För första gången är jag inte hos mina barn när dom fyller år.
Nu tycker inte jag att jag är en särskilt sentimental person, men just idag, när minsten fyller 6 år, så längtar jag faktisk efter honom.
Jag har varit utan min man och mina barn helt sedan 2 januari !!!
I dag firar minsten 6 år.
Som tur är kommer dom nu dock äntligen hem igen : )
Jag skickade dom i väg till GC - slik att åtminstone någon av oss kunde få njuta av den initialt planerade, och traditionella jul och nyårssemesteren på Gran Canaria.
Min man var något svår att övertyga, vilket ju var gulligt, men till slut åkte dom alltså. Förhoppningsvis kommer dom nöjda och glada tillbaks nu, - och framför allt hoppas jag att min kära man har fått vilat ut sig lite, samlat lite energi....!!
Skulle hemskt gärna ha varit med dom där nere, - där har dom varit en " storfamilj, med vänner och kusin med familjer, farmor och farfar - hela 17 stycken har dom varit !
Men, jag har faktisk också haft det skönt, - det mesta av tiden har jag nämligen spenderat i Oslo, inneboende hos min syster med familj. En perfekt lösning när jag ändå inte kunde följa med till GC.
I Oslo har jag blivit omhändertagen som en prinsessa, och jag har haft möjligheten att träffa resten av min familj samt enstaka vänner eftersom orken har tillåtet det. Skulle gärna ha hälsat på alla mina vänner jag har där, men det får bli vid ett annat tillfälle.
Nu har det trots allt varit fokus på att ta det lugnt, - två gånger har jag blivit skjutsat från Oslo- Gbg- Oslo, i loppet av ett dygn, av bästisar, för att få mina kurar.
Vilken tur att jag har kompisar som åker med mig hela vägen och ger mig trevlig sällskap.
I love you G og H !!!
Jag är otrolig tacksam. Det vet ni <3 <3 <3
Ock så - över till något annat....
Hundar......
Fia är hunden till min tvillingbrors familj.
Första gången vi uppmärksammade Fia's uppträdande var faktisk sommaren för 1 1/2 år sedan. Då hade jag avslutat min cellgifts behandling ca 6 månader innan.
Då ville hon vara mycket bredvid mig, och gärna sitta i mitt knä, något Fias " mamma / matte ( som det heter på svensk )sa att var mycket sällsynt för Fia. Hon brukar inte sitta hos många andra än i sin mattes knä.
Lite efter den semestern så läste jag om hundar som kan lukta cancer.
Nu år ju detta tränade hundar, som bla kan lukta sig fram till urinen från en person med blåscancer.
Hundarna är alltså tränade - och jag har ingen aning om hur en otränat hund skulle reagera om den skulle lukta sig till att någon har cancer.
Jag vet bara att jag kände snäv av ångest då jag läste det- och tänkte självklart direkt på Fias reaktion på mig.
Jag gillade ju inte att hon evnt skulle lukta cancer hos mig- då jag ju för fasan var färdig med cellgiftsbehandling, och " teoretisk" var frisk för min cancer .....?!?
Sedan tänkte jag på flatcoaten till min syster- som nu är död ( för ca 2 år sedan ).
Även han ( Teddy- bollo ) - var så glad när jag kom, och utan att jag gav honom särskilt med uppmärksamhet, så la han sig oftast just vid mina fötter.
Detta var ju innan min cancerdiagnos- men jag vet att jag ju undrade över varför han alltid i mina ögon visade mig så mycket uppmärksamhet / sökte närhet hos mig.
Denna julen har Fia varit rakt av extrem.
hon har pipit när hon ser mig, hon vill hela tiden upp i mitt knä - hennes " mamma / matte " har nog inte ofta sätt Fia slik.
Fia har sovit inne i rummet jag har sovit när vi har gästat där.
Hon brukar aldrig lämna matte's " sida, hon kommer åtminstone alltid ock möter sin matte om morgonen, ligger bredvid duschen när matte duschar mm.
Nu sov hon hos mig, kom inte till matte, även när hon hörde att matte var uppe på morgonen.
Husse kom och släppte Fia ut en snabbis för att kissa sent på kvällen och på morgonen - sedan kom hon direkt tillbaka och lade sig ner precis nerför där jag sov med huvudet på min kudde i min säng.
Matte blev faktisk sårad av Fias beteende !
Och jag ?
Jag blir orolig.....
Och så tycker jag att jag är LÖJLIG.
Herregud- hon gillar mig bara. !!
Eller ?....
Jag kan ju inte / vill inte tro att Fia på något sätt söker sig till mig på detta påfallande sättet för att hon luktar cancer.
Herregud, det är ju löjlig.
Hon är ju inte tränat till att reagera på cancer.
Vi vet inte hur en otränat hund skulle reagera på cancer.
Varför detta beteendet då ?
Jo, mot bättre vetande så orrar det mig faktisk.
Dock kan det också kanske vara så att Fia känner att jag nu för tiden faktisk känner mig mycket harmonisk , glad för livet.
Kanske hon känner på det- och njuter av det lugnet jag utstrålar ? ehhh ?...
Kanske hon med sitt 6e sinne känner av att jag behöver lite extra tröst efter allt vi har varit med om ?
Eller kanske hon förstår att jag är syster till hennes husse- en mer feminin utgåva - och som tar sig mera tid att mysa med henne ?
Att tro att det skulle betyda att jag har cancer fortfarande höres ju i mina öron helt PSYCHO ut.
Men ?
Eller ?
I går skrev jag ju redan lite om detta- och någon av er har redan skrivit lite om erfarenheter ni har haft med detta.
Tack!!-
Det är intressant att höra om andra har upplevt liknande. Jag är tacksam för det ni har berättat- och jag hör gärna från flera !
Intressant det du skriver om hundarnas reaktioner. Jag har haft en Bearded Collie som dog för två år sedan då hon var tolv år. Och, jag känner till viss del igen beteendet. Vår hund brydde sig aldrig särklit mycket om dem som kom till oss, förutom min brors pojke. Vissa gånger han kom blev hon först helt speedad sedan följde hon efter honom en hel kväll. Hon kröp upp i hans knä så fort han satt sig. Hon liksom kröp så långt upp hon kunde, så hon fick nosen under hans hals. Detta hade vi mycket roligt åt, men vi var också fundersamma och undrade vad som fick henne att göra så här. Hon la sig aldrig i knät hos någon annan, knappast ens hos någon av oss i familjen. Jag har funderat på om hennes beteende berodde på att min brors pojke tog sig tid med henne på ett sätt hon gillade extra mycket, eller annars var det kanske "personkemin" som stämde. Vår hund hade också väldiga "känselspröt" för om någon i familjen var ledsen. Då kom hon och sökte närhet, kanske för att trösta. Jag tror nog inte att en hund, i alla fallen inte en otränad, kan lukta sig till sjukdom. Tillgivenheten beror nog på andra saker. Kram och må så gott!
SvaraRaderaJag joppas verkligen du har rätt Mona . verkligen. Känner att jag nog inte borde tänka för mycket på detta- då det stör lite i den fina positiva harmonien jag tycker jag har känt inom mig. Så - tusen tack för att du delade med dig - det gav mig lite lugn här nu innan jag släcker ljuset. Jag tror att min respect för 6e sinnen- och vetenskap att det ät mycket vi inte vet här i världen, som i kombination med " cancerlukt " - ger näring till ångest. Som du säger- beteendet till hundar kan bero på många andra saker. Thnx- o god natt : )
SvaraRaderaHar också hört talas om forskningen cancer (viss form) och hundens luktsinne. Minns att det är tränade hundar som gått "utbildning" för att detektera cancer. Liksom det finns hundar som tränas att sniffa sig fram till narkotika. Tror nog inte att dessa hundar sökte sig till droger innan de blev tränade på just det. Jag tror mer på att du tilltalade vovven som person. Det
SvaraRaderaär nog helt enkelt så att han gillade dig mest. Vi som läser din blogg förstår varför :)Samtidigt, för att vända på saken, så hade jag en nära vän som hade cancer på flera ställen och trots flera hundar i bekantskapskretsen så var det ingen av dem som brydde sig mer eller mindre om henne. Hoppas detta kan lugna dina tankar lite! Godnatt och kram från Anna
Jag har också hört detta med hundar att de kan lukta sig till cancer... Vet ej så mycket om det dock. Lägg inte så mycket vikt vid att denna hund skulle känna av cancer hos dig. Förstår din oro dock, mycket lätt att bli nojjig när man har en cancerdiagnos!
SvaraRaderaGlöm ej att hundar också är väldigt känsliga för annat! Jag menar som man skrivit här ovan, att du är en sensitiv person o det tilltalar uppenbarligen denna lilla vovve :)
Apropå inlägg som du gjort hur man känner för andra gången man får cancer. Jag är snart klar med min behandling ang. BC, ska påbörja min strålning på måndag. Ett år innan jag upptäckte min BC så fick jag diagnosen sköldkörtelcancer. "A piece of cake" jämfört med BC! Men det kändes inte så då! Bara ordet cancer är ju som vi vet väldigt laddat o väcker enorm rädsla för döden.
Jag kan inte påstå att jag inte är rädd för att dö ifrån mina barn men jag har inte riktigt samma ångest som jag hade vid min första cancerdiagnos. Jag hade som redan bearbetat lite av dödsångesten när jag fick min BC diagnos,jag har ett annat lugn nu även om jag också kan vara orolig o nojjig!
Jag känner igen mig i dina tankar o i dina resonemang... :)
Stor styrkekram till dig
Annica
Hör ni - TACK för det ni har skrivit!
SvaraRaderaJust det jag var i behov av ! Alla har ni kommit med egna erfarenheter, och bra argument- jag är tacksam <3. Nu ska jag låta det "vara"- jag får ändå aldrig veta 100% säkert.
Annica: - Interessant att höra din berättelse om hur det är att uppleva 2 cancrar. ( fy fasan-vilken otur även du har ahft ). Du beskriver ju precis det jag har känt. Det är klart att vi har haft tid att bearbeta dödsångest mm.
Jag tror även att min psykolog slog spiken på huvudet då hon sa att det även kan spela med att min kropp och själ har nu upplevd att jag VISS INTE med en gong dog av min " första " bröstcancer " som jag ju trodde ( ej hellre hudcancer ( in situ ) i 1995..). Jag var i liv efter 2 år, var kvar hos min familij. Det gör möjligtvis osynliga positiva ting med ens psyke.
Annars kan jag säga att jag senast i går kväll funderade på orsaken till mitt otroliga lugn nu. Två alternativer- eller sannolikt enkombination. : Jag har bearbetat dödsångesten. Eller jag har en oförklarlig övertygelse om att jag nu r frisk ? - I don't know.
Och är det något jag har lärt av denna process- så är det att INTE ANALYSERA för mycket !!
Stor styrkekram tillbaka !
Hej Ingrid! Fantastiskt på vilket sätt du delar med dig av dina tankar och upplevelser. Jag är säker på att du hjälper många och att det hjälper dig själv. Kanske vi ses igen när alla helgerna är över. Skogspromenad?
SvaraRaderaKramar från Kerstin i Askim
Mycket intressant inlägg! Vi har ju diskuterat detta många gånger förr men det tål att ta upp igen. Viktor, vår fina cocker spaniel känner definitivt av när jag inte mår bra. Efter vi kom hem från semestern nu i jul lämnar han inte min sida, och då menar jag lämnar den inte alls! Ett ngt annorlunda beteende från honom mot förut. Jag har tänkt exakt samma tankar som du. Är cancerfanskapet tillbaka? Är det ngt han vill "berätta för mig". Man kan bli knäpp av dessa funderingar. Dock har jag bestämt mig för att tro att han känner av mina sinnesstämningar väl- jag har ju mått väldigt dåligt av sköldkörteln och proverna var i botten igen. Alltså tror jag att det är det han känner.Allmäntillståndet. Och så även för dig, allmäntillståndet + ditt lugn. Men jag ljuger om jag säger att cancer- varningslampan inte är tänd. Den är tänd och är tänd dygnet runt.
SvaraRaderaVi ses snart. Du fattas mig!
Tusen kramar
Annika
väldigt intressant det där med hundar. min dotter fick låna en lite chiuahua under hennes sjukdomsår och den lämnade inte henne ur sticket mer än nödvändigt då hon var tvungen att gå ut och kissa.
SvaraRaderaSyrrans hund lade sitt huvud vid hennes lever innan vi visste att hon var sjuk och vi trodde då att han bara ville mysa lite om än på ett konstigt sätt. Efteråt förstod vi varför.
Min väninnas hund lägger sig alltid vid mina fötter numera och jag är inte särskilt intresserad av hundar i vanliga fall, är nog ganska dominant, men hundar tyr sig till mig och nu när jag har haft och återigen fått tillbaka cancern så känns det som att vissa hundar i min närhet kan känna det. De är så gosiga och omhändertagande på något sätt. Min väninnas hund känns också som att den ger healing på ett mycket påfallande sätt. Min hand blir oerhört varm och värmen sprider sig i hela min kropp. Märkligt, men jag tror på det.
Må så gott med hundar och familj!
Förresten...är du med i BCF Johanna i Göteborg?
Kram från Anne
Tassar in här och undrar hur du har det? Hoppas allt är lugnt! Kram
SvaraRadera