Semester är inte överskattad !

Vilken lyx

Jag har inte koll på dato eller klocka.
Dagarna tror jag dock att jag kan hålla reda på.
Kanske.

Nätterna är vi stort sätt barnfria ( !!) - barnen sover hos svärisserna.

DET ger en kanon avlastning. Hela läggdags-regimet samt tidiga morgoner har vi semester i från.
Det är guld värd för S och mig. Vi får tid till samman- bara vi två.
Vilken lyx.

!!!!!!

S sin kusin med man ( vår ålder )- samt deras tre barn kom lördag - så nu är det supertrevlig och crowded här på Grank. Barnen leker så bra ihop - vad vill man mera ?!

Jag vill oxå säga att jag är mycket tacksam för att jag är just här jag befinner mig i dag.
Då tänkar jag på mina cancer-systrar " där ute " som inte har haft samma turen som jag - som inte har möjligheten att njuta av fina dagar med familjen, - som just nu kämpar en kamp för livet. Kämpar för att LEVA och kunne njuta av sin familj. Tänker särskilt på Linda. Ord finns inte för att utrycka det jag vill. Mina tankar är med henne. Och hennes familj.

Jag - jag är fortfarande trött och saknar min energi- men tankarna kring cancer och livet kommer i bakgrunden. Inte att förakta kan jag säga. Med sol och värme, trevliga människor omkring mig - då är jag ju så LEVANDE jag kan bli. Njuter av det. Nu när vi har hunnit ladda lite energi blir det tydlig hur viktig just ENERGI är för att klara tänka positivt, känna sig frisk.
Lite ironsik att det nu för tiden är så lätt att skaffa sig ett energilager i form av fett- men att omgöra det till en fysisk och mental energi går inte lika lätt...

Något annat mycket positivt:

Mina nattliga smärtor i benen har blivit mycket mycket bättre ( ny medisin ) - nackens diskbråck fortfarande besvärlig, men jag är jätte nöjd med att släppa 1 års bensmärtor - hurra hurra hurra !!!

Skrev för inte länge sedan ett inlägg om IDENTITET.

Fick fina kommentarer- och sannolikt är det som bla Annika och Marie- Louise sa - det tar tid att hitta tillbaks till sig själv- och kanske ÄR jag nu faktisk mig själv. Mitt nya jag. ?

Det är ju absolut tänkbart att efter att ha påbörjat en cancerresa- så blir man aldrig mer den samma. Det sker en mental och psykisk förändring som setter sina spår. Fysiskt ändras man tydlig båda pga cellgifterna samt - i mitt tillfälle - antihormonell behandling. Bara man kikar på en muffins (ok - smakar liiite då ) - så går man upp i vikt, lederna värker - osv, osv.

Så nu har jag insett att det nog är en utopi att förvänta sig att jag ska hitta " tillbaka" till mig själv, tillbaka till min gamla identitet.

Att inse det gör det ju faktiskt mycket lättare. Javisst- det är med sorg jag inser att jag får bli bättre känd med den nya Ingrid, - men jag vet att hon bär på många viktiga livserfaringer som är guld värd att ta med sig i livet.Och sannolikt finns nog mycket av " den gamla" Ingrid kvar i mig  : )

Jag ska jobba på att gilla den Ingrid som jag är nu.

Jag har redan ett tag varit duktig på att ta bättre hand om mig själv, lyssna på min kropp och dets behov. Om jag fortsätter med att inte lägga ribban så högt, ha för höga förväntningar, ha för bråttom- så vill jag nog slippa att känna mig så besviken.

Jag har nog glömt lite att tänka positivt.

Att tänka vitt i stället för svart -

att se koppen som halvfull o inte halvtom.

Jag inser att det är en " bumpy road " ( vet inte vad humpete vei heter på svensk ) jag befinner mig på.

Just nu säger jag att jag ska tänka mer positivt.

Imorgon kanske dom negativa tankarna kommer smygande igen.

Det får dom. Det är  inte konstig.

Jag tror att just denna berg o dalbanan är det som krävs för att klara klättra sig närmare och närmare mot mål.

Bilderna har jag tagit - som vanligt- med min Iphone.

Jag älskar att knipsa bilder " här och nu "- o då är mobilen det lättaste redskapet.

Jag älskar blommor,- men har numära blivit ännu mer fascinerad av himmelen, målnen, soljusets magi på himmelen och havet.