Feber. Antibiotika.

Maken och jag är båda hemma- med feber, hosta, ont i kroppen. slapphet, huvudvärk.


I går började vi med antibiotika båda två.


Jag började med en " bredspectrad " antibiotika- som ska ta det mesta.
Halsprov tog jag i går- som just nu testas på diverse bakterier och virus. 
Tydligen är det mycket Mycoplasma  " där ute " - och då hjälper min antibiotika  : )


Förutom förkylningens fysiska besvär- så har vi även stressen relaterad till måndagens operation. Blir den av nu när jag är sjuk ?


Vi har inte ringt operationskoordinator för att berätta att jag är sjuk......

Men S har talat med Narkosläkare på kirurgen, och han tyckte det var ok- iom att jag ju nu har börjat m antibiotika- och det fortfarande är några dagar kvar. 
Ehhh - just nu talar han med en annan i telefonen - som är mer tveksam till operation måndag - grrrrr !! 
JAG MÅSTE FÅ MIN OPERATION MÅNDAG !!!!!




Något annat som är KULT : 


Jag fick nej av chefen på kirurgen ( en mycket trevlig man ) då jag frågade honom om jag kunde få inlagd min portacath under operationen måndag. ( portacath är den man kan få sina cellgifter in genom, och även all annan medicin / vätska om så är nödvändig, så man inte behöver sticka för varje gång )  


Med tanke på att jag vid förre inläggning fick : 
Fasta i nästan en hel dag- bara enstaka dagar efter att ha fått min första cellgift - som man ju mår pisszzz av
och jag mådde SKITDÅLIG pga ångest, 
och fick en i hop fallen lunga ( pneumothorax ) under ingreppet , 
med en påföljande lungemboli ( blodpropp till lungan )  


så kände jag att jag gärna skulle få detta gjort medan jag ändå låg i narkos. 


Samt att det faktisk mest sannolikt nu är svårare att lägga in portacathen i och med att jag ju är strålbehandlad i området där den skal ligga. 


Men idag fick vi telefon av en otrolig trevlig narkosläkare som sa att allt var fixat slik att jag nu får min portacath under operationen . Tjoehoe !


Han hade talat med chefen, som tydligen hade tänkt om- och när narkosläkaren även tyckte vi skulle göra det- så var saken avgjord !


Lite tråkig teknisk info kanske, - men viktig för oss !

Barnen är hos svärföräldrar. Dottern fortfarande inte kry nog till att gå i skolan , och lillebror vill självklart stanna där med henne hos svärföräldrarna.


Jag har mina ögon på sonen - även har flera tvångshandlingar än dom jag först noterade.
Det går helt fint att prata med honom om det, men han säger att han inte vågar lita på mig när jag säger att han inte behöver göra dessa tvångshandlingar. Har försökt förklara lite omkring magisk tänkande, men vet ju själv hur hårdnackad slika saker kan vara.
Vi har ju en fot innanför BUP redan pga liknande problem i fjol - så om jag ser att han lider under detta så lyfter jag luren.


Det är det jag tycker är det svåraste / tuffaste "denna gången" med cancern : 
Den smärta detta påför min familj, mina närmaste
Mina barn och min man. 

Här om kvällen la jag mig intill min sovande son - tog hans hand i min- och tårarna strömmade. 
Jag rycker så oerhört synd om mina barn som måste uppleva detta. Som måste gå igenom att ha en sjuk mamma - kanske gå igenom att mista sin mamma. 
Det enda jag vill är ju att alltid kunna fixa och ordna att mina barn har det bra. 
Men cancern är det ju inte så mycket jag kan göra åt. Det går som det går. 
Ingen behöver nog fantisera mycket över hur desperat det känns över att stå brevid och inte kunna ta bort det trista från sina barn. 


Äsj - jag ska inte stanna still för länga vid detta.


Nu ska jag prova ta det lite lugnt- har suttit ca 15 timmer sista dygnet med att laga digital fotobok.
Nu får dom små grå vila lite....