Varning:
Ingen språkredigering när jag skriver mitt inlägg här i dag. Bär med mig....
I går fick jag sista cellgifts behandlingen. Detta trots förkylning- skönt att det inte satte stopp för behandlingen.
Någon frågade hur vi skulle fira det.
Den tanken hade inte kommit upp.
Varför hade inte tanken kommit upp?
Tror vi har varit så insyltade i att bara klara oss till slutdatum- det har varit segt.
SEGT - segt- segt- seeeegt.
Och så känns det inte- i alla fall inte för mig- som att vara färdig.
Nu kommer strålbehandlingen i Maj- och jag vet av erfarenhet att jag då kände mig ännu tröttare än under cellgiftsbehandlingen.
Därefter kommer den antihormonella behandlingen igång igen- med alla besvär det innebär.
Nu- utan den antihormonella behandlingen har jag bla haft i det närmaste helt smärtfria leder- ffa höfter och knän- det har jag njutit av : ) - snart känner jag mig som en gammal kärring igen... : )
Så - jepp - härlig att vara färdig med cellgifter - visst. Absolut.
Men det känns inte som om jag är färdig.
Undrar lite över varför- för två år sedan kändes det verkligen som om det var en stor sak att vara färdig med cellgifterna.
Nu känns det som om jag befinner mig i en lång lång korridor - och jag ser inte slutet på det faktisk. Tror jag. Har inte funderat så mycket på det- men känner att nu när jag skriver- så är det precis så det känns.
En lååååång tunnel- vart tar tunneln slut.
Vad finns på andra ändan ?
Vad finns på min väg i tunneln ?
Väntar det flera överraskningar ?
Har sagt det tidigare- och säger det igen. - Hur ska jag nu lita på min kropp- veta om den är frisk? Är den i återhämtnings fasen ? - sist jag trodde den var i återhämtnings fas - så var jag sjuk med cancer i det andra bröstet.
Hur- HUR ska jag nu kunne veta - väga lita på att jag är frisk ?
Jag hör alla era förmaningar om att - " jo, men nu är du ju frisk- nu kommer det att gå vägen. "
Min man säger det varje gång jag tar upp ämnet- vilket inte är ofta.
Men just dessa dagar - kring sista cellgift behandling- så kommer det lite mer i fokus.
Jag tycker faktisk att man kan säga " who can blame her ". Det måste få lov att vara lite förvirrad, ha tappat förtroendet- efter två cancerresor.
Det hade ju varit kul om jag nu kände att jag var frisk- nu börjar resten av mitt långa liv, mitt långa FRISKA liv.
Dock- även om jag inte har stor tro på att cancern inte kommer " ta mig " till slut- så är jag förvånadsvärd o-emotionell . Det känns som jag har separerat känslorna från tankorna.
Samtidig som att dessa tankar är något som framför allt kommer när jag sitter så här och ska skriva i min blog.
Jag går inte runt och funderar särskilt på detta till vanlig. Vardagen flyter på och jag har det bra- enligt omständigheterna.
Det är kanske ett slags " carpe diem "- jag lever nu- funderar inte för mycket över i morgon- över det som kommer.
Det jag fokuserar mest på är att nu komma igenom behandlingarna- sluta vara så himla trött- och så har jag förhoppning om att jag ska känna mig bättre och bättre. Starkare och starkare.
SÅ- där ser ni- och jag- medan jag sitter här och skriver ned mina tankar- så kommer det fram att jag har VISST ett hopp- HOPP om att det ska gå vägen .!!
Det finns ju en chans att det ska gå vägen den här gången.
Det finns alltid en chans.
Och lördag hämtar vi VALPEN !!!!
Vi GLÄDER OSS !!!!!!
Det är inte alltid det blir som man tror.
Det är det som är bra - för min del- med bloggandet- det öppnar upp för delar av mig som kanske inte släpper lika mycket fram i vardagen.
Men för er där ute som läser detta- och behöver ett positivt syn på en avslutad cytostaticabehandling - så ber jag om ursäkt. Rent objektivt sätt så ÄR DET JU SKITBRA !!!
Jag har bara en del med i bagaget från förr som färger hur det känns den här gången.
Tror säkert jag kommer tillbaka med mer "posistive spirit " vid senare tillfällen !!!!
Jag skriver under på varenda ord du skriver. När behandlingarna är över, som ju är en trygghet i sig att få, och hur sjutton ska man kunna veta om cancernördarna dött eller bara gömt sig i lilltån. Man blir "utslängd till vargarna"...du förstår vad jag menar...så hoppet är det enda som blir kvar att leva på. Jag är optimist i grunden o det är även du. Men optimister har också sin fulla rätt att vara rädda och tvivlande. Men vi får verkligen HOPPAS!!!!!!! att du är frisk.
SvaraRaderaHej igen Ingrid, Tack för ditt inlägg hos mig...
SvaraRaderaJag är nog antingen korkad eller bra på att förtränga dåliga saker. Visst har jag mina grubblerier under ytan, men inte så mycket än att jag mår dåligt av dom. Nätter och tidiga morgnar är ju inte så kul förståss alla gånger, då kommer det mesta ut i form av otäcka mardrömmar, och det är inte så kul.
Tänker mycket på om jag ska överleva eller ej,hur länge jag får leva om det är "kört". Så dödenspöket knackar ofta på och ger mig små uppgifter att fundera kring. Det är svårt för andra att sätta sig in i min det går inte en dag utan att jag tänker på min framtid och hur kort/lång den kan taänkas bli.
Och jag är LIVRÄDD för att inte få vara med tills jag blir gammal! Så är det att ha cancer....alla överlever inte hur positiv man än vill vara.
Positiva tankar kan försätta berg sägs det, men då skulle min Madeleine ha levt idag, för hon ville leva ända in i sista andetaget och det gör så gruvligt ont ända in i ben och märg!
Orkar faktiskt inte besöka hennes grav så ofta för det är för jobbigt just nu, orkar inte ens tänka varje dag på att hon är död, det vet jag ju nu och jag orkar inte heller lyssna på hennes musik på Youtube för det gör för ont. Lyssnade sönder hennes låtar i början av sorgetiden, men nu har jag fullt upp med att överleva själv, så man lär sig att fokusera. Människan är funtad så...
Jag lever som jag lär, men har mina svarta stunder med ledsna tårar och vanmakt jag med...men min älskade man och min dotter gör att jag skrattar varje dag ändå ;-)
Ingrid, om du inte varit på Mösseberg, så åk dit. Det är en fantastisk rehabilitering. Kanske vi rentav träffas där om du vill och kan. Skulle vara väldigt kul att träffa dig. Tänkte åka i maj ngn gång...
Härliga Ingrid,
SvaraRaderajag säger ändå grattis till målgången av cellgifterna. Förstår mycket väl dina inte alltid så optimistiska tankar, dom har du rätt till. Men jag tror att du kommer att få fullt upp med underhållning med en lite busig och glad valp. Dessutom en årstid som du måste älska, blommor och grönt.
Själv har jag det bra men väntar på ett samtal från doktorn. Nu har jag hållt upp med hormontabletterna i 1,5 månad. Det känns ju inte helt okej det heller. Igår tillbringade jag 6 timmar på akuten då jag fått en misstänkt propp igen. Det visade sig dock på ultraljud att det inte var så. Skönt det. Ha det så bra, kram från Kerstin i Askim
Jag tänker ändå säga grattis!! ;-) Nu längtar skånetöserna efter er!! Hoppas ni just nu sitter och myser med eran valp!
SvaraRaderaPuss o kram
Elisabeth
Åh, skönt Ingrid
SvaraRaderakram till dig
Vi får alla leva på hoppet om att vi är friska nu.
SvaraRaderaFånga dagen och LEV!Mörka dagar vill vi inte ha!
Kramar till dej.