Retrospectroskopet igen. Metastaseångest.

I dag om en vecka är det dags för denna familjen att njuta av sol o sommar- 
på Gran Canaria. Där har svärföräldrarna sitt sommarställe - eller vinterställe får man nog kalla det.


Min man har haft nedräkning i flera veckor.
Jag börjar min nedräkning i dag   :- )

I fjol åkte vi direkt efter min strålning var avslutad - en mycket efterlängtad semester från ALT.
Dom första dagarna var det mycket gråt och ångest - jag var fortfarande gissla av min egen dödsångest och hade svårt att över huvudtaget slappna av och njuta. 


Iom att vi var där hela 5 veckor var det som tur är tid nog för att hitta vardagen lite tillbaka, hitta lite lugn för själen och för familjen.


Men så en dag 


slog Metastaseångesten 


ner som en bomb  




Jag låg i sängen o mysade med sonen när jag såg en halvcirkel i mitt synfält från tak till golv - med blinkande ljusfenomen i diverse färger.
Då det inte gick över testade jag för att kolla om det nu bara var på det ena  ögat- vilket jag hoppades på - men till min skräck upptäckte jag att jag såg det med båda ögon. Då fick jag världens största dödsångest- för då visst jag att om det verkligen var något på tok så var det i hjärnan ! Hade jag haft det bara på ett öga hade det varit något fel på ögat innan synsnerven går in i hjärnan. 
Det har sina för- och nackdelar att vara läkare...


Min synstörning varade i närmare 10e min- 10e minuter vart jag i rekordfart hamnade ner på den djupaste av det djupaste avgrund.
Jag var HELT SÄKER på att jag nu hade fått spridning till hjärnan.

Min älskade pappa dog i lungcancer för 8 år sedan- och hans första tecken överhuvudtaget på att någonting var fel- var just blinkande ljusfenomen........
Han var själv också läkare och trodde att han hade störning i blodförsörjningen till hjärnan. Intetanande gick han till en vän som var ögonläkare och  neurolog som ej hittade något fel. Men på bild av hjärnan hittade man metastas. 
Vår värld kraschade där och då.


Och där var jag - nyss färdig med strålbehandlingen - och med metastas till hjärnan- precis som min pappa. Det var jag helt övertygad om.


Jag blev så otrolig rädd och deprimerad. 
Egentligen skulle vi åka dagen efter till ett privat sjukhus för att kolla upp det- men pga. att jag blev väldig dålig i urinvägsinfektion ( what's new ) - så blev det först efter ett par ( hemska ) dagar.


När vi väl kom på sjukhuset och satte oss ner på väntrummet- så började jag gråta- och kunde inte stoppa. Det hade aldrig hänt förut- att jag på ett offentlig ställe hade " tappat kontrollen " på det viset. Men jag var oxå så intänst förtvivlad.
Dödsrädd.


För att göra en lång historie kort- så klarade inte läkarna där lugna ner mig- det var lite svårt med kommunikationen, samt att jag blev undersökt av ögonläkare, medan jag ju menade att det var en neurolog som borde undersökt mig. Och ingen rtg av hjärnan fick vi.

Så det var bara att hoppas att det inte hände flera gånger- för då lovade jag mig själv att jag skulle lugna ner mig. Då var det sannolikt ingenting....


Ett par episoder till fick jag- och när vi efter flera veckor kom hem till Sverige så bar det snabbast möjlig till rtg.


ALT VAR NORMALT.


??????????????
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!


Så underbart- det kändes som o jag fick livet i gåva - en gång till.
Fortfarande vet vi inte helt vad  förklaringen är, men en ögonläkare vi har talat med tror det kan ha varit korta episoder där glaskroppen i ögat lossnar. Oavsett- det var inte cancer !!!!!!!!


Tycker ju att det är osannolik otur att måste gå igenom en slik upplevelse - så lik den min far hade - tycker fortfarande inte det är konstig att jag fick " fnatt" som det heter på norsk.  


Så sårbar man är- man kastas från relativ lugn och begynnande tro på livet- för så att slängas ner i ångesthelvete igen.


Jag är så otrolig tacksam för att det inte var cancern.


Kan ju säga att det i dom första månaderna efter denna episod var flera "krismoment", med ny- upptäckta knölar som alla blev undersökta med nålbiopsi- utan att hitta något spår av cancer.


Varje gång känns det som att få livet i gåva. 
På nytt.


Och så tycker " vi " det är konstig att vi är slitna? trötta? - tänk vad det kostar av energi att leva våra parallella liv- det " normala- gamla " livet samt vårt privata cancer-ångest-helvete som surrar o går - non stop. Att hantera så kontrastfyllda parallella liv samtidig - det kostar. 
Det kostar jäkligt mycket.