Så mycket positivt !

Ajdå - allt för länge sedan jag har skrivit i min blog.

Jag vill, jag vill - men så är jag fortfarande såpass utmattad av behandlingarna att jag inte hittar skrivarglöden.
Samtidig prioriterar jag att göra andra saker når jag väl har energi. Jag blir faktisk själv helt förvånad av att upptäcka att även det att sitta på rumpan och " bara " använda mina små grå kan göra mig totalt slut efter ett tag. Så jag gillar läget- vet att i april får jag min sista behandling med cellgift- och efter det ska det - långsamt- men säkert gå åt rätt håll : )


Vet att jag förra gången var påtaglig trött under strålbehandlingen- men även den behandlingen tar slut inom ca en månads tid- och SEDAN ska det för fasen gå supersnabbt åt rätt håll !

Nu går det ju faktisk bra med mig. Förutom att jag känner mig kronisk utmattad- så går det ju egentligen bra : ) Jag orkar inte mycket, men njuter av det jag gör !
Jag kallar mig själv ju egentligen numera för en lyxfru - låter ju bättre än att saga att man är sjukskriven- samt att någonstans ääär det ju en lyx- att få spändera mycket mera tid med min familj, med barnen- jämfört med om jag fortfarande hade varit i 100 % arbete !! Och det är något jag faktisk njuter mycket av nu- medvetet- just det ha mycket tid med det som betyder mest i mitt liv: min familj- båda man och barn- men även syskon, andra familjmedlemmar, samt i lika stor grad goda vänner.


Som alltid är gemenskap med dom jag håller kär en enorm källa till energi och kärlighet. 


För ett par veckor sedan så hade vi huset fullt- syskon med familjer från Oslo kom och stannade hos oss slik att vi tillsammans med familj här i Gbg kunde fira barnens födelsedagar. Kanontrevlig. Dock var det frustrerande att jag inte orkade göra mycket själv, vilade mycket- och gästerna hjälpte min man fantastisk med allt. Just den situationen gillade jag inte mycket. Tror det är första gången jag har upplevd att inte orka göra det jag borde, vara värdinna, fixa och trixa som sig hör och bör. Jag är ju van att fixa allt , ALLT - oavsett. Det är ingen trevlig upptäckt att inse att jag inte är den samma Ingrid längre. Det fick mig att inse att jag nog inte är så pigg som jag ska ha det till, men även en orolog känsla, medvetenhet att jag har ( haft ? ) cancer. att det är något allvarlig när Jag inte klarar av mina " uppgifter. Det fick mig att känna på cancerångesten, på tankorna kring hur det skal gå med mig. Är detta början på slutet - tja ni vet- sådana  där tankar som kommer av ock till - men som lyckligtvis går att skjuta i väg. Och- jag vet ju att behandlingen är förklaringen till att jag mår som jag mår - och strax ska jag bara bli piggare ock piggare !!

Framöver har vi mycket trevlig att se framemot- vi åker till Oslo i helgen för skidåkning, helgen efter det kommer mina tre bästisar från Oslo hit !!- och med dessa tre tjejer åker jag även med till Barcelona i Maj : ) 


Och den 14e april- får vi ett nytt familjmedlem !! 
En 8 veckor gammal vit golden retreiver valp !!

Jag vet att det kommer innebära mycket arbete med en liten valp- och många tycker nog vi är tokiga som gör detta nu som vi redan är så slitna.  Dock känns det som att vi har varit slitna sååå länge- vi var redan slitna innan denna cancern kom i oktober- och vi har trots det klarat oss fint. Så vi klarar nog faktisk detta oxå fint. Ja vi är trötta - men jag är säker på att detta blir bra. 


Vi gläder oss - särskilt mina barn och jag. Varje dag kryssar vi av att det er én dag mindre att vänta !

håret är tunnare, men klamrar sig fast..

Något annat som är kult är att jag i dag skypade med min väninna Adele i Stockoholm. Hon är en vacker ung kvinna som även hon har varit med om bröstcancerresan. 
Hon berättade att en kollega av henne, som även hon är drabbad av bröstcancer,- talade om en blog som hon gillade- och när Adeleh hörde namnet på bloggen, så var det min blog  !   : )   !! DET tyckte jag var skiiitrolig  ! Det verkade som att hon gillade min blog - ock DET tycker jag är fantastisk rolig att höra : )
Fick ju direkt dålig samvete för att jag numera bloggar så lite. ....




Annars fick jag en styrkande positiv feedback i måndags. Då var jag hos en utomordentlig trevlig överläkare som jag kom till pga. mitt höga blodtryck. 

V fann tonen direkt- ock hon ville att jag " kort" skulle berätta min sjukdomshistoria. ( har ju blivit rätt så proffs i att dra min historia- som började i 2007 med bla förlamad tarm och urinblåsa efter ett allvarligt diskbråck, tills min bröstcancer i 2009- efter 7-8 månaders diagnosfördröjning, - med komplikationer bla i form av punkterad lung ock blodpropp till lunga, samt min nya bröstcancer nu i oktober )

Medan jag berättade visade hon flera gånger hur tagen hon blev av min historia. När jag var färdig sa hon att jag måste vara en oerhört stark person som kunde sitta där hos henne ock stråla ut så mycket liv ock livsglädje, med en sådan sjukhistoria. Du måste vara stark i hjärta ock i huvudet sa hon.
Hon hade mycket med studenter att göra- ock sa att hade hon introducerat min sjukhistoria först- ock sedan visat min för dom- hade dom aldrig trott att det var samma kvinna.

Jag blev ju väldig glad för att höra det. Det är ju styrkande att höra att jag inte ger ett intryck av att ha( genomgått) dom problemen jag har. Det är ju det jag alltid har kämpat för- särskilt efter 2007 - varefter jag har gått med kroniska nervsmärtor i benen. Detta samt mina andra problem- är grejor jag VÄGRAR ska influera mitt liv negativt. Jag tar dom med under armen medan jag försker njuta livet till fulla. Jag har alltid vägrat låta mina skavanker ändra mitt liv, mitt humör. Jag ska vara INGRID. Ock det har jag nog lyckats ganska bra med. En slik spontan reaktion från en erfaren läkare är ju en fantastisk bekräftelse för mig på att jag lever mitt liv rätt. 


Hon skrev även ner mitt nummer - i fall hon vill använda mig för sina studenter. Vi pratade endel om alla mina erfarenheter nu som patient- och hur intressant ock lärorikt det har varit att se hur mycket endel läkare har att lära när det gäller detta med kommunikation med sina patienter....
Jag är ju mycket fascinerat av detta- samt att jag ju älskar att prata : )- så att få kunna dela med mig till medicinarstudenter / AT läkare vore ju perfekt måste jag säga.

Nu är våren här- det poppar upp blommar överallt- ock i  flera av mina krukor ute har jag sedan 3e mars redan haft blommor av diverse slag utplanterat. Jag är ju världens största blom-nerd- så det har höyt min livskvalitet kan jag berätta. Ock nu ska det ju bara bli mera ock mera blommor- så mig hör ingen klaga !!!


Sammanfattat så är jag mycket nöjd med tillvaron- tagit i betraktning omständigheterna. 
Fortfarande försöker min man ock jag inte tänka ock fundera för mycket. Inta tänka efter för mycket. 
Vi har blivit duktiga.
Det har numera blivit en normal vardag vi befinner oss i.
Ock DET säger mycket.- För dom av er som inte har provat att göra en cancerdiagnos ock hotet av död till att bli en normal del av vardagen, så kan jag berätta att det är en lååång väg- som kräver mycket mycket energi. 


Man måste lära sig att njuta ock vara glad- leva som vanligt- samtidig som man inte vet om cancern är borta, har den kommit tillbaka, hur länga får man leva- hur ska man klara att lämna dom man älskar. Den massiva, enorma ångesten ock osäkerheten måste ges en plats i vardagslivet- men där känslorna den framlockar måste sättas till sida. Jag har sagt det förut- ock jag säger det igen. Det är i mina ögon en konst. En jävla stor konst som i mina ögon är beundransvärd.


Ock även om jag  tycker att vi har det bra- så ligger ju cancerdiagnosen altid där någonstans ock lever sitt eget liv.
Senast förra veckan blev jag vid 11 tiden uppringd av sjuksyster som hade min helt förtvivlade 9e åriga dotter där- hon hade blivit så rädd för att jag skulle dö. Den morgonen orkade jag för en gångs skuld inte stå upp med dom om morgonen då jag var så sliten efter kuren dagen innan. Då hade hon plötslig fått det för sig att jag kanske bara blev tröttare ock tröttare- ock så skulle jag dö. 


Stackars liten. Jag åkte ock hämtade henne- så tok vi in lång mys- och- gråtstund, sedan åkte vi ock fikade ock dagen blev bra.
Blir så ledsen för att mina barn behöver uppleva detta- att jag tydligen aldrig säkert vet hur dom mår, hur dom tänker, hur dom oroar sig.


Men- vi kan inget annat göra än att göra vårt bästa, ock försöka leva så normalt som möjlig.

Nu har hon efter detta varit med på en av mina cellgiftsbehandlingar- vilket var jätte smart- för hon trodde att jag låg i en säng ock inte kunde prata..... Inte visste hon att jag satt i en stol ock fika samtidig som jag pratade med henne ! Hon ska även få en samtal- ensam- med min snälla onkolog- slika H kan ställa dom frågor hon måtte ha om min sjukdom- utan att hon behöver vara orolig för att jag skulle bli ledsen över hennes frågor. Tror det blir bra- ock H vill gärna detta själv.


Så där- detta blev ett långt inlägg !! Hallååå- är ni fortfarande vakna ?!?


Men nu ska jag avsluta för denna gång.


Tänkte föresten säga att iom att det är en del som provar skriva in en kommentar- men inte lyckas- så kan ni gärna skriva till mig dirket på min mail .
ingridpopovski@telia.com