Vem drog ur kontakten ... ?!

Vet att det kommer dåliga dagar också - men jag gillar dom inte.....

Det vill säga- dålig och dålig. Sååå illa är det ju inte.


Sedan kuren på tisdag har jag varit sliten, trött- inte alls känt av den mycket efterlängtade cortison- effekten. Jag brukar bli pigg ock aktiv, men inte denna gången, inte. 


I dag var det läkarbesök samt behandling hos lymftherapeut. 

Som jag har berättat tidigare så har jag nu fått ny onkolog. 
En mycket trevlig kvinna som ser mig rakt i i ögonen, lyssnar- diskuterar, även delar med sig av sig själv- av egna tanker ock känslor. 


Både S ock jag gillar henne ock det blev ett bra möte.


I ock med att jag känner att vi har bra kontakt, berättade jag lite om mina känslor kring min nya cancer- att både S ock jag gömmer bort känslorna av besvikelse över att jag i våra ögon " i onödan " går igenom en ny cancerbehandling. I onödan då jag ju i två år bad om att ta bort bröstet preventivt, men min onkolog lyssnade inte.


Och här berör jag en process som kräver mycket energi av mig. Båda känslorna kring en helt ny cancer,- samtidig som läkaren i mig försöker hitta argumenter som kan " förklara/ försvara " min dåvarande onkolog - försvara att han inte remitterade mig till en bröstkirurg, försvara att han inte alls undersökte mitt bröst i somras på kontrollen.


Jag KAN ju förstå att han inte remitterade mig- statistisk är ju chansen mycket liten att det kommer cancer i det andra bröstet. Det säger även min nuvarande onkolog.
Men, samtidig förstår hon mina tanker  ock känslor. 
Det att min mamma har bröstcancer, min moster oxå- ock hon hade även i båda brösten - det gör ju att man känner att det kanskeinte vore så dumt att ta bort det andra bröstet i preventivt syfte...


Jag försöker att inte känna efter för mycket när det gäller canceren i mitt liv- nu måste vi komma igenom denna behandlingsperioden. Sedan kan vi fundera lite mera,- känna efter.
Men- när jag först börjar prata om detta, som i dag- då känner jag hur ont det gör i mig att känna att detta känns så otrolig i onödan. Jag hade ju hoppats att jag nu kunde vara tillbaka i mitt gamla liv. Att " jag "- att " vi " var tillbaka. 


Samtidig pratar vi kring hur det går med barnen.
Vi berättar att äldsta ,som på söndag blir 9e, sannolikt sliter lite.


Lotta-- en sjuksyster som är HELT FANTASTISK- säger att jag borde ta med H på behandling- men att H även kan komma till min nuvarande onkolog för ett samtal. 


Låter kmycket vettigt. Om H vill, kan hon ha samtalet ensam - slik att hon kan fråga ock prata om precis det hon vill. Fråga utan att vara rädd för att göra mig ledsen. 
Barns fantasi kan ofta vara mycket sämre än verkligheten.

Samtidig som jag är mycket tacksam för dessa goda samtal ock råd, så rör det om i djupet på mig någonstans.
Vi är en familj med cancer i vardagen. 
Frågar dom dessa frågor - för att dom tänker att vi kan komma i det läget att jag ska måsta lämna min familj?
Säkert inte- men - oavsett - så är det ju allvarliga saker- att en 9e årig tjej måste prata med mammas onkolog.


Dagens samtal kring dessa olika ämnen, samtidig med att jag är sliten efter alla kurer, gjorde nog sitt till att tårarna kom. 
Även det att jag nog äntligen känner förtroende för min läkare- att jag kan släppa loss lite- lätta på trycket.

Gick på vikten där i dag- ock det var inte trevlig kan jag säga. Trodde inte det var så illa.
Även om jag vet att jag faktisk nu måsta strunta i vikten- nu har jag nog med att försöka ha en normal vardag- så känns det ju någonstans tungt.
Tungt att vara 20 kilo mer än jag normalt hade varit.


Vart tog jag vägen. 
Plötslig känns jag som en patient.
En patient i sjukhuset som en gång endast var min arbetsplats.


Nu är jag patient- halvägs i cellgiftsbehandling för andra gången i mitt liv.
20 kilo tjockare än jag brukar


Plötslig känner jag hur matt jag blir av att kämpa.
Kämpa, vara positiv ock glad.


Jag ÄR positiv ock GLAD- jag kämpar gärna


Men det kostar.


Plötslig blir jag medveten om hur mycket energi det kostar - att varje dag bli konfronterad med tex : övervikt ger större risk för återfall, - eller: en alkoholenhet om dagen ger större återfallsrisk, - eller- mjöljkprodukter är inte bra....


Varje gång jag ser/ hör slikt- så gör det något med meg.
det ger mig ångest, 
det ger mig dåligt samvete,
ångest


Jag försöker strunta i det- inte tänka.


Det ger mig en känsla av hopplöshet


Jag har ingen energi att klara av att kämpa mot övervikten ( som jo till stor del kommer av behnadlingen ) - låta bli att äta för mycket socker, mjölk -- inte njuta av alkohol osv osv.


Jag blir sliten av allt som inte är bra- som jag inte borde- men gör ändå.


Jag orkar inte ändra mer i mitt liv.

Samtidig vill jag KÄMPA.


Jag skulle GLADLIGEN kapa av mina armar ock ben för att överleva. 


För att bli frisk.


Jag älskar att leva.


Dragen hit ock dit- fram ock tillbaka
känslor ock tanker som varje dag dyker upp - som åter igen packas snyggt in för att inte störa vardagen.


Men vart tar alla känslor ok tankar vägen ? 

Jag är faktisk helt fascinerad av hur duktig en människa är på att anpassa sig till en ändrad situation, ett ändrat liv. En ny balans hittas- ock livet går vidare. 
Tack ock lov. 


Ock i dag har jag nog bara en minor setback.


Det är lov.

Ett sätt att fortsätta att kämpa, är att fortsätta ta vävnadsprov när jag känner något jag inte litar på....


Som den på halsen.


Här om dagen ringde - min man - trodde jag- och jag svarade med " Hej Älskling "


Det var en sjuksyster som ringde för att berätta att proverna inte visade cancer.


Hon hanterade det bra att bli kallad för älskling...


Och vad gör jag- jo jag tänker att han som tog proverna säkert har stuckit fel- att han har stuckit bredvid svullnaden.....
Men, lugn- jag känner mig själv- det är ångesten som får lov att få lite för mycket spillrum, en liten, liten stund.
Men snabbt hämtar jag in mig- dvs - skjuter tankarna långt in ock bak någonstans. 
Så går jag vidare.
Ock - långt där inne någon stans undrar jag om jag ska ta proverna én gång till..... litar inte på att allt är ok.
Jag låter den tanken få stanna där. Jag låter mig själv få vara lite rädd för att dom har tagit fel.
Jag vet ju varför jag inte vågar lita på svaret.
Jag har ju varit med om det gång på gång. Att " dom " har tagit fel.


Samtidig vet jag att svaret trots allt nog mest sannolikt faktisk är riktig.
Det är inget.
Så,
Så går jag vidare.

Nu har jag lagat pannkakor åt familjen- ock nu har jag meddelat att jag murar mig in på sovrummet.
Kanske är det slik att min kropp börjar känna av att den är halvvägs in i behandlingen. 
Kanske har jag bara en av dom sällsynta dålig dagarna?


Jag har tur som har en man som förstår- även om han har svårt att lämna mig i fred- tror han blir lite sällskapssjuk : )


Förhoppningsvis mår jag bättre i morgon !