down memory lane. Lungemboli

Iom att min blogg skal fylla en funktion för mig att ta i tu med det jag har varit med om det senaste 1 1/2 året- så ska jag idag ta för mig en komplikation- till- som inträffade under min cytostaticabehandling. 


För en gångs skuld var det en upplevelse som inte var  förknippat med överväldigande ångest, dock med uppgivenhet och förnekelse.Och lite risico-tagning.


Har tidigare skrivit om när jag under inläggning av min portacath, mellan kur 1 och 2,  fick en punkterad lung som komplikation till ingreppet. Att läkarna inte ville lyssna när jag på operationsbordet meddelade att jag trodde att så var tillfälle.

En vecka efter att min lung hade repat sig och jag njöt av att åter vara hämma blev jag " tvungen "att agera som läkare medan jag gick min dagliga promenad. 
En gäng med pojkar på mopeder körde förbi i allt för stor fart där jag gick förbi skolan. Som tur är hade alla hjälm tänkte jag- precis i det en av dom förlorade kontrollen och hamnade med huvudet först i marken. 
Jag sprang det var kan hände 100 m. Som tur är kunde jag konstatera att det inte fanns någon uppenbara allvarliga skador, så när ambulansen kom kunde jag åter fortsätta min promenad.


Varför berättar jag detta nu- jo för att jag tror att den löpturen förorsakade den nattens händelse :


Mitt i natten vaknade jag brått av att jag hade ovanlig hög andningsfrekvens, och att varje gång jag andades ut så var det som om det var mot stor motstånd, det väste en ordentlig oljud varje gång. 
Jag väckte S med en gång då jag förstod att något absolut inte var som de skulle.


Jag gick upp och ut på badet där jag mådde så allmänt dålig att jag snabbt mått komma mig tillbaks till sängen där jag bokstavligen slängde mig på sängen då jag var rädd för att svimma. 
Efter en liten stund forsökte jag en gång till, med samma resultat.

Efter ett tag blev symptomen dock bättre, och då stod endast huvudvärk och lätt feber i förgrunden, vilket jag hade haft förut ifm Fec-kur. 
S ville åka in till sjukhuset med mig- men jag vägrade. Detta trots att vi båda var eniga om att jag sannolikt hade fått en lungemboli- dvs en blodpropp i lungan. Inte förvånande faktisk, då jag hade varit immobil över längre tid, särskilt då jag låg inne med punkterad lung. Samtidig har jag en ärftlig forhöjd risk på lungemboli, samt att cancer i seg ger högre risiko för detta. Och min insats tidigare på dagen då jag sprang hade sannolikt gjort att det lossnade lite i en "tromb "i benet- som sedan mitt i natten lossnade och hamnade i min lung.


Men jag var alltså så otrolig trött på sjukhus, på att vara cancerpatient, - jag var så himla trött även fysiskt, att jag inte orkade tanken på att åka in till sjukhus. Samt att då måste man ju fixa omhändertagande av barnen- nejjjj- plus att jag mådde ju faktisk bättre..... Mot bättre vetande la vi oss båda  för att sova igen. Och det gick som tur är bra det  : )


Kl 06 ringde jag min mamma på 80 år som då satt klar hemma i Oslo - färdig påklädd- och skulle just till att stiga in i bilen för att åka ner hit med min stora bror för att hälsa på. Jag var glad att jag han stoppa dom innan dom redan hade hunnit komma en bit på vägen.

Sedan var det att vänta på att svärföräldrarna kom slik att vi kunde åka in till sjukhuset.


Då jag kom dit och talade med läkaren var han inte särskilt intresserad av min berättelse från natten. Iom att jag inte hade några symptom längre, endast huvudvärk och lite feber- så koncentrerade han sig om att utesluta en infektion. Men jag fick honom till att för säkerhets skuld ta ett blodprov med en specifik parameter som är förhöjd bla vid lungemboli.


I timmarna som gick kom självklart ångesten och hälsade på. Och den ville inte gå sin väg, fäste bara sitt grepp starkare och starkare. För jag var smärtsamt medveten om att har man SPRIDD cancer- så har man ökat risk på lungemboli. Så om jag nu hade lungemboli så var det helt säkert ett tecken på att min sjukdom hade spridd sig. Det är inte lätt att tänka annorlunda när man är så tidig i cancer- resan, inte ens hunnit få andra Fec- kuren.

Då läkaren många timmar senare den eftermiddagen kom och berättade att blodprovet var klart förhöjd var han sååååå förvånad.  Jag var snäll o sa inget- men tänkte ju " det var det jag sa"- det var detta med att lyssna på sina patienter.....


Härefter gick det smidigt- det blev en " spiral CT " som det så fint heter- som verifierade lungembolien- så var det att få utskrivit recept på Fragmin-som är sprutor med blodförtunnande medicin- som jag den dag i dag fortfarande använder. Både Tamoxifen samt min ärftliga belastning medför ökat risk för blodpropp vilket gör att man inte har vågat ta bort fragmin behandlingen. 


Både S och läkaren gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det var just immobiliteten ifm min pneumothorax / punkterade lung i veckorna innan som hade förorsakat min lungemboli- och inte spridd cancer. Det tog lång tid kan jag säga- innan jag våga tro på det. Rättare sagt vågade jag tro det när Rtg"  från topp till tå " mellan 5 och 6 chemokuren visade normala förhållande.


I efterkant vet vi att vi borde ha åkt in direkt till sjukhuset. 
Lungemboli kan förtona seg utan symptom och upptäcks således aldrig, men kan även vara en livshotande tillstånd. 

Hela kroppen vägrade att vara med på det cancer-racet som var satt i gång utan mitt samtycke - där o då betedde jag mig nog lite som en trotsig unge som vägrar att bli hunsad med.