Väntar spänt på svar från HSAN.....

I våras klagade vi  två läkare o en avdelning in för HSAN. Ansvariga läkare har kommit med respons/ svar på detta- och vi fick sedan - innan sommaren - möjligheten att respondera på läkarnas svar/ bortförklaringar.
Varför klagade vi ? För att jag som privatperson samt som läkare är oerhörd besviken över ett system som finns till för att främja vår hälsa - bär preg av alvarliga brister i rutinerna. Jag är mycket besviken av att som patient ha blivit konfronterat med läkar-kolegor som inte lyssnade på meg, blev irriterad når jag stod på meg. Hade jag inte stått på meg hade det gått ännu sämre för meg än det gjorde - jag hade gått in i fjolårets sommarsemester ovetande om att jag hade bröstcancer med 15 positiva lymfkjörtlar....

Det började med att jag - det var nog oktober 08 - i duschen kände att det var en 5-6 cm avlång fast förändring i hö bröstet. Min mann som oxå är läkare, skrev en remiss - o redan i nov kom jag till en mammografiundersökning. Direkt i anslutning till detta kom jag in til en mycket trevlig läkare som gjorde ultraljud- o konstaterade att alt var bra. Det fanns ingen anledning att sticka. Jag kommer verkligen aaaaldrig att glömma at jag sa åt honom " Det känns så skönt att lämna över ansvaret för detta till någon annan än meg själv, iom att jag i 2007 inte skötte mitt eget diskbrock bra vilket ledde til akutoperation, förstörd känsla i benen, förlamad urinblåsa samt sista delen av tarmen, sexuell dysfunktion som det så fint heter- för att känslan " där nere" är förstörd. Det var en oerhörd traumatisk upplevelse och förändring av livet som hade tagit meg lång tid att förverka. Därför gick jag med en gång när jag kände förändringen i bröstet. Inte skulle jag föra samma felet en gång till !

Januari 09 - jag tror åter i duchen- jag upptäcker en hård liten ärt i min hö armhåla. Som jag sa till min mann när jag kom ut ur duchen: " 1+1 = 2 - detta måste vara cancer.
Just i denna perioden var vi slitna båda två, jag hade 4-5 urinvägsinfektioner efter varann, var upp 3 timer varje natt pga nervsmärtor frå rumpan o ner i benen, hade små barn, var i jobb -50 % - så det gick några veckor innan det blev skrivit en remiss. Efter att min mann i flera omgångar ringde sujkhuset för att
säga att det hastade - så fick jag i april en tid till ny undersökning. För en obehaglig upplevelse.
Jag var oroad för det som jag tyckte verkade mycket suspekt för cancer och berättade detta för läkaren o syrran. När läkaren tog ultraljud av min armhåla o sa att alt var bra o at han inte tänkte sticka- så protesterade jag. Sa att då jag gick i doktorskolan så lärde jag at man inte får ha en knöl i bröstet samt en lymfkjörtel i armhålan som man kan känna. Båda syrra o läkare visade tydlig att dom tyckte att jag var besvärlig, läkaren var riktig obehaglig. Jag gick där ifrån mycket besviken över att se hur man som patient kan bli bemött inom sjukhusvärlden. För meg har altid den menneskeliga kontakten varit viktigast- og mest berikande i läkarrollen. Det kräver tid o energi, men är verdt det. Att se hur dålig komunikationen kan gå gjorde meg djupt besviken.
Efter detta tok vi snabt kontakt med en kirurg på bröstteamet. Det är ju den fördelen vi har som läkare- att vi kan ringa direkt o ta kontakt. En äldre läkare sa att vi självklart måste sticka i förändringen - o ett par dagar senare kom jag till honom. Jag minns att jag tog paus på jobbet o gick från mitt eget kontor- som ligger direkt våningen under bröstmotagningen ( ! ) till den trevlige äldre kirurgen. Han skrämde shiten ur meg. Han var chockad att ingen hade stuckit, o när han kände i min armhåla blev han som förlamad. Han så så lessen ut. Han satt om och om igen o sa- hur har detta kunde hända. Han bara satt o satt där brevid meg - helt handlingslammad. Han gick ut av rummet för att skriva remiss för punktion o när syrran lite senare gick förbi meg såg jag på hennes blick att hon hade pratat med läkaren o att dom förstod att det var cancer. Den blicken hade jag ju sett för - i mitt arbete...
Hur jag kom tillbaka till mitt kontor anar jag inte. Gick till min kolega i kontoret bredvid mitt o grät- medan hon provade trösta meg. Jag provade lyssna på hennes förklaringar om att det inte behövde vara cancer, men jag trodde henne inte. Jag visste.
Två dagar efter kunde jag ta proverna- o fick lov att ringa läkaren som tog provet på måndagen, 3 dagar efter. Som jag sa- jag VET att det er cancer- jag orkar inte vänta helt till mötet med kirurgen igen med att få veta svaret.
Hur jag klarade att andas, leva, dom dagarna fattar jag inte. Det går inte att beskriva hur förlamande o skräkkingivane ångesten var. Jag hamnade på en annan planet- alt kändes främmande. jag var närmast bokstavligen stiv av ångest. Nu så länge efter är det svår att beskriva, men det er nog bland det värsta jag har varit med om i mitt liv. Hade aldrig rodd att det var möjlig att känna så.
Måndag morgon blev S hämma från jobbet o jag ringde- o fick bekräftat att  " jo, du hade rätt. Det var cancer". Herregud. Herrrrregud ropte jag efteråt. O jag som hade sökt hjälp hos två läkare innan - utan att få diagnosen. Som läkare gav det meg en fruktansvär ångest - för jag vet ju vad 8 månader med obehandlad cancer kan betyda. Känslan av att NÅGON ANNAN kan ha förårsakat att jag kanske dör av min cancer är bara olidlig. För jäcklig.
Hur har JAG kunnat låta det gå månader - när jag ju i januari sa att detta är cancer?! Ja - jag var mycket dålig med min rygg i den perioden- men ändå ?!?! Hur kunde jag blunda o låte tiden passera?! O min mann ?! Detta är ett mysterium för meg.
Kvällen innan min operation duschade jag hämma- jag kände lit extra i min armhåla- o golvet bara öppnade seg som et svart djupt hål- det kändes verkligen som om hjärtat blev till sten. För jag kände måååånga stora lymfkjörtlar högre upp i armhålan. Nej, tänkte jag- jag känner fel- detta är ångesten. Jag kollade andra armhålan o så den högre igen. Shit. Herregud. Jag klarar inte hitta ord hur det var att gå o lägga seg den kvällen. Att ligga inntil min dotter, känna henne- jag kände att jag faktisk ville dö. Där och då. Jag ville inte leva längre- så rädd var jag.
Nästa dag på operationsbordet sa jag oxå att jag inte ville att dom skulle väcka meg från narkosen, jag ville inte vakna mer. Jag ville inte leve mer.
Fascinerande - att man kan vara så rädd för att dö- att man vill dö. Höres nog konstig ut, men så var det för meg.

Avslutningsvis : Tänk om jag iiinte hade varit läkare. Jag hade då fått ännu ett lugnande besked från en läkare om att allt var bra. Jag hade gått inn i sommaren 2009 o trott att alt var bra. DET hade varit den säkra död för meg. Skrämmande.
Nu återstår om HSAN även tycker det är skrämmande.