Rosa Rosa- ROOOOOOOSA

Nu var det så att min dotter H på 71/2 o jag skulle stå o säääälja ROSA produkter i dag.

En söt liten hund som fick seg en rosa refelx

Det gjorde vi - oxå - 

men shopping galna som vi är- så klarade vi minsann under en liten paus att SHOPPA riklig med snygga rosa produkter- bla på Bokia, o på Guldfynd; Armband, almanacka, handväska- hängare, - samt " våra egna " produkter : strumpor, väska, paraply, rosa bandet, notisblock, - har säkert glömt något....


Vilken tur att i tillägg till att stöda en god sak så älskar jag - ROSA !!

almanacka o armband

väskahållare

Min mann mobbar meg for mitt bloggande....
Eller rättare sagt- för att jag blir så beroende att jag kan sitta i timme efter timme. Som i går- jag höll på till midnatt för att få fixat en sådan här besöksräknare. Jag vet- säkert lite löjligt - men endå lite kul. Men lite löjlig- för egäntligen skriver jag ju denna blog för MEG SJÄLV !!! för att få " skrivit av meg". Men, vet ju att det finns någon som kikar inn her- hvilket är jätte kul!!! - så då blev det till att jag ville ha en sådan här räknare. Det tok bara ett par timmar att fatta hur...Typiskt meg- jag vägrar ge upp när jag har satt meg ett mål - o det är jo egentligen en egenskap jag har haft mycket nytta av här i livet- även om min man tycker det kan bli liiiite jobbigt i bland...

Pratade i dag med en medsyster om detta fenomen med att leva " två paralella liv " som jag kallar det.
I början av denna resan var det bara " ett" liv - : " du ska snart dö"- livet. Nu- efter lite mer än ett år- så lever jag mer eller mindre mitt gamla liv, men paralellt med detta finns jo fortfarande alla dom skumla tankarna, jag känner meg mycket medveten om " mitt nya" liv - " när kommer cancern tillbaks/ er den kanske redan tillbaks?....I början tyckte jag det var helt absurd att skulle  kombinera dessa två " liven"- på den ena siden ska du njuta o vara glad- leva som förr- på den andra sidan är du egäntligen skrämd ur vettet....( eller är det ett norskt uttrykk mon tro ?.) Skit skraj  rent av. För meg var det det provocerande - det var omöjlig ju !
Men- med tiden så har det ju lyckats- o dom två paralella liven går faktisk mer o mer i varandra. Jag har funderat mycket över varför jag är mycket mindre skraj nu, varför inte tankarna kommer lika mycket. Har jag accepterat mitt lott ? ( min skjebne) - ?! Tror kanskje inte det- men det känns som att jag rent av inte har mera energi till at tänka/ känna mera på ångesten, på döden. Det har gått på högvarv i min hjärna i lite mer än ett år- det har sugd musten ur meg- jag orkar bara inte mer att tänka så mycket. Måste använda energien på ett bättre sätt.

Så nu funkar det ju rätt så ok- att leva detta liv med " två paralella liv". O det njuter jag av.
Men skulle likt att veta hur många gånger PER DAG som cancer tankarna kommer - det är många kan jag säga, men dom får inte innträde mer än korta stunder i taget. Vad jag har blivit duktig !

Jag tror att för utomvärlden - även för dom som står meg nära- så är det omöjlig att se / veta att det fortfarande pågår så mycket där uppe i tooplocket. Jag är ju en glad o pigg tjej - o praten går ju inte mer över cancer nu för tiden. Jag har en känsla av att många nu tror att " allt" är som förr- kanske även tänker dom- nu är ju Ingrid frisk. - O jag forstår att folk kan tänka så- och tro att allt är som förr. Jag lurar meg ju själv många gånger till att tro det !!
Men det är altså långt långt från sanningen. Är säker på att flera i min situation känner likadant- att även om livet normaliseras- så äääär det virkelig inte " normalt" längre.

Och nu pratar jag bara om det psykiska aspektet.
Fysiska plågor efter genomgången - o pågående behandling finns ju som en ständig påminnelse. Jag är 42- rena ungdommen. Som tur är kan ingen se att jag ju verkligen er en skrymplig dam på minst 80 år : )

Men just det struntar jag i. Dom fysiska plågorna kan jag faktisk glatt acceptera. Kanske lite för att jag redan hade ett liv med sviter efter ett allvarlig diskbråck. Hade blivit rätt så duktig på att inte låta alla mina plågor dominera i mitt liv, men fortsätta leva som för, ta plågorna " med under armen" o leva vidare. Och nu - nu er jag ju så glad för att leva, få njuta med min familj o alla mina kompisar som jag är så glad i - att plågorna är en pris jag absolut är villig att acceptera.

Jaha - då var det dags att ta barnen ut av badkaret igen. Nu får jag avsluta o ge dom lite kvalitetstid.