upplevelser som har gjort starkt intryck.

Syftet- än så länge - med denna blog er att jag ska få skriva av mig- ett slags terapeutiskt  skrivande som förhoppningsvis vill ha en positiv inverkan på mig och min psykiska läkningsprocess. En läkningsprocess som jag tycker jag har kommit långt i, men dessa sista 17 månader har lämnat spår som nog inte går bort - även när det tins upp så mycket " där inne " att det mesta borde försvinna.

Iom att det var få harmoniska och lyckliga stunder dom första månaderna blir det tyvärr mer eller mindre dystra och ångestfyllda minnen jag tar upp - such is life.  

Ett minne som nådde in i djupet av min själ var en episod mitt emellan min första och andra kjemokur.

Jag har tidigare skrivit om hur jag just i denna tid fick inlagd min portacath, och att det under inläggning  av denna tillkom en komplikation ; en punkterad lunga - " pneumothorax. Detta krävde att jag blev inlagd på sjukhus i en vecka med ett tjockt drän  in i min lunga som igen var kopplat till en maskin i väggen. 

Jag hade nyss börjat bli något bättre av min förlamande ångest, men inpå andra dygnet länkat till en säng i ett trångt rum, med en maskin som hela dygnet gav ifrån seg en oljud som kunde göra vem som helst galen - så började min lilla uppsamlade energireserv att ebba bort. Det hjälpte nog inte att varje andetag var smärtsamt pga. dränet som irriterade inuti min kropp.

Jag låg instängd.

fastkjedad.

I ett trångt rum.

Ensam.

På onkologen. 

Och här tror jag att min association med en skräckfilm började. För i dom första månaderne av denna resan kändes det som att jag spelade huvudrollen i en skräckfilm - en skräckfilm där det inte fanns någon "stop" knapp, där det fantes alt för lite reklam-avbrott. Det var omöjlig att släppa undan.

En dag stod dörren till mitt rum lite öppen slik att jag kunde se vad som hände ute i korridoren via spegelbilden i fönstret på min dörr. 
Det tog ett tag innan jag började ana vad jag var vittne till. 
Det var flera människor som stod där ute- dom kramade varandra, flera kom till, några gråt. 


Det var som om 1 million finfina nålar stack i min hud och en tyngd känsla som kunde skickad mig tvärs genom jordkloten överväldigade mig. När därefter en man i vit läkarrock stannade framför gruppen och uppenbarligen meddelade det officiella dödsbudskapet, blev det för mycket för mig. 


Det blev projicering i högsta postens. Det kändes  som om jag var vittne till min egen död inne på ett rum på onkologen, og att det var min familj och kompisar som jag såg där ute i korridoren. Läkeren kom och meddelade att jag var död. 
Den delen av mig som fattade att det inte handlade om mig - den tänkte ändå så magiskt att det oavsett var ett tecken på att slik skulle jag, - snart, oxå enda mitt liv. Det var helt säkert att det betydde det.


Men jag var "duktig" - jag plingade på syrran och sa att han måste ringa min psykiater - som kom rätt så snabbt, pratade med mig och hjälpte mig med lämpliga mediciner. 

Jag önskar att jag kunde klara att få ned " på pappret" hur intenst det kändes. Men det klarar jag inte. Att åter känna på den  känslan klarar jag i skrivande stund, men lyckligtvis nu som en skräckfilm där jag har kontrollen över stoppknappen, och det finns tillräcklig med reklamavbrott som kan förgylla min dag och mitt liv ! ( wow det lät ju nästan poetisk ! )