Poff !!
Otrolig att man så snabbt kan gå från att må helt ok - till att känna att kroppen närmast går i upplösning.
Men- denna damen gav inte opp - min syster och jag körde inom en bensin mac där jag fick köpt en bulle och något att dricka - i hopp om att det skulle hjälpa.
Ingen övertygande effekt, men pallen blev åtminstone min till slut : ) !!
Sen bar det hemåt - och där har jag tagit det lugnt i soffan hela dagen
.
Nu får vi se hur länge jag mår så här. På sätt och vis tycker jag ju om att må dåligt av kuren- som jag sa i gårdagens inlägg. Psykets makt över förståndet....
I går kväll vid läggdags fick jag besök av tankar kring det faktum att jag blir behandlat för bröstcancer, för andra gången, i loppet av två år -" vem tror du att du lurar- du kanske är död inom ett par år. ".....
Känner hur det långt där inuti mig luskar sig fram en ångest som känner till varenda krok i min kropp och själ - som bara väntar på ett klartecken för att få fritt spillrum.
I och med att jag denna gången i övervägande grad har vägrat att tänka, känna efter, analysera särskilt över cancer och döden, det att skulle behöva lämna min familj, så känns det i det närmaste helt bissart att låta tankarna leka med dödsscener mm.
Hela min kropp - eller så är det bara mitt huvud- säger till mig att NU ska jag, vill jag, måste jag bli FRISK. Jag kan inte se för mig något annat.
Och DET - DET är obegriplig - att jag, Ingrid - kan tänka så.
Läs i början av min blog bara, så finns inlägg om ångest, ångest, ångest- vissheten om att jag ska dö. Snart.
Jag behöver inte läsa det - jag minns så mycket väl. Därför är det så otrolig att jag i dag känner så annorlunda.
Jag vet att detta är ett tema som jag berör om och om igen här på bloggen- tydligen blir jag inte trött på det...
The power of the mind.
Oavsett hur denna cancer-skit-historien kommer att utveckla sig- så är det väl till allas bästa att jag denna gången kan känna att jag är Ingrid- till 100 %- - och inte som förra gången, då jag kända att hela jag som person försvann, jag var invaderat av ett stort, stort monster som hade tagit över min kropp, min själ.
Det får mig faktisk till att tänka på något annat- och det är att innan cancerbeskedet kom i oktober- " out of the blue "- så tyckte jag det var svårt att klara att övertyga mig själv om att jag var frisk. Hur kunde jag våga att tro det- hur kunde jag våga lita på min kropp - våga tro att det inte fantes någon cancer i min kropp?! En osynlig kamp jag förde med mig själv - som krävde mycket energi.
När cancern blev upptäckt på mammografi kontroll nu i oktober- kunde jag faktisk efter ett tag konstatera en konstig känsla, - en påtaglig lugn: - Det kändes faktisk som om axlarna hade sänkts.
Nu- äntligen, var min fiende synlig ( igen ). Jag vet nu vad jag
har att kämpa emot- det finns protokoller, behandlingsprocedurer, rutiner - you name it - ett helt apparat som ska hjälpa mig att kämpa mot cancern. Nu FÅR jag även LOV att vara sjukskriven igen !?!? , - det är ok att, om jag skulle vilja det ( det vill jag inte ) - tänka att jag ska dö i cancer, utan att känna att samhället tycker att " nu räcker det "- " gå vidare ".
Om det vore så lätt....
Det vacum jag hade gått i - senaste året - där man liksom ska vara frisk, tänka positivt, gå vidare- " 90 % överlever ju bröstcancer -samtidig som cancerspöket hänger över en som ett mörkt moln.
Den jobbiga vacum- perioden - där det kändes som jag levde två parallella liv- den är över.
Crazy nog så känns det faktisk nog som en lättnad att nu ha en synlig känd fiende. Att inte längre behöva gå att undra om fienden finns där- luskande runt med hänsikt att mörda mig, långsamt, men kraftfullt, utan att jag vet om det.
Självklart vill jag helst inte ha haft cancer igen. Självklart INTE !
Det jag gör nu är bara att berätta om mina känslor, men det betyder inte att känslorna är logiska, förståeliga.
Jag kommer faktisk i håg att jag - innan denna nya cancern blev känd- hörde mig själv säga att jag nästan kunde önska att cancern skulle komma tillbaka, " visa sig "- så jag visste vad jag hade att kämpa emot.
Jag är inte övertroisk- jag tror inte att det är därför att jag nu har cancer igen. Jag blir däremot fascinerad av att det faktisk känns så som jag trodde.
Jag kan se hur sjukt det låter, men känslor är känslor.
Nu är det mat på gång - så jag avslutar mitt skrivande.
Hade tänkt att fråga er om någon har erfarenhet med att hundar har fått en enorm stor kärlek till en efter en cancerdiagnos....... ....jag ska säga mer om vad jag har upplevd senare- även om jag står i fara för att bli sätt på som en totalt galen kärring... Har både läst och sett på tv om hundar som kan lukta sig till cancer.......
Mer om det senare.
Hej Ingrid! Intressant! Även om jag inte har haft cancer själv tror jag att jag förstår precis hur du menar.
SvaraRaderaNär min mormor fick cancer ville min systers hund alltid ligga i min mormors knä. Likaså hos en patient jag jobbade med, hennes hund vaktade sin cancersjuka matte som aldrig förr och lämnade inte hennes säng i onödan. Jag tror absolut att hundar har något hemligt cancer- eller sjukdomssinne som vi inte riktigt kan förstå... :)
Hej! Jag kommenterade ett tidigare inlägg här, om tranbär.. Nu måste jag igen kommentera. Jag kände igen mig i det du skrev för kanske ett år sen om att ditt undermedvetna berättat för dig att allt inte står rätt till och att det visade sig att du hade cancer. Då förstod jag de känslor jag haft under en två-årsperiod, jag hade hela tiden känt att något är fel, jag var på ultraljud, prover och t.o.m. undvek att köra bil eftersom jag inte visste VAD det var, bara att det är NÅNTING... När jag läste om ditt undermedvetna tänkte jag att det kanske är så att jag "känt" att jag har cancer. Jag kände också igen mig i allt annat du skrev om ångesten i början, funderingar på att ta sitt liv för att jag var rädd för att dö etc. Och hela tiden kände jag att jag har cancer och att det kommer att gå illa. MEN en dag sa mitt undermedvetna "NU ÄR DET BORTA" och allt blev mycket lättare, jag kände mig helt annorlunda... (låter ju knäppt, undrar om jag tror på det här själv...) Nu skriver jag det här för att kanske det är så att du "vetat om" att du har cancer i andra bröstet och du därför haft sån ångest, men nu känner du att du kan bli frisk eftersom ditt undermedvetna säger att det är borta...
SvaraRaderaÖnska kan man ju...
Är 30 år, små barn, hereditär aggressiv bröstcancer, många angripna lymfkörtlar... Tamoxifen fyra år till...
Hej!
SvaraRaderaMina föräldrars hund ville gärna sitta/ligga intill mej, precis som att hon inte ville släppa mig med blicken när jag var där.
Hon var även tillgiven på ett helt annat sätt.Jag tänkte själv tanken att "Hon vet att jag är sjuk". Min pappa har hjärtbesvär och får ofta hjärtflimmer om nätterna.Det hann inte mer än börja så väckte hon honom med att puffa på honom.Jag och min pappa är väldigt nära varandra och kan avläsa i ögonen om något är på tok även att vi försöker dölja det för omgivningen att inte oro i onödan.Ett slags sjätte sinne kan jag tänka mig.Kan det vara så att hundar har det?? Nu finns inte Fiddeli i livet längre.Hon fick somna in hos veterinären i somras,14 år gammal och med tumörer i sin lilla hundkropp. Det här med ångesten går i perioder hos mej.Kan gå en vecka och jag tycker att allt är normalt och bra,kan känna glädje och planera lite framåt vad jag och min familj ska göra. Dagen efter kan det vända och dödsångesten väller in med full kraft. Det går upp och ner....! Jag har hela tiden delmål nu.Mitt nya delmål är att få hinna med att flytta in i en nyproducerad stor lägenhet vid en sjöstrand 1 Dec i år. Vi har redan sålt huset (tillträde Dec.) och ser fram emot att bara få ta dagen som den kommer och leva i nuet. Vi är med i byggstarten och kan påverka utseende och planlösning i lägenheten.Vi får en stor inglasad balkong på över 30 kvadrat mot sjön 150m från stranden.Masterbedroom med egen toa/Dusch och klädkammare.Ska bli oerhört skönt då vi har en tonårsdotter som lägger beslag på duschen.Nu får hon egen. Ja det är det här med delmålen som får mig att streta vidare.I somras var delmålet 12 dygn i New York som kunde genomföras. Kram/ M-L
Heja Ingrid
SvaraRaderaKlem :)
Du är så himla bra på att skriva och beskriva dina känslor. Och jag vet precis vad du menar.
SvaraRaderaJag tror att djur har ett sjätte sinne och förstår när man är sjuk, när det inte står rätt till i kroppen, när det finns tumörer, infektioner och cellgifter som ställer till det.
Jag gick förr till en massör som även var medial. Hon höll inte på och spå och så, men kunde ibland lämna små meddelande från ens guider. En dag när jag kom till henne kramade hon om mig. När vi samtalade senare berättade hon för mig att hon kan lukta sig till sjukdom. - Och du, sa hon till mig, hade inte denna lukt. (Då var jag klar med mina cellgifter...).
Och puffen den var ju snygg. Var ska den få bo?
Kram
Kära Viktoria <3 ! Vilken härlig berättelse om din massör. Och - visst- du luktar ju gott - tycker ju jag : ) Miss you !
SvaraRaderaPuffen ska nog få bo bredvid Barcelonastolen i vardagsrummet. Blir nog häftig till sammans med den ubercola orange lampan jag köpte för ett par månader sedan- ska se om jag kan skicka en bild - till " the tits " : )
Helena :
Heja tillbaks Helena !!!
Hej Igrid! Har följt din blogg länge och känner igen mig i så mycket som du skriver. Är 44 år och fick min cancer bekräftad i januari-10, två år efter att jag sökt för min "knöl" första gången. Min yngsta är lika gammal som din son - fyller 6 i februari. Jag känner mig frisk nu och vardagen börjar flyta på mer och mer som vanligt men tanken finns där hela tiden, tänk om. Det har ju hänt en gång och varför skulle det inte kunna hända igen? Förstår precis hur du tänker när du känner en lättnad, då vet man iallafall vad man har att strida emot, som det är nu kanske man går omkring med en tickande bomb. Önskar dig stort lycka till med dina behandlingar och att vi ska få finnas kvar hos våra barn länge än,Marie.
SvaraRadera