Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

onsdag 6 oktober 2010

mycket sitter mellan öronen...

Jag slutar inte förvånas över den mentala biten - inte bara i denna cancerresan- men i den - förhoppningsvis långa- resan som är våran LIV.


Hur vår inställning till livet, till små händelser i vardagen, till våra medmänniskor, till OSS SJÄLV - färger / influerar hur den uppfattas av oss. Jag skrev om det i mitt första inlägg tror jag- hur min pappa lärde oss att samma sak kan ses som "vit"- eller helt " svart" beroende av hur vi mentalt " tar det" / inställer oss / väljer att " se det "- oesj vad jag har svårt att uttrycka meg sofistikerat...

I dag har jag åter igen haft date med Annika- som jag har mött via bloggen. Iom att vi båda bor i Gb, är " medsöstrar" o båda lider av munndiaré så var ett möte förre veckan inte nog- så ett frukostmöte idag var nödvändig. Det blev en ca 5  timmers frukost ! !  : ) O längre hade det blivit om det inte blev dags att hämta i dagis o skola.

Vi hade så mycket positiva o goda idéer om vad vi skulle vilja göra vidare med våran liv, - hur vi skulle kunna utnyttja våran utbildningar o våran efarenhet senaste året till något positivt.



När Annika gick kändes det som om jag var fullproppad av energi - som om jag skulle kunna klara av vilken utmaning som helst. ! Vilken härlig känsla !! Så stark jag känner meg !!
Tillsammans klarar vi att få fram en positiv energi som jag är säker på att är fantastisk hälsosam.
Jag tror att ett möte mellan människor på detta viset resulterar i en synnergi som kan vara mycket fruktbar båda för våra psykiska välbefinnande men även - kanske för våran yrkesmässiga liv. Kanske vågar vi - för att vi sporrar varandra - ta steget o hitta nya väger inom arbetslivet. ?! Det hade ju faktiskt varit trevlig om något gott kunde komma ut av all skiten vi har varit med om.
( Vi skrattade i dag då vi upptäckte att när vi båda tappade allt hår under kurerna - så höll minsann pälsen på läggarna ett krampaktig tag o ville inte släppa taget. Här har man oturen o har fått cancer, får cytostatika - tappar håret- lite chyst ( hur stavar man det nu då)  hade det faktiskt varit om man inte hade behövd raka benen när det stod på som värst !
Så då tycker jag faktiskt att vi ut av denna resa borde få modet att - om vi vill- välja en väg vidare som mer följar vår inspiraration, behov och drömmar.

Vad livet känns härlig o fylld med möjligheter i dag !!!
När det inte kändes precis likadant i går- så er det ett tecken till meg om hur viktig den mentala biten är
: )

Vad jag är glad för att ha träffat en så härlig och positiv människa som Annika !
Hipp Hipp Hurra !

2 kommentarer:

  1. Det låter helt underbart, jag blir glad av att läsa hur mycket ni ger varandra, du och Annika.

    Många kramar från Lisbet

    SvaraRadera
  2. =))) Detsamma kära du!!! Detsamma! Den mentala biten...är så viktig. vi får fortsätta 5timmars diskussionen snarast!
    Tusen kramar
    Annika

    SvaraRadera