Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

måndag 19 december 2011

Sådär !


Ja- då är det överstökat- eller i allafall infusionen med cytostatica.  Det gick egentligen helt supert - helt utan komplikationer. 


Stora delar av dagen hade jag sällskap av S och F- jätte trevlig ! 


Vi vågade inte ta chansen att skicka honom till dagis då magsjuka går där.....
No thanx !!
jag började behandlingen kl 10e - och var färdig kl 18 ! Dvs att infusionen var färdig kl 14, men första gången måste man övervakas i hela 4 timmar.
Att var på dagavdelningen är trevlig- personalen är fantastiska, och avd är ny renoverad och läcker.

MEN: 

Där finns så många trista öden.
Jag delade rum med en på kanske min egen ålder, som fick sin diagnos i mars detta året, hon har två barn : en på 1 1/2 år, samt en 3 åring. 
Hon har spridning till longor. 
Nu gäller det att behandlingen skal hålla liv i henne längst möjlig. 
Hon kan inte kureras. 


Å ANDRA SIDAN:

Vi pratade om alla möjligheterna som finns nu, för att behandla spridd bröstcancer. Det finns flera, och det finns studier man kan ta dela av, samt att när den ena behandlingen inte " tar "- jo då finns det andra man kan försöka. Vi har båda Herceptin pos. bröstcancer. 

Hon, som jag ( var ) - är ,mycket upptagen av vad vi kan göra själv för att förhindra att cancern bara får växa som den vill. Det blev en del prat kring kosthåll, samt diverse böcker om ämnet. 
sjuksysteren berättade en ganska så UNIK och fantastisk POSITIV historie, om en kvinna bara två år äldre än jag- som för10e - TIO !!!! år sedan, blev diagnostiserat med bröstcancer. Hon hade spridning bla  till hjärnan, men även andra ställen. Hon fick besked av läkaren att gå hem och tillbringa tid med sina barn- för hon hade inte länge kvar....

Hon läste böcker om hur man själv kan försöka påverka " sin cancer "- och föll för boken av Jane Plant- som själv har överlevt bröstcancer i mer än tio år.
Bla finns det inte ETT SPÅR av ko mjölk i den dieten.
Visst- det höres ju bara sååå stimulerande och fantastisk ut. 
Come on baby - bring it to me !!! 

eller ?

Har bloggat om detta tidigare- har själv varit mycket stimulerad av just detta med egen inverkan på cancersjukdom.

Min konklusion blev faktisk att det som passade mig bäst var att fortsätta ungefär som vanligt.
Äta och dricka lite lagom av allt. Det är en filosofi som jag tror på.
Jag äter fisk upp mot 3 gång per vecka, försöker äta tillräcklig med frukt och grönt ( gärna mycket broccoli ), inte för mycket rött kött, ekologiska varor,- vitt te - osv. 
Jag kan skriva mycket om detta- men inte i kväll....

Oavsett- så tror jag att det som tydligen har funkat för dessa två kvinnor- absolut inte behöver att funka för alla andra. Vi är alla egna unika cancerpatienter, med vår egen genetic- och multifaktoriella förhållanden som påverkar vår kropp. 

Än så länge har jag inte haft energi till att lägga om mitt kosthåll så drastisk som dessa böcker skisserar- helt enkelt så ville det förringa kvaliteten i mitt liv. Tycker själv att det ju låter crazy att en md cancer säger att dom inte gör ALLT för att bekämpa cancern. Men så r det. Jag måste oxå leva under tiden- NJUTA - och ha energi till att leva fullt ut. Då det så långt inte finns något helt säkert statistisk signifikant bevisat för extrema dieter , så låter jag det bli med det.

Men absolut - det är MYCKET FRESTANDE- och ett tag där under behandlingen i dag bestämde jag mig nästan för att börja dieten direkt. 


Okey - hur mår jag nu ?

Har ont i magen - reagerar nog på cortisolen - det känner jag igen från förra gången.
Har fått ont i dom områden som är klassiska för min ryggmerg skada- går inte in i dom detaljerna, det är tråkig - på många sätt...
Huruvida smärtorna kommer av behandlingen vet jag inte- men personligen tror jag det r så enkelt att jag har suttit hela dagen, och det funkar aldrig med min rygg. 

Annars har jag varit mer irriterad i kväll på min sköna familj, och jag känner mig lite som en ostron..... tyst, inte helt pratsugen ( dock här inne )...- och känner mig allmänt konstig.
Och huvudvärk har jag.


Mår jag som jag trodde ? Vet ej- just nu lite sämre än jag hade förväntat- men hey- det är ju trots allt " råttgift " !!


Som ni ser så är jag lite " obsessed " av mitt hår dessa dagar. Klarar inte låta bli. Suck. 
Mina coola lockar  ..... !!  :- (

söndag 18 december 2011

19. dec here I go again

Ja- nu är det inte många timmarna kvar.
Försöker inte tänka på det, och det funkar egentligen helt fint.

( For my dutch friends : )

( voor mijn nederlanse vrienden- 19 dec- dus morgen- krijg ik mijn eerste chemokuur ( weer... ) Wish me luck : ) 18 weken totaal - spannend. Ze zeggen dat men zich minder slecht voelt met deze kuur dan de vorige kuur- dus daar gaan we maar vor hé ! )


Kan säga att jag tycker jag har planerat min sista dag innan cellgifterna rätt så dålig. 
Vad har jag gjort ? Jo - städat- lite större grejor- som jag borde ha gjort i flera månader. Urtråkiga grejor. Som jag ville ha gjort innan jag nu går in i en längre behandlingsperiod- där jag inte lär ha någon bättre städningsglöd än jag har haft  så långt...


Men nu i efterhand ser jag ju att kanske jag skulle ha valt något lite mer trevlig att göra denna sista dagen innan giften kommer in i min kropp. 
Jaja- det är ju skönt att ha det gjort. Alla julklappar är färdiga - egentligen kan julen bara starta för min del- allt r klappat o klart.  ( enkelt för mig att säga som inte förbereder till stor familjesammanträde i juldagarna ) 


Nu ska S o jag ta det lugnt framfor TV innan vi tar natten. 
Sen blir det att ladda kroppen i morgon bitti med cortison mm - klocken 10.00 börjar behandlingen på Sahlgrenska. Första gången tar det hela sex timmar då det tydligen är stor risk för allergiska reaktioner där man om man har otur kan få andningsstillestånd mm. Hopplahei.
Hoppas inte ja är mer benägen för en allergisk reaktion iom att jag faktisk på multipla antibiotica reagerar med röda prickar över hela kroppen. ...


Men nu har vi ju bestämt att jag denna ronden med cellgifter INTE ska ha NÅGON  KOMPLIKATIONER. SÅ detta blir så bra så !
Wish me luck folks !



Vill föresten gärna tacka för kommentarerna som  lämnas här inne. Det r mycket trevlig - något jag värdsätter. Hejarop gör gott !! Och eran evnt egna erfarenheter läser jag gärna. Sa det redan i början av min " blogresa "- det är fascinerande vilket stöd jag har hittat här ute i blogvärlden. Och även om det nog är en del " medcancerianer" som kikar inom bloggen- så är det trevlig att den även läsas av andra  !

lördag 17 december 2011

Grrrrrrrrr !!!

Så hette gårdagens inlägg. Grrrrrr !!


Men det försvann ut i det blå - precis när jag var färdig....



I skrivande stund är jag inte lika irriterad- så kanske jag nu klarar att berätta utan att det blir för långt ...


Vi har försökt att nå min onkolog i én vecka nu. I går ringde han.


Och - " JA "-  bekräftade han - jag måste ha gjort en ultraljud av hjärtat innan jag nu på måndag kan få min behandling med Herceptin. 


Och " JA " - det hade han glömt att fixa.    ::::   ???? 


" Då får Ingrid bara vänta en vecka med Herceptin behandlingen- det gör inget  "


Tja- lätt för honom att säga, - men jag VILL ha den behandlingen som är planerat. 


Jag är faktisk TRÖTT på att det tydligen åter igen är slik att man själv måste passa på att dom gör sitt jobb.



Min man spenderade dom första timmarna på morgonen i går med att försöka boka en tid för ultraljud till mig- så jag kunde få min behandling ändå. 


Kort berättat- så blev det mycket - mycket - ringande, fram och tillbaka - med resultat att jag i går kl 13 hade tid för ultraljud på Lundby sjukhus !  !!


En sann ängel av en tjej där satte himmel och jord i rörelse- ringde och bokade om patienter- slik att jag kunde få min ultraljud.


SÅ FANTASTISK när det fungerar inom sjukvården ! Dvs- här var det faktisk tack vara denne UNDERBARA tjej som nog gjorde mycket mer än bruklig för att hjälpa oss.
Fick som tur är träffat henne, ge henne en kram- och en ask med choklad- som jag hoppas var goda : )


Med ultraljudsvaret i handen ( normalt ) - åkte jag direkt till Sahlgrenska- där jag tyvärr inte såg onkologen, men jag sa åt sjuksköterskan att hälsa honom från mig och säga att han inte fick lämna sjukhuset innan han hade fixat att min behandling går som avtalat nu på måndag......



För att öka på mitt missnöje med min onkolog - 
så visade det sig att då vi i går ettermiddag var på apoteket för att hämta betapred mm som jag ska ta på morgonen innan behandlingen - dom kunde jag inte få, då onklogogen inte hade skrivit recept.....


Nu har ju vi tur som kan ordinera det själva, men om vi inte hade varit läkare- då hade det blivit struligt.
Då hade vi måttet jaga recept- hur enkelt är det på en fredag ettermiddag- och sen- hade säkert apoteket hunnit stänga- och vi hade måttet åka in till centrum. 


Grrrrrrr- jag är trött på slika små förhinder. 


Vi har behov för att det går SMIDIG. 


SMIDIG !!



Annars flyger det några tankar igenom mitt huvud dessa sista dagar innan cellgifterna. 
Blir detta sista gången jag mår hyfsat bra i mitt liv ? Är det början på slutet? Kommer jag må skit- och sen - ska det visa sig att cancern inte är borta- så jag måste kontinuera cellgiftsbehandling mm. ?

Jag kollar mitt hår- är detta sista gången jag har så här långt hår i mitt liv ?

Jag kommer alt för väl i håg hur dålig jag mådde av ångest förra gången- för två år sedan. Då trodde jag att jag aldrig mera skulle få uppleva att känna mig som Ingrid mera, med allt hår, fransar , ögonbryn borta- ett utseende jag inte kände igen, och en kropp som inte såg ut- eller kändes som jag. Jag hade jag förlorat min identitet. Jag var så oerhört rädd för att aldrig mer få känna hur det var att vara frisk.

Som tur är har jag ju fått uppleva allt detta.
Jag har haft en lång resa, jag har fått uppleva att må bra igen, bli Ingrid igen, krypa upp från ångest helvetet.

Nu har jag HOPP, och den allra största delen av mig säger att " nu jäcklar- nu ska det kämpas, och jag SKA bli FRISK "

Det hjälper även att diverse onkologer spontant säger samma sak - att det är bra att det är en NY cancer, och att denna , jämfört med den förra cancern , är Herceptin positiv, så nu kan jag få en behandling som jag, och cancern inte har haft förut- vilket är bra !

Så i det stora och det hela är jag fit for fight, jag känner mig stark- i alla fall psykiskt.... Jag jobbar med att skjuta bort ångesten som smiter in när jag dom senaste veckorna har känt hur det smärtar i ena höften. Jag har ju lärt mig att ge slika symptom några månader- ofta går dom över av sig själv, och metastaseångesten kan åter släppa taget. - 
Just nu är jag framfor allt  glad, det har varit ett par trevliga och positiva veckor nu, och trevlig ska det fortsätta att vara- med julen runt hörnet.


Aaaahhhh - jag njuter av mina fransar och bryn : ) 


torsdag 15 december 2011

I'm here !

Jodå -  jag finns kvar. ! Jag har mått så bra att jag inte har hunnit med att blogga- så brukar det vara - och det är ju bra! Men nu får jag kanske komma med en liten upp to date.



Om jag nu kommer i håg allt- tycker jag har varit på språng dom senaste två veckorna; julshopping, julmys, lunch hit och dit med väninnor, vi har haft middags gjäster, njutit tillsammans med god mat och vin, varit bortbjudna och njutit lika mycket där, - jag verkligen ÄLSKAR att dela en kväll med trevliga människor. Inte bara är det trevlig- men det får mig att känna mig så UNDERBART FRISK - då finns bara Ingrid - och ingen cancerjävul finns någon stans. 



I går skjutsade jag min kompis sedan barndomen- Heidi- till togstationen- hon kom måndag ettermiddag med tåget- fick glädjen av att vara med på en extra fotoshoot hos fotografen ( F och jag gick dit då fotografen glömde att fota oss två tillsammans ). Så nå finns även Heidi med på bilderna från fotografen. Gud som vi har skrattat- otrolig att såååå många bilder iiinte blir fina- när två så unga och vackra kvinnor sätter sig ner framför kameran ?!?!


Nej- ni får inte se några av dom bilderna här.... !


Ni får njuta av bilderna jag har tagit av tulpanerna i stället : )



Otrolig härlig att ha sin bästa kompis sedan barndomen här hos mig- det känns tryggt och gott- och som sagt- då är allt som VANLIGT- och det behövs, kan man lugnt säga - i en vardag, som trots allt, påverkas av vad som har varit dom senaste 2 månaderna ( cancerbesked- helt oväntat, operation, låg blodprocent, mycoplasmainfektion, reoperation, urinvägsinfektion, ) - samt att vardagen påverkas av det som ska komma : cellgifter startar upp nu kommande måndag. 



För att förtydliga det lite- så går vardagarna faktisk relativt som normalt- men jag är mer trött - vilket ju har sin förklaring.

efter att dränet blev borttagit så har det gått supert- bara två gånger behövdes det att avlägsna lymfväska- sedan har det varit bra. 


Cellgift behandlingen består av :


dag 1 : Taxol samt herceptin
dag 8 taxol
dag 15 : ingen behandling.


Detta ska upprepas 6 gånger.


Vi hade för första gången samtal med onkologen förra veckan.


Jag sa inget då vi träffades- ville låta honom ta ordet ( för en gångs skuld- hehe ). Jag undrade lite på om han ville säga något om att det var synd med denna nya cancern- särskilt iom att jag ju i två år, varje 5e månad- har upprepat att jag ville ta bort mitt andra bröst- och han varje gång på något sätt klarade att förskjuta ärendet- då han tyckte attrisken för cancer i mitt andra bröst ju var så liten.


Thank you.


Men nej- han sa inget- och inte gjorde jag det hellre. 
Det kändes som att nu ska vi få information om behandling- ett evnt samtal där jag berättar att mitt förtroande för honom har skadats- får vi ta en annan gång.


Jag frågade varför jag inte får samma behandling som förra gången- och han svarade bekräftande på att det bla var för att jag blev så sjuk på Taxotère. Dom vill inte ta några risker som kan livshotande. 


Dom andra skälen kommer jag inte i håg- dvs- egentligen händer det alltid samma sak " där inne " hos onkologen : på något fiffig sätt klarar han få mig/ oss att tro att han har besvarat våra frågor- men när vi väl är ute av kontoret- så frågar vi oss själva- " men. svarade han egentligen på vår fråga ?!  " Om jag som läkare tycker så- hur känns det då för en som inte är medicinskt utbildad ?



Tydligen ska man inte alls må så dålig på denna behandlingen. Det låter ju bra- dock skriker hela min kropp då - att jag vill hellre ha MASSOR med biverkning- för då känns det som att även CANCERN får mera STRYK !!! 


Båda S och jag frågade - var sin gång- om vi inte kunde få den starkaste behandlingen, vl har liksom denna ena chansen att kämpa fullt ut. 


Men onkologen hävdade att vi får den bästa behandlingen, att den används av flera- och att dom inte kan ge mig den behandlingen jag fick förra gången då dom bla annat är rädda att mina nerver ska få så mycket stryk att tex mina ben blir förstörda. 
Tydligen finns det patienter som har blivit förlamade.


Jag sa faktisk då till min onkolog att jag vill hellre överleva - och ha förlamade ben- för vad ska jag med friska ben till ( vilket jag ju ändå inte har efter min ryggmergskada och förra cellgiftsbehandling ) - men - alltså - friska ben- men DÖD - ehhh ?! 


Men, jag förstår vad han menar. 
Dock kan jag inte få bort den känslan av att min kropp skriker att den vill ha den starkasta behandlingen- det får bara vara om det kan innebära en fara för mig.


Men, det är ju inte mycket vi kan göra - annat än att ta denna behandlingen- och lite på ... att jag får rätt behandling.


Vilket innebär att jag alltså måndag 19e får min första cellgift samt antikroppar.
tredje juldagen blir det åter behandling.


Lite tråkig att det hamnar mitt i julen, men jag är faktisk bara glad att behandlingen äntligen kan starta upp.



Otrolig nog så kan jag inte helt fatta att jag SKA börja med cellgifter igen nu på måndag.


Ska jag verkligen gå runt igen med en kropp som inte känns som min egen ?!



Ska jag verkligen tappa håret igen ????!!! 


Det kan jag bara inte föreställa mig alltså. 
Och det förvånar mig- för jag borde ju kunna föreställa mig det- jag har ju banne mig varit med om det én gång tidigare !


Jag har inte ens kommit mig till peruk- affären- det hade jag klarat av för länge sedan förra gången.


Det är faktisk jäckla orättvist tycker jag- nu när jag äntligen har börjat se ut som mig själv igen- så ska allt av igen. Jaja - det lär ju bli bra även denna gången. 
Heidi kom nu med en skön mössa till natten- for brrrr vad kallt det var utan ett hårstrå om natten !- och även en fin mössa med pannband. Tack !!
Med barnen går det bra tycker jag- jag håller ständig ögat på dom- och som tur är funkar det ok. Lillemann sliter ju lite, men inte mer än man måste kunna acceptera. Har pratat med BUP om det- och han har ju faktisk helt normala reaktioner- som han behöver- för att dämpa sin ångest. 


Nu ska S och jag ut på stan- i det ytterst otrevliga vädret- och luncha.  Mmmm ! Hoppas vi får till slika mysträff framöver också - trots 18 veckor med behandling ! 


fredag 2 december 2011

Inte 15 lymfmetastaser denna gången

S talade med patologen i går, och dom hade hittat cancer i 2 av 15 lymfkjörtlar. 2, pluss dom två från första operationen- det blir 4 lymfkjörtlar. 


Vet att det kan låta konstig, men jag är nöjd med det resultatet. Känns mycket bättre än 15. Faktisk. Självklart, prognosen är bättre om det inte har spridit sig till lymfsystemet, men 4 ÄR BÄTTRE än 15 ! 


Upptäckte i går att inget kom på dränet, och att jag fick mer ont i armen.


S och jag provade i går kväll att skölja igenom systemet men inget hjälpte.


Smärtan har ökat på , så nå ska jag in till Sahlgrenska och ta bort dränet- hemma får vi med nål och spruta avlägsna lymfan om det blir för besvärlig. 


Lite tråkig att dränet måste bort då det kom så mycket lymfa på det, men ska bli skönt att bli av med den långa slangen och drän-påsen. Är man ute och går / shoppar, så ser man ju gravid ut med hela systemet som har virats upp inför tröjan. 





Jag kom på ytterligare två saker som faktisk kan sägas att vara positivt med cellgifter....: 


Mitt hår blev lockig- vilket jag tyckte var strul när det var kort- men ser ju nu på kort att det faktisk var / är, väldig fint   : )


Jag tycker faktisk att mina ögonfransar har blivit längre när dom äntligen kom tillbaka efter cytostatika behandlingen. 


Men någon flera positiva saker tror jag det ska bli svårt att hitta på...




Igår var jag aktiv hela dagen- vilket gör mig otrolig sliten, men samtidig ger det  mig en sådan stark känsla av att leva, av att vara normal, av att vara Ingrid.  


Då slår tanken mig hur absurd mitt liv är. en sådan aktiv dag kan jag egentligen inte förstå eller begripa att jag är allvarlig sjuk. Det är faktisk en så stark känsla - jag verkligen KAN INTE TRO DET. Det är en känsla av att det inte är på riktig detta med min cancerdiagnos, att det inte är mig det handlar om.


Samtidig finns ju den smärtsamma sanningen så nära så nära- det är ju den jag lever med, för det mesta av tiden. 


Jag slutar aldrig att fascineras hur jag kan ha dessa två, så diametralt motsatta " realitets-uppfattningar". 




Kanske är en möjlig förklaring att jag trots allt huvudsakligen har levt mitt liv som frisk, och att det är den bilden jag har av mig själv. 


Så mycket kan jag säga- jag gillar den delen av mig som inte kan förstå att jag har ( haft ) cancer - som tror att jag är den gamla Ingrid, frisk.


Det är ju den känslan som kan ge kvalitet i mitt och min familjs liv framöver i den långa behandlingsprocessen vi har framför oss. 


Jag hoppas jag får njuta av många slika stunder då jag inte kan begripa att jag, Ingrid, är sjuk, har cancer.

torsdag 1 december 2011

Datum för cytostatika

Jahapp - då fick jag i dag daton för första cellgiften.


19e dec.
Én gong varje vecka
Två veckor i rad TAXOL, en vecka HERCEPTIN, två veckor TAXOL, en vecka HERCEPTIN - osv.
Tydligen har dom inte helt bestämt sig för hela behandlingsregimet ännu.

Jag har frågat om jag kan få första behandlingen redan 15e dec - då det annars blir så bökigt då vi ska fira julen i Norge. julsemesteren blir lite lugnare om jag kan få torsdagar och inte måndagar.

Nu har jag några FRÅGOR :


Till er där ute -  som har ERFARENHET MED TAXOL BEHANDLING.


Hur mår man på taxolbehandeling - varje vecka ??!!!!??

Hur mår man på taxol jämfört med taxotère ? ( taxotère gav hemska knivhuggande smärtor !!!!!! )

Får man cortison hela tiden ?

Över till något annat :

I dag har jag dränet inne på 11e dygnet. Dvs redan én dag längre än kirurgen vill med tanke på infektionsrisken.
då det egentligen bara har kommit mer och mer lymfa på dränet så fick jag behålla dränet fram till måndag - då blir det ny bedömning.

Annars har dagen i dag varit, förutan sjukhusbesök, varit fylld med lite shopping på stan , trevlig lunch med fina Angelina, lite mer julklapps- shopping i stan.


H och jag har lagat lasagne - som blev perfekt, och strax väntar härlig norsk gelé dessert med vaniljsås - mmmmmm !!!!!!!!

Har varit bättre av spännigshuvudvärken - dock kom den akut tillbaka då jag fick höra att behandling med cytostatika börjar den 19e - och att det blir behandling varje vecka, och inte var tredje vecka som förra gången.
Med en gång kom tankarna att nu får jag annan behandling för att dom har gett upp hoppet om kurativ behandling..... Jag hade ju trott att jag skulle få samma behandling som förra gången i och med att detta ju ska vara en helt ny bröstcancer.
Vet ju att allt som känns oklart, otydlig - ger mig lite ångest - så det ska bli bra att få det efterlängtade samtalet med kirurgen den 7e dec.


intill dess - så är det ju det klassiska som gäller - inte tänka för mycket, inte tolka för mycket om något som jag faktisk inte vet mycket om - gilla läget....

Nu ska jag kolla på julkalendern med barnen. :-)

tisdag 29 november 2011

en bra dag

Hej och hopp - detta känns som en bra dag!


Så då gäller det att utnyttja den bra !!

Bilden ovan visar hur min rumpa kanske ser ut - precis lagom till halloween 2012...

Har med min syster provat hitta positiva sidor vid det att jag än en gång ska gå igenom cellgifter. 

Rumpan är INTE en av dom - dock ett lite realistisk poeng- då jag ju förra gången gick upp hela 13 kilo under cellgifterna...... och så kom det min sann några extra på köpet i perioden därefter också ! 
Dvs att jag om ett par veckor, när cellgifterna ska påbörjas, startar ut med en vikt som fortfarande är ca 10 kilo mer än jag skulle vilja.  

Så det blir ett nytt liv, med en ny kroppsfigur - och det får mig till att tänka på en idé jag fick här om dagen : 

På tapeten står ju att jag - så småningom- om den föcking-cancern håller sig borta- ska genomgå bröstrekonstruktion. På båda sidorna. För nu är jag ju platt som en pannkaka. 

Då slog tanken mig. - I stället för att laga hela två bröst- vad med att prova något helt nytt. Ta ett val om att leva min andra halvdel av livet- som-......
man ?!

En penis- rekonstruktion ? Låter ju som mycket mindre arbete än att laga två tuttar. SÅ kunde jag se och uppleva världen - som en man ?!!! Faktisk lite inspirerande tanke. 

Men min egen man har tills nu faktisk sagt klart i från om att han är helt ointeresserad av en slik förvandling, - så det lär nog inte bli en realitet. 

Det positiva, iallafall med strålningen- är att jag nu får två- 2 - armhålar som inte transpirerar - vilken LYX !!!! 

Trodde det var flera positiva ting vi kom upp med - men det dyker inget upp i min hjärna just nu. ( inte så konstig kanske, för det kan omöjlige finnas mycket positivt vid chemo )

I och för sig- jag får förhoppningsvis lite mer frekventa besök från Oslo - och det är ju alltid positivt !!!


Men - Idag- en bra dag alltså !!

Vilket - för mig- innebär- att komma mig ut- nej , inte på promenad ( som hade gjort min man oerhört glad )- men ut på stan : ) 
Lite julklappar måste handlas in - och lite för- juls fika är aldrig fel. 
Har jag tur hinner kanske även maken sluta lite tidigare så vi kan fika tillsammans på stan.

Låter som en otrolig bra idé - då helgen har varit oerhört låg, det har varit tunga och högljuda samtal i vuxenavdelning här hemma- samt även har grannskåpet fått vara med lite då en promenad inte direkt gjorde att diskutionenen klingade av...

Vi har noll energilager kvar- och detta är sjävklart INTE läget att ta upp gamla, reicidiverande teman - som vi ju vet att " leads us nowhere ". Men - det är väl typiskt att det är just slika dumma saker man gör när man är i kris.

Som tur är fick vi härlig och trevlig besök av min ena bästa-kompis Gry med sina ungar lördag kväll - och det var nog till att vända stämningen. Det blev god mat, vin, härligt umgänge - samt även en aldrig så liten pingismatch : ) Tack för besöket !! 

Som vanligt så sänker en lugn och trygghet sig över mig när jag har mina nära och kära hos mig. 



Iom att urinvägsinfektionen är under conroll nu, den nya förkylningen har lugnat sig lite, så är det bara att ta sitt drän och dränpåse, försöka dölja det som bäst under jackan, - och ta sig in till affärerna och myset i stan. 

Vilken LYX !!

torsdag 24 november 2011

nattens dröm

Min kära syster och hennes man var hos oss i helgen som var. För mig- en oerhört " lyx " iom att hon ju bor i Oslo och vi naturlig nog inte ses så ofta. i allafall inte ofta nog. Särskilt i en situation som denna- så är det tungt för båda mig- och min familj och nära vänner- att avståndet gör att man inte bara kan slänga förbi sådär. 


Frånsett att dom lagade middag för oss fredag, samt världens härligaste trerätters middag på lördagen - så fick jag bla. denna häftiga julgranen. !!!! Vi hängde upp julpynt som var inköpt i fjolårets REA - och här ser ni resultatet. !!
Visst- annorlunda- men så coolt - är supernöjd ! 
Lite tidigt kanske, men iom att jag inte vet hur min form lär vara när det närmar sig jul ( dvs- jag vet ju det av erfarenhet- så då är det bara att starta nu när man är " pigg" - och ffa allt får hjälp !



Natten har varit perfekt- dvs. att jag har sovit , sovit, sovit. Men vaknade av en mardröm som inte var särskilt trevlig. Vaknade av att jag gråt den djupaste, sorgligaste, förtvivlade gråten ( oesj- det blev dramatiskt )- men det var för att jag i drömmen nyss hade fått veta av en läkare att jag hade massor med förändringar i hjärnan som sannolikt var cancer- jag och min syster stod där och tittade på bilderna av min hjärna- och han frågade om jag möjligtvis hade besvär motsvarande dom områden i hjärnan där förändringarna satt. Jag började tänka anatomi och kroppsfunktioner medan jag tittade på bilden- för att kolla om jag hade känt av symptom som kunde motsvara detta. 


Oavsett så sjönk sanningen in - att nu var det kört.  jag grät och grät - sannolikt något jag borde göra någon gång när jag är vaken. ?.


Men som tur är- det var en dröm. Så bort med den !


Barnen vill båda baka mer pepparkakor, pynta till jul mm - så vi får se om vi redan i dag bakar färdig pepparkaksdegen som min syster använde med barnen i helgen. 


Barnen är så söta- i lång tid nu kommer dom hem med dom sötaste ting dom har gjort åt sin mamma- hjärtan i alla slags former, ritningar, figurer, armband- you name it. 


Och även om det är lite läskigt- så är det en stor och spännande grej att få känna på mammas drän-påse när den är fylld- och att få tömma den !!


Annars kommer det tankar och kommentarer från dom båda - allt från att dom skulle vilja att vi var en vanlig familj......, till att F gillade att se på en bild av mig medan jag var på sjukhuset- vi kramar - och . " mamma , jag gillar att kramas- men så blir jag ledsen, för att när jag blir stor - så finns ni inte där längre. " DÅ måste man ju bara krama lite extra länge där och då !!


" hur lång tid tar det får cancern att gå ? " - hur menar du , frågar jag .
F klarar inte helt att förklara- men när jag berättar att den cancern jag har blivit opererat för nu har varit där i många år redan- utan att jag har märkt det- så säger han förvånad- och med lite lättnad : "åh - så då behöver vi inte oroa oss sååå mycket då !? "
Jag tror han tänkte att jag inte kommer dö i morgon- att det kan ta år- ( vilket ju i och för sig kan vara en sanning )


Det är inte så lätt detta med att veta vad som föregår där i dom små huvuden. Jag tror jag vet, men sannolikt har jag ingen riktig bild av vad de tänker. 


Fortfarande tror han att det är han som har förorsakat min bröstcancer- för att han kommer i håg att han som liten en gång bet mig i bröstet. 
Det har jag ju förklarat honom flera gånger att absolut inte kan ge cancer. 
Min förvåning var stor när det nu visade sig att han fortfarande tror att det är slik jag fick min cancer.


Jag vill göra allt jag kan för att min barn ska må bra- så bra som möjlig - under dessa omständigheterna- men helt lätt är det inte. Jag har glömt hur det är att vara barn, att tänka som ett barn, att dra slutsatser som barn.


Men jag vet att jag gör mitt bästa och det är en tröst : )

onsdag 23 november 2011

Home sweet home


Operationen gick bra, kom hem ca ett dygn efter operationen, så jag klagar inte ! 
Fortfarande dränet inne, det kommer endel sårvätska, så det lär nog stanna kvar några dagar- men denna gången gör det som tur är inte ont !!!

På avdelningen kom jag i kontakt med flera flotta kvinnor som var opererad- alla som en - för bröstcancer. Det blev timmer med prat - så givande , och positivt det kan vara att träffa nya människor- även i slika omständigheter. Fina kvinnor.


I dag har jag suttit med huset fullt av tända stearinljus. En kopp te har varit framme hela tiden- för mig är det viktigt att skapa en mysig stämning. Varför inte njuta - om det nu finns möjlighet för det ?!
Har även städat lite, tvättat 5 tvättmaskiner,,,,varit hos bagaren, haft besök- först av min goda härliga kompis Annika, - sen kom min goda Maria spontant förbi med.....macaroner !!!!! Hon vet vad jag gillar den tjejen  ! 


Just nu är jag lite sliten så jag har lagt mig ner lite. 
Har faktisk svårt för att vila. Vet fortfarande inte helt varför- det känns som om jag har en million myror i kroppen som gör det omöjlig att överhuvud taget sitta, ligga lugnt. 
Undrar på om det kan vara en effekt av all stressen vi går igenom nu. Jag har ju denna gången ingen ångest, trots att vi ju befinner oss i en slags ny livskris. Kanske det yttrar sig fysiskt- på detta sättet- i stället för ren psykisk ångest känsla- eller som för två år sedan- då ångesten debuterade som paralyserande illamående.

Tror inte min kroppsliga stresskänsla är ångest, dock alltså kanske dock ett tecken på vår livskris - som jag ju på ytan hanterar lugnt och fattat.

Av det skälet har jag därför faktiskt bestämt mig för att jag ska använda ett två dagers regim där jag tar lite lugnande medel- Sobril - morgon- lunch och kväll - i två dagar- för att se om jag kan bryta det. Har nu gjort det i ett dygn - och jag mår faktiskt bättre. Även spänningshuvudvärken är bättre. 
Om ett dygn tänker jag trappa ner det till noll igen.

Och tack vara Helena - har jag fått tips om bra accupunktör- iom att min alldeles privata doktor Aslak sitter i Oslo med sina fantastiska och kurerande nålar.


 På sjukhuset var det rätt så konstig att vara en " erfaren " bröstcancer patient- utan spridning- men med en ny primär bröst cancer. En surrealistisk känsla att sitta där i samma situation som dom andra kvinnorna, dock med den stora skillnaden att jag vet vad jag ska gå igenom. Jag gör det för andra gången.



Fortfarande är det slik att jag inte tänker och analyserar för mycket, känner inte efter för mycket. Det vll jag inte spendera energi på. 


Jag vill njuta av vardagen. Samt att jag faktisk känner en innerlig kraft- m min slitna kropp - till att kämpa så blod och svett sprutar- denna behandlingen SKA gå bra, min kropp ska tolerera cellgifterna, som i sin tur ska ta död på evnt cancerceller som finns i min kropp. 


Jag vill LEVA. 


Även om det finns stor statistisk chans för att jag inte kan överläva detta- så har jag bestämt mig för att jag faktisk kan - ock SKA befinna mig i den ändan av statistiken där jag faktisk överlever. Om någon som läser detta tror att jag hör med till den ljuvliga grupp bröstcancerpatienter som har 80-90 % chans att överleva - så kan dom tänka om..







Jag läste direkt efter Steve Jobs död att en biografi om honom beskriver hur han länge låtsades som att hans cancer inte fantes. Han levde på som vanligt. Men till slut så blev det ju uppenbart att hans kropp var sjuk, det gick inte att låtsas mer.


Ibland har jag undrat om det är det jag driver med- låtsas som att jag bara är " lite " sjuk. Men annars är allt ok. Är det därför vardagen fungerar rimligt ok - i allafall psykiskt. ?


Det finns många tankar och funderingar som ni kanske märker. Och sannolikt finns det ett samensurium av skäl till att jag fungerar så bra som jag gör nu. Jag tror nog inte jag låtsas- men på andra sidan - att välja att inte gå ner i djupet, tänka och fundera, bli ledsen - men njuta av dagen som den är- utan att analysera. Är det att lotsas?


Tror att min psykolog kanske skulle säga att det kvittar vilket som är vilket- det fungerar i allafall . 





Nu känns det som om det är läggdags för mig. Sov så gott i natt- efter en natt med lite sömn på sjukhuset.
Hoppas på att åter få en lång och god natt med sömn.