siden fa jeg fikk min diagnose. Du stimulerte meg til å skrive litt om dette i min blogg i går.







tisdag 12 oktober 2010

kampen mot cancern, eller kampen for livet ? "

Jag vet inte hur man skriver dödsannonser i Sverige, men i Norge är det ofta att man kan läsa :
"tapte kampen mot kreften "/  Förlorade kampen mot cancern "

När jag fick min diagnos så bestämde jag mig för att det skulle det INTE stå i  min dödsannons.
( när jag läser igenom detta ser jag att jag ju borde skriva "i min eventuella dödsannons.."

Det är ju ingen likvärdig kamp - inte mellan mig som person och cancern. Jag kan gå med på att man säger om meg att jag förlorade en kamp- om den var på "equal terms"- men det är ju inte denna kamp !!

Kampen står mellan cancern och den medicinska behandlingen !

Självklart försöker jag leva hälsosamt för att minska risken på återfall, men inte tror jag att denna insats från min sida- oavsett hur " duktig" jag är,  kan ses på som att jag likvärdig kämpar mot min motståndare cancern.

Det känns så orättvist att skriva att någon förlorade kampen mot cancern. En norsk kvinna jag läste om i går påpekade att det kanske känns orättvist för att hon inte gillar att förlora, hon är en vinnare, hon är en som altid kämpar. Hellre vill hon inte bli sätt på som ett offer.
Hon sa dom orden som jag från början av kände så stärkt själv.


Visst kämpar jag- o alla andra med cancer- för att leva- kämpar för att leva ett liv med kvalitet, så länge som möjlig !!

söndag 10 oktober 2010

Lite mer om början av cancerresan- vikten av att lyssna på sin patient.

Som läkare har jag senaste året fått flera eye-öppnare.

Något av det som har bestörtat meg mest, som har gjort meg mycket besviken- är hur mina kollegor tyvärr ofta inte lyssnar på vad patienterna säger.

Jag vet ju som ingen annan att det är mycket tidsbrist inom vården, o att vi som hälsopersonall oftast inte har tillräcklig med tid för våra patienter. Det är inte lätt att få till ett optimalt läkar- patient möte.
Kommunikation är inte lätt

MEN:
Att LYSSNA på patienten i det korta mötet man har borde vara elementärt.
Det är ju patienten som känner sin kropp bäst !

Tidigare har jag skrivit om specialiserade läkare som inte lyssnade på mig så att diagnostiken av min cancer blev försenad.



Tyvärr fick jag flera möten med kolegor som inte lyssnade på mig :
6 e dagen efter min första cytostatika behandling fick jag inlagd min port a cath. Psykiskt var jag på denna tiden mycket långt nere, jag var oerhörd ångest präglad och var även rätt så sliten när jag äntligen blev körd in på operationssalen vid 17 tiden på eftermiddagen. Att fasta en hel dag när man redan känner seg som en trasa var inte direkt optimalt- men just dylika ting måste man acceptera, det går inte altid att planera.

Mot slutet av ingrepet fick jag mycket ont i hela den sidan av bålen där ingreppet tok plats. Som läkare bedömde jag att det var diskrepans mellan det lilla ingreppet och det stora området jag hade ont i samt intensiteten av smärtan. Det blev så illa att jag måtte få extra smärtlindring.
Som läkare misstänkte jag att läkaren hade punkterad min lunga. Jag minns så väl att jag sa - " jag vill inte verka hysterisk, men kan det vara slik att jag har fått en " pneumothorax ? " ( punkterad lunga ).
Ett tillstånd vilket kan vara potentiellt livshotande o måste altid åtgärdas.

Läkaren gav det inte mycket uppmärksamhet, konkluderade med att det var muskulärt, och avslutade ingreppet. Sedan blev jag lagd ut i korridoren- helt ensam, och där blev jag liggande utan att se någon alls- för den ordinära arbetsdagen var ju över, intill en vaktmästare kom o hämtade mig efter ungefär 20 minuter.  Där låg jag ensam med en potentiellt livshotande åkomma....
Jag var övertygad om min " nya diagnos", men var så himla trött på att vara på sjukhus/ onkologavd/ att vara cancerpatient, att jag och en av mina bästa väninnor från Oslo som hade varit hos mig för detta ingreppet- åkte hem i.o.m att ingen tog mig seriöst. Jag visste ju att det var dumt, men jag ville VILLE hem. Så vi satte oss i bilen, åkte o hämtade indisk mat, o åkte hem.

När vi kom hem var jag rätt så smärtpåvärkad. S stod o väntade med stetoskopet i handen o lyssnade direket på mina lungor. Och blev ilsken. Förtvivlad över att det åter igen blev strul i vår kontakt med sjukhuset. För att jag skulle behöva lida mer.
Sen gick det snabbt kan man säga !


TACK VARA MIN HÄLT - MIN MANN ! ( han arbetar inte på det sjukhuset )

Han ringde onk. avd i det vi åkte till sjukhuset slik att det blev skrivit en remiss till lungröntgen.
När vi kom till akuten förde min man S mig raka vägen igenom  akuten o upp till rtg. avd. Medan vi väntade på att bilden skulle bli gjord ringde han jourhavande thoraxkirurg o berättade om våra misstanker om punkterad lunga- och frågade om han kunde hjälpa oss med att lägga in ett thoraxdren som det heter- för att reparera lungan.
Så när S stod o tittade på dom tagna rtg. bilderna av mina lungor- o såg att javisst- det var pneumothorax, så var det bara att bli rullad i rullstol till onkolog avd. där världens gulligaste team stod o väntade.
För första gången den dagen så funkade hälsovården perfekt ! Någon syrra jobbade över för att hjälpa mig och dom var så snälla o hjälpsamma. Helt fantastisk var det. Det var så hemskt skönt att känna att man var i goda händer. Att man blev lyssnad på.


Tack vara min mans agerande så gick det inte mer än två timmer från vi kom tillbaks till sjukhuset via akuten till thorax dränet låg inne.

Åter igen blev vi skärrade över det faktum att vi själva hade måttet agera som läkare där kolegor hade brustit i sitt hanterande av mig som patient.

Jag har funderat mycket på varför jag flera gånger har upplevd att inte bli lyssnat på som patient. Som kolega även !!
Jag hade verkligen trott att jag som kolega möjligtvis hade blivit tagit mer seriöst än en " vanlig" patient då jag ju har kännedom till kroppen o sjukdomar.
Men motsatsen var tillfälle. Jag - och flera med mig tror att det att jag just var kolega- och " berättade" för dom vad jag trodde var på tok, så " trampade jag dom på fötterna "- och då skulle dom min sann inte lyssna på mig. Ja- jag vet- det låter ju helt befängt, men jag tror faktiskt att det åtminstone har något med saken att göra.

Då jag själv som läkare alltid har varit väldigt mån om min patientkontakt, - det är just den kontakten som har varit stimulerande o givande, så blev jag mycket besviken över att se hur flera kolegor utförde sitt arbetet, Jag tappade helt lusten till att återgå till mitt arbete. Jag ville inte arbeta med sådana människor.

Jag har som läkare och patient på så sätt haft ett mycket lärorikt o insiktsgivande år.
I min hjärna letar jag efter idéer som kan ge mig möjligheten att bringa mina erfarenheter som patient o läkare vidare till mina kolegor- som en - eyeopener .

Nu har vi haft en fantastisk helg - med min syrra o hennes familj på besök från Oslo. Så nu ska jag njuta av det som är kvar av helgen- o avsluta skrivandet för denna gång.


Én uppgift för morgondagen.

Én uppgift för morgondagen. Bara én:

I morgon har jag planer om att skriva meg in på ett träningsstudio o börja träna.



jättekul med foto o skuggar !


Borde oavsett göra det för min rygg- o iom att jag fortfarande inte är i arbete så borde jag klara av att hitta tid för det.




blommor från "blog " Annika 


O jag ska göra det för att jag vill göra det, inte för att jag måååååssste.


Gårdagens solnedgång

Time will show !

Besök från Norge !

Vilken fantastisk terapi att ha besök från syrran m familj.
Allt känns  lugnt o härlig, TRYGGT !

Då har jag ingen särskilt tid att skriva i min blogg- även om det finns tillräcklig av tankar.



Barnen har blivit så stora att vi nu inte ens ser dom på morgonen- de sitter framför "bollis" så S o jag kan njuta morgonen i fred o ro. Vilken lyx ! Halleluja !
Kaffe, min älskade man- o lite ängla-sällskap

Nu hör jag syrran - nu blir det liv !

onsdag 6 oktober 2010

mycket sitter mellan öronen...

Jag slutar inte förvånas över den mentala biten - inte bara i denna cancerresan- men i den - förhoppningsvis långa- resan som är våran LIV.


Hur vår inställning till livet, till små händelser i vardagen, till våra medmänniskor, till OSS SJÄLV - färger / influerar hur den uppfattas av oss. Jag skrev om det i mitt första inlägg tror jag- hur min pappa lärde oss att samma sak kan ses som "vit"- eller helt " svart" beroende av hur vi mentalt " tar det" / inställer oss / väljer att " se det "- oesj vad jag har svårt att uttrycka meg sofistikerat...

I dag har jag åter igen haft date med Annika- som jag har mött via bloggen. Iom att vi båda bor i Gb, är " medsöstrar" o båda lider av munndiaré så var ett möte förre veckan inte nog- så ett frukostmöte idag var nödvändig. Det blev en ca 5  timmers frukost ! !  : ) O längre hade det blivit om det inte blev dags att hämta i dagis o skola.

Vi hade så mycket positiva o goda idéer om vad vi skulle vilja göra vidare med våran liv, - hur vi skulle kunna utnyttja våran utbildningar o våran efarenhet senaste året till något positivt.



När Annika gick kändes det som om jag var fullproppad av energi - som om jag skulle kunna klara av vilken utmaning som helst. ! Vilken härlig känsla !! Så stark jag känner meg !!
Tillsammans klarar vi att få fram en positiv energi som jag är säker på att är fantastisk hälsosam.
Jag tror att ett möte mellan människor på detta viset resulterar i en synnergi som kan vara mycket fruktbar båda för våra psykiska välbefinnande men även - kanske för våran yrkesmässiga liv. Kanske vågar vi - för att vi sporrar varandra - ta steget o hitta nya väger inom arbetslivet. ?! Det hade ju faktiskt varit trevlig om något gott kunde komma ut av all skiten vi har varit med om.
( Vi skrattade i dag då vi upptäckte att när vi båda tappade allt hår under kurerna - så höll minsann pälsen på läggarna ett krampaktig tag o ville inte släppa taget. Här har man oturen o har fått cancer, får cytostatika - tappar håret- lite chyst ( hur stavar man det nu då)  hade det faktiskt varit om man inte hade behövd raka benen när det stod på som värst !
Så då tycker jag faktiskt att vi ut av denna resa borde få modet att - om vi vill- välja en väg vidare som mer följar vår inspiraration, behov och drömmar.

Vad livet känns härlig o fylld med möjligheter i dag !!!
När det inte kändes precis likadant i går- så er det ett tecken till meg om hur viktig den mentala biten är
: )

Vad jag är glad för att ha träffat en så härlig och positiv människa som Annika !
Hipp Hipp Hurra !

tisdag 5 oktober 2010

Egen inverkan på möjlig recidiv av bröstcancer. ? !

Fakta säger att :

1) Frukt o grönsaker

2) Motion

3) Normalvikt 


- är vikta ingredienser i våra liv - för att inte få ( bröst) cancer- men även för att inte få återfall (recidiv ).

Nu tycker ja att  :
Jag är en vettig människa.
Jag tror att jag har IQ inom normalområdet- precis så där lagom.
Jag är även läkare.
Jag har varit med om en resa sista året som jag inte hade räknat med.

Varrrrrfööööööör    ????!!!!!!!    klarar jag då inte  bla annat att varje dag ta för meg av detta praktfulla som min man alltid ställer fram ??!!


Varför är det inte jag som sitter o trycker i meg 1 hel stor gurka, 5 morötter, 4 äpplen osv osv- efter maten- istället för min man? Tack vara honom så hamnar ju lite hos meg oxå, för rett som det är dyker det ju upp en fukt el grönsak under min näsa. Dock sa jag nej tack till rå blomkål här om dagen....

Varför gör jag inget annat än att gå några promenader à 1 timme varje vecka- när jag fick cytostatica kom jag meg ju ut så o säga varje dag ! 

Varför klarar jag inte att  låta allt det goda  inom matvägen stå - o gå ner i vikt ?!

Jag är faktisk oerhört förvånad  - o besviken över meg själv. Nu har jag trots allt världens bästa motivation : att inte få tillbaks cancerskiten. 


LIVET 


Det är ju lätt som en plätt. 
Inget att tänka över. 
Kom igen- detta är ju något jag vill mer än någonting annat här i livet- att få leva ett låååångt liv tillsammans med mina kära. Att inte cancern kommer tillbaks o tar meg. Att jag inte behöver ge meg själv skulden för att cancern kom tillbaks.

So what happend ????

Kära snälla- om någon kan ge meg goda tips- hör gärna av er. 
Hör gärna av er om ni tyvärr är lika dumma som jag- det är ju altid en tröst att man inte är ensam....



Det funkade ju.

Så här så det ut när jag vaknade- eller rättare sagt- blev väckt, i morse kvart i 07 ! 



Absolut ingen dålig start på dagen alls !

O så  FUNKADE  det :
Att inte varje morgon sätta upp en lista så lång som bara den- på ting som jag
 "måste " göra, men i stället skriva ner bara én grej som jag gärna vill få gjort, men jag måste inte. Detta är ju ett ständig problem iom att jag känner meg som förr, men det finns en aldrig så liten diskrepans mellan hur jag känner meg och hur verkligheten ser ut.

I går var det över 30 krukor med törstiga blommor som äntligen fick sitt behövliga vatten - samt  någon rabatt här o där.
SÅ ! då kan jag stryka det från listen.

Istället för det ständiga dåliga samvetet för allt som inte blir gjort- så var jag så nöjd så nöjd igår (jaja- jag måtte ta ett par umgångar med mitt superego som var väldigt skeptisk till detta med att ha så minimalistiska krav till seg själv, men jag tror vi klarade att bli eniga. )

Inte dålig att se ut på dessa blommor- medan man samtidig skickar ut ungarna på morgonen med vinterjackor, mössor o vantar !


Idag har minsann superegoet tagit överhand igen så nu sitter jag åter här med dålig samvete. Men kan ju nu det hemliga trixet ! Så nu ska jag skicka iväg bilder på familjen till Q-pix - o hämta dom om en timme- slik att skola o dagis inte behöver skicka flera kom-i-håg lappar om att dom månglar foton. O min dag kan åter igen njutas !

Borde skrivit något vettigt i dag- men det känns som om sömntabletten jag tok fortfarande vill ha meg i sin makt - även om det enl. läkemedelsverket inte ska kunna vara tillfälle.

Så innan jag- o evnt. andra besökare somnar, så avslutar jag.

Ser att stavningskontrollen inte fungerar- så då blir det svårt att dölja att min svenska inte är som den borde.......

måndag 4 oktober 2010

Alzheimer

Gårdagens rester från " ducktits"- middagen fredag. Jummyjummy !!
Min pappa älskade att dekorera när han lagade mat- o det har vi barnen tagit över! - Njuter av att äta när det ser så här ut !


Somnar aldrig innan det har gått minst en timme efter jag har lagt meg för natten. Undrar om det är åldern ( 80 år plus mina egna 42 år- dvs 122 år ) eller om det är medicinerna.
Iallafall jobbar dom små grå för fullt - så det är inte så att jag bara ligger där o degar o slöser tid ! Jag borde strängt tagit ha bloggat då- för jag har så många tankar som snurrar runt där uppe- endast avbruten då o då av att någon snarkar......

O nu - kommer jag - inte ihåg alla dom där smarta tankarna.
I o för seg var det en av dom tingen jag tänkte på- åter igen detta med den kognitiva funktionen/ glömselen.
Är faktiskt lite bestörtad över hur virrig/ slö/ glömsk jag är.
I förra veckan klarade jag o glömma barnens vinterjackor i en affär - men märkte det först dagen efter. Två av jackorna fanns i en affär- men jacka nr tre ( inköpt av svärmor- aj då...) - den är spårlöst försvunnen. O jag VET att jag hade den dagen innan....
Sist fredag var det mamman till H's kompis som påminde meg om att H hade dans kl 18....
I går var jag mycket nära att hjälpa grannens bil nedför backen o in i deras rabatt.....om inte min man hade varnat meg. Däretter tyckte min man att jag o bilen befann oss alldeles för mycket omgiven av buskar.... när jag forsökte rätta till detta her med grannens bil. Pijnlich.
I går när jag sålde rosa bandet mm - fick jag en annan att ta pengarna om det blev mycket kunden skulle ha tillbaks- det kändes som om dom små grå inte var kapabla att hantera någon form för matematik.

Tror faktisk att jag har skrivit om detta i ett av mina tidigare inlägg- halllooooo - snack om att inte ha koll. Men detta berör meg dagligen- o det är ju det bloggen är till för- att skriva om slika ting- så då gör det kanske inget !

Nu måssste jag få i meg lite frukost- så är det dags för psykologen.

söndag 3 oktober 2010

Rosa Rosa- ROOOOOOOSA

Nu var det så att min dotter H på 71/2 o jag skulle stå o säääälja ROSA produkter i dag.

En söt liten hund som fick seg en rosa refelx


Det gjorde vi - oxå - 
men shopping galna som vi är- så klarade vi minsann under en liten paus att SHOPPA riklig med snygga rosa produkter- bla på Bokia, o på Guldfynd; Armband, almanacka, handväska- hängare, - samt " våra egna " produkter : strumpor, väska, paraply, rosa bandet, notisblock, - har säkert glömt något....


Vilken tur att i tillägg till att stöda en god sak så älskar jag - ROSA !!
almanacka o armband


väskahållare

Min mann mobbar meg for mitt bloggande....
Eller rättare sagt- för att jag blir så beroende att jag kan sitta i timme efter timme. Som i går- jag höll på till midnatt för att få fixat en sådan här besöksräknare. Jag vet- säkert lite löjligt - men endå lite kul. Men lite löjlig- för egäntligen skriver jag ju denna blog för MEG SJÄLV !!! för att få " skrivit av meg". Men, vet ju att det finns någon som kikar inn her- hvilket är jätte kul!!! - så då blev det till att jag ville ha en sådan här räknare. Det tok bara ett par timmar att fatta hur...Typiskt meg- jag vägrar ge upp när jag har satt meg ett mål - o det är jo egentligen en egenskap jag har haft mycket nytta av här i livet- även om min man tycker det kan bli liiiite jobbigt i bland...

Pratade i dag med en medsyster om detta fenomen med att leva " två paralella liv " som jag kallar det.
I början av denna resan var det bara " ett" liv - : " du ska snart dö"- livet. Nu- efter lite mer än ett år- så lever jag mer eller mindre mitt gamla liv, men paralellt med detta finns jo fortfarande alla dom skumla tankarna, jag känner meg mycket medveten om " mitt nya" liv - " när kommer cancern tillbaks/ er den kanske redan tillbaks?....I början tyckte jag det var helt absurd att skulle  kombinera dessa två " liven"- på den ena siden ska du njuta o vara glad- leva som förr- på den andra sidan är du egäntligen skrämd ur vettet....( eller är det ett norskt uttrykk mon tro ?.) Skit skraj  rent av. För meg var det det provocerande - det var omöjlig ju !
Men- med tiden så har det ju lyckats- o dom två paralella liven går faktisk mer o mer i varandra. Jag har funderat mycket över varför jag är mycket mindre skraj nu, varför inte tankarna kommer lika mycket. Har jag accepterat mitt lott ? ( min skjebne) - ?! Tror kanskje inte det- men det känns som att jag rent av inte har mera energi till at tänka/ känna mera på ångesten, på döden. Det har gått på högvarv i min hjärna i lite mer än ett år- det har sugd musten ur meg- jag orkar bara inte mer att tänka så mycket. Måste använda energien på ett bättre sätt.

Så nu funkar det ju rätt så ok- att leva detta liv med " två paralella liv". O det njuter jag av.
Men skulle likt att veta hur många gånger PER DAG som cancer tankarna kommer - det är många kan jag säga, men dom får inte innträde mer än korta stunder i taget. Vad jag har blivit duktig !


Jag tror att för utomvärlden - även för dom som står meg nära- så är det omöjlig att se / veta att det fortfarande pågår så mycket där uppe i tooplocket. Jag är ju en glad o pigg tjej - o praten går ju inte mer över cancer nu för tiden. Jag har en känsla av att många nu tror att " allt" är som förr- kanske även tänker dom- nu är ju Ingrid frisk. - O jag forstår att folk kan tänka så- och tro att allt är som förr. Jag lurar meg ju själv många gånger till att tro det !!
Men det är altså långt långt från sanningen. Är säker på att flera i min situation känner likadant- att även om livet normaliseras- så äääär det virkelig inte " normalt" längre.

Och nu pratar jag bara om det psykiska aspektet.
Fysiska plågor efter genomgången - o pågående behandling finns ju som en ständig påminnelse. Jag är 42- rena ungdommen. Som tur är kan ingen se att jag ju verkligen er en skrymplig dam på minst 80 år : )

Men just det struntar jag i. Dom fysiska plågorna kan jag faktisk glatt acceptera. Kanske lite för att jag redan hade ett liv med sviter efter ett allvarlig diskbråck. Hade blivit rätt så duktig på att inte låta alla mina plågor dominera i mitt liv, men fortsätta leva som för, ta plågorna " med under armen" o leva vidare. Och nu - nu er jag ju så glad för att leva, få njuta med min familj o alla mina kompisar som jag är så glad i - att plågorna är en pris jag absolut är villig att acceptera.

Jaha - då var det dags att ta barnen ut av badkaret igen. Nu får jag avsluta o ge dom lite kvalitetstid.