Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

måndag 25 oktober 2010

upplevelser som har gjort starkt intryck.

Syftet- än så länge - med denna blog er att jag ska få skriva av mig- ett slags terapeutiskt  skrivande som förhoppningsvis vill ha en positiv inverkan på mig och min psykiska läkningsprocess. En läkningsprocess som jag tycker jag har kommit långt i, men dessa sista 17 månader har lämnat spår som nog inte går bort - även när det tins upp så mycket " där inne " att det mesta borde försvinna.




Iom att det var få harmoniska och lyckliga stunder dom första månaderna blir det tyvärr mer eller mindre dystra och ångestfyllda minnen jag tar upp - such is life.  


Ett minne som nådde in i djupet av min själ var en episod mitt emellan min första och andra kjemokur.
Jag har tidigare skrivit om hur jag just i denna tid fick inlagd min portacath, och att det under inläggning  av denna tillkom en komplikation ; en punkterad lunga - " pneumothorax. Detta krävde att jag blev inlagd på sjukhus i en vecka med ett tjockt drän  in i min lunga som igen var kopplat till en maskin i väggen. 

Jag hade nyss börjat bli något bättre av min förlamande ångest, men inpå andra dygnet länkat till en säng i ett trångt rum, med en maskin som hela dygnet gav ifrån seg en oljud som kunde göra vem som helst galen - så började min lilla uppsamlade energireserv att ebba bort. Det hjälpte nog inte att varje andetag var smärtsamt pga. dränet som irriterade inuti min kropp.

Jag låg instängd.
fastkjedad.
I ett trångt rum.
Ensam.
På onkologen. 


Och här tror jag att min association med en skräckfilm började. För i dom första månaderne av denna resan kändes det som att jag spelade huvudrollen i en skräckfilm - en skräckfilm där det inte fanns någon "stop" knapp, där det fantes alt för lite reklam-avbrott. Det var omöjlig att släppa undan.




En dag stod dörren till mitt rum lite öppen slik att jag kunde se vad som hände ute i korridoren via spegelbilden i fönstret på min dörr. 
Det tog ett tag innan jag började ana vad jag var vittne till. 
Det var flera människor som stod där ute- dom kramade varandra, flera kom till, några gråt. 


Det var som om 1 million finfina nålar stack i min hud och en tyngd känsla som kunde skickad mig tvärs genom jordkloten överväldigade mig. När därefter en man i vit läkarrock stannade framför gruppen och uppenbarligen meddelade det officiella dödsbudskapet, blev det för mycket för mig. 


Det blev projicering i högsta postens. Det kändes  som om jag var vittne till min egen död inne på ett rum på onkologen, og att det var min familj och kompisar som jag såg där ute i korridoren. Läkeren kom och meddelade att jag var död. 
Den delen av mig som fattade att det inte handlade om mig - den tänkte ändå så magiskt att det oavsett var ett tecken på att slik skulle jag, - snart, oxå enda mitt liv. Det var helt säkert att det betydde det.


Men jag var "duktig" - jag plingade på syrran och sa att han måste ringa min psykiater - som kom rätt så snabbt, pratade med mig och hjälpte mig med lämpliga mediciner. 





Jag önskar att jag kunde klara att få ned " på pappret" hur intenst det kändes. Men det klarar jag inte. Att åter känna på den  känslan klarar jag i skrivande stund, men lyckligtvis nu som en skräckfilm där jag har kontrollen över stoppknappen, och det finns tillräcklig med reklamavbrott som kan förgylla min dag och mitt liv ! ( wow det lät ju nästan poetisk ! )

4 kommentarer:

  1. Du är en sann poet, min vän! Otroligt modig är du också som bearbetar allt detta svåra i din blogg, ärligt och naket. Tänk hur långt du har kommit i din läkningsprocess när du vågar tala så öppet om det!! Precis, du ÄR fjärrkontrollen nu, DU kan byta kanal när du vill eller tom stänga av, DU bestämmer tom när reklamavbrottet behövs göras. Vilken seger!
    Tårarna strömmar nerför mina kinder när jag läser detta inlägg, vill bara krama dig.
    Tusen kramar
    Annika

    SvaraRadera
  2. Jag känner igen så mycket av det du skriver och det tröstar mig att vi delar detta svåra som vi behöver läka.
    Tyvärr såg inte min psykolog vad jag behövde då jag första gången fick hjälp. Hon såg bara fram mot 5 veckor semester och kvar i min hand fick jag ett visitkort och händerna fulla med tårar.

    SvaraRadera
  3. Nejmen fy vad illa !!!
    Jag blir så förfärdad när det på dessA ELEMENTÄRA PLAN INTE FINNS ADEKVAT hjälp!!
    Javisst är det en tröst att andra- tyvärr - har samma upplevelser- det får en till att känna seg minder ensam - o att det trots alt er en naturlig ( för jäcklig) del av livet.
    Ingrid

    SvaraRadera