Forsäkrings- föcking-kassan - min historia. ( NAV på norska )

Detta inlägget som omhandlar mina erfarenheter med försäkringskassan ( NAV på norsk ) förtjänar inga trevliga med bilder tagna med min iphone. Detta inlägget ska se lika tråkig ut - som det låter. 


Innan jag berättar min historia- vill jag säga att jag är ödmjuk- då jag vet att det finns otrolig många människor " där ute " som har det mycket, mycket svårare än jag. Både med sina sjukdomar, men även ekonomisk, människor som är ensam försörjare mm. Människor som lider mycket mer än jag när försäkringskassans lagar slår ner som en bomb.


Min historia är min- ock det finns människor som har upplevt sämre än jag- men här vill jag ändå berätta om hur dålig jag har mått under hela " försäkringskassan processen "- trots att vi ekonomisk har klarat oss.




Jag har haft samma handläggare på försäkringskassan sedan mitt allvarliga diskbråck i 2007.

När jag fick min cancerdiagnos i  slutet av mai 2009e- så arbetade jag endast 50 %- var alltså 50% sjukskriven pga. BLA.  närvsmärtor i benen samt mycket problem med urinvägsinfektioner pga. min förlamade urinblåsa, som följd av mitt diskbråck

Jag var så trött så trött- vilket oxå skulle visa sig att bero på att jag hade bröstcancer- med spridning till hela 15 lymfkörtlor i armhålan. 


Juni 2009e blev det operation,  re-operation,  följd av cellgifter.


Innan jag ens hade avslutat mina cellgifter fick jag telefon från försäkringskassan där min handleggare brättade att jag från och med nästa månad var utförsäkrad- för jag hade ju redan varit sjukskriven för min rygg så länge..... Vad tänkte hon jag skulle säga egentligen. Jaha- att jag självklart förstod dilemmat ?!...
När jag fick telefonen kunde jag knappast röra mig, jag var sängliggande - jag var nyss hemkommen från en 3 veckors sjukhusvistelse pga över 40 gr i feber samt en fruktansvär huvudvärk dygnet runt i 3 veckor- sannolikt en reaktion på Taxotère, " min "cellgift . Jag skulle ha min sista kur bara dager efter att försäkringskassan ringde. 


Vad säger man när man är helt slutkörd, inte ens färdig med sin cellgiftsbehandling- och vet att strålbehandling väntar. ?! 


Tragikomisk var det.


Nu var detta precis i den fasen då dilemmat  " cancerpatienter och försäkringskassan "kom på nyheterna- stora diskutioner kring cancerpatienter som blev utförsäkras- så resultatet blev att jag faktisk fick förlängd min sjukförsäkring-  ungefär med tre månader åt gången.


Inför varje nya förlängning kastade jag mig med positiv inställning ut i träning, hälsosam diet, positivt tänkande- ock en genuin önskan om att återvända till mitt jobb. 

Okey då - ett bilde. Men tänkte bara visa- hur jag var- en gång i tiden. Här är jag avbildat- efter att ha gått jour i 32 timmar !!! på neurokirurgen. Inte sovit en blund , - arbetat dag och natt, opererat, tagit i mot patienter, svarat på otalliga telefoner. 
Men kolla hur fraiche jag ser ut. På bilden kommer jag efter 32 timmars jour på besök till min svägerska som nyss hade fött sin första son på sjukhuset jag arbetade på. : ) 
Varför skulle jag ville välja att vara hämma med en dålig hälsotillstånd - om jag kunde fått välja ?! Då hade jag nog valt att vara frisk och pigg ock åter i arbetet som jag trots allt har kämpat i många år för att uppnå ?!


För självklart ville jag som 42 åring tillbaka till mitt jobb som läkare. Inte har jag arbetat i så många år, studerat i så många år - för att hellre sitta hemma, gå sjukskriven-pga. ryggmergsskada samt cancer ?

Tyvärr visade det sig att kombinationen av min cancerbehandling- men ffa en försämrad smärtsituation i min ben pga skadade nerver, samt multipla nya diskbråck såväl i rygg som nacke- gjorde att jag inte klarade komma tillbaka till arbetet.

Självklart medförde detta  flera möten med försäkringskassa.


Ock varje gång blev jag konfronterad med mitt eget misslyckande. 
För mig var det nämligen varje gång ett nederlag.
Jag har altid varit van att klara det jag har bestämt mig för. ALTID.


Nu upplevde jag gång på gång att måtte säga att jag inte hade klarat mitt mål
Gång på gång klappade jag i hop- dvs jag hittade inte energien och kraften till att kunna återgå till det normala livet som nu förväntades av mig. Förväntades av samhället och av mig själv.


Effekten det hade på mitt självförtroende var inte bra.
Inte bra alls.


Jag visste ju innerst inne att jag verkligen gjorde mitt bästa- att det omöjligen kunde vara där problemet låg- men vad var det då ?


Jag såg på mig själv som svag. 


Jag var oerhört besviken över mig själv.


Trots att en röst- min inre röst- skrek till mig inifrån. 
Den rösten försökte i mellan åt att berätta för mig att " visst gör du ditt  bästa ! "
Den sa till mig att jag borde vara ödmjuk för allt jag trots allt kämpade med- och mot.

Inför sommaren 2011 satt jag i ett möte på mitt jobb, med min chef, med min ryggmerg skada doktor, socialkurator, min man oooch handläggaren från social kuratoren.


Där satt jag i stora delar gråtande ock berättade min besvikelse över att jag åter igen inte hade lyckats hitta kraften till att gå tillbaks till arbetet.
Jag berättade att jag inte mådde bra- berättade om alla mina funktionshinder- och skämdes.


Den enda utvägen var då enligt försäkringskassan att söka om sjukersättning. 
Jag fick chock- ock grät enda mer.


JAG ?! SJUKÄRSETTNING ?!?


Hur blev det så här ?!


Det visade sig att om jag skulle söka det- kunde jag när som helst avsluta en slik sjukersättning när jag själv kände att jag var redo för att arbeta igen.


Det låt mindre traumatiskt- så min ryggmergskada doktor skrev en ansökan.


Ock här börjar det mest crazy jag har varit med om.


Kanske något av det mest kränkande jag har varit med om.


Min värsta farhåga blev sanning.:


Att jag som individ inte skulle bli sett av försäkringskassan. 


Precis inför vår sommarsemester kom brevet jag egentligen hade väntat på.


Ansökan om sjukersättning var inte godkänd ock jag var välkommen till en " UTVIDGAD MEDICINSK UTREDNING " för att avgöra i vilken grad jag var arbetsför. 


Kan berätta att det inte var beskedet jag ville ta med mig in i sommaren och semestern.


Under sommaren tyckte jag själv att jag blev tröttare och tröttare. Jag började sova på dagen under semestern, och orkade mindre och mindre. Innan semestern hade jag tagit tag i min onkolog för att fråga om tröttheten kunde vara cancer:  " nej "- och även tagit tag i " min " psykiater för att höra om han trodde min trötthet kunde vara en depression- men här var även svaret nej.


Mitt första möte med " den utvidgade medicinska utredningen " var med en arbetstheraput.


Efter att jag hade berättat min historia, hur det gick med mig, gråtit mina tårar- så fick jag én uppgift.


Én praktisk uppgift.


Tillsammans med den unga kvinnliga therapeuten skulle jag gå ut av byggnaden, gå till närmaste affär- där jag hade fått besked om att handla 5 frukter.


Sedan stod vi länge i kö innan jag skulle betala i kassan.


När det väl var min tur i kassan gav arbetstherapeuten mig en plånbok.


Jag betalade.


Jag fick pengar tillbaka.


Jag gav plånboken tillbaka till therapeuten.


Sedan gick vi vägen tillbaka till hennes kontor- ock där fick jag besked om att laga : en fruktsallad.


Och kan ni tänka er: jag klarade av uppgiften !!!


JAG KLARADE DET !!


Så min historia om hur min vardag så ut, hur jag levde med mina handikapp, mina fysiska ock psykiska handikapp - hur sliten jag var- hur GÄRNA jag skulle vilja vara tillbaks i mitt jobb som läkare- hur mycket jag har kämpat för att få till det- och hur besviken jag var för att jag inte har klarat av det. 


Alt jag hade berättat kändes som om det försvann ut i intet.


För jag kunde laga en fruktsallad.


Jag var nog arbetsför !


?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!


Som tur är var mina andra obligatoriska möten mer positiva.

Mötet med sjukgymnasten var bra- likaså mötet med psykologen. 
Mötet med ortopeden var oxå mycket positivt.
Dvs att hos dessa tre andra yrkesgrupperna kände jag att jag blev sett som individ. 


Alla tre var dom tagna av vad jag - och vi - som familj hade varit med om. Dom såg att jag inte var redo för att introduceras till arbetet enda- men visste att försäkringskassan inte ville acceptera detta då jag trots allt uppfyllde krav som att jag kunde gå ner i knä, samt lyfta mina armar över huvudet. ....
Ortopeden ville så gärna hjälpa oss. Han sa att han ville få en psykiater till att träffa mig, Det var ett desperat försök från ortopeden för att hjälpa till att få en ny och annan diagnos som kunde accepteras av försäkringskassan.
Vilken värld vi lever i .....


Ock mitt i allt detta sitter jag- ock vill INGET ANNAT än att vara frisk, vara i arbete- som alla " andra " i min ålder. Jag vill vara fri från sjukdom ock besvär. Jag vill ju arbeta !!!
Om jag bara kunde få kommit fri från den situationen jag har landat i .


Innan denna utvidgade medicinska utredningen blev avklarad visade min årliga mammografikontroll i oktober i fjol att jag tyvärr hade bröstcancer i det andra bröstet.


Det kom som ett vansinnig chock.


Jag fick förklaringen på varför jag kände att det gick åt fel håll med min kropp, att jag bara mådde sämre ock sämre.


Plötslig var det en ny cancer- ock den utvidgade utredningen var inte mera aktuell - trodde vi.


MEN min handläggare på försäkringskassan tyckte att läkaren skulle sammanställa sin slutsats- slik att försäkringskassan kunde avsluta ärendet. Ock använda det tills jag var färdig behandlat för min nu nya cancer


Hur skulle en utredning från hösten 2011 användas för ett beslut- när jag nu åter igen skulle gå in i en cancerbehandling ? En cancerbehandling som visade sig att bestå i först én operation, sedan en re-eoperation, cellgifter, strålning- och till slut antihormonell behandling.


Hur kunde hon mena att det skulle ges ett beslut baserat på en utredning som har funnit plats INNAN en ny behandling för NY CANCER. 


Det måste ju vara omöjlig att veta hur det står till med mig efter mina behandlingar INNAN jag ens har påbörjat dom ?!


Min man ringde med en läkare på försäkringskassan som sa att det naturligtvis inte kunde fattas ett gällande beslut baserat på min livssituation INNAN jag ens har påbörjat en ny cancerbehandling.


Det som oxå gjorde mig besviken var att min handledare på försäkringskassan som jag alltså hade haft i 4 år, en kvinna jag hade träffat vid flera anledningar - inte med ETT ENDA ORD kunde säga något om min nya cancer då min man ringde för att informera om det. 


Inte ETT ord sa hon. 
Hon kunde sagt att det var tråkig att höra, vad synd. 
Inget sådant sa hon. 
Hon bara meddelade att hon ändå tyckte att mitt ärende med utvidgad medicinsk utredning borde göras färdig.


Jag beslöt mig för att hennes funktion som min handläggare hos försäkringskassan skulle avslutas.


Så när försäkringskassan nu fram mot sommaren kommer jaga mig igen- så ska det åtminstone  vara en annan handläggare som jagar mig.


Jag är trött på människor som inte ser mig som individ.


Jag är trött på människor- ock ett system - som även får mig själv att tveka på mig själv som individ.


Som får mig att tveka på att jag gör mitt bästa, som får mig till att känna mig svag - när jag ju egentligen - i flera år- med all min energi, ock mera till- har kämpat med allt jag har- för att leva ett positivt liv- trots dom hinder som har kommit i mitt och min familjs liv sedan 2007.


Jag vet att jag har kämpat - och kämpar.


Men jag vet oxå tyvärr att  i samma vävan som försäkringskassan börjar jaga mig igen,- så sätts den mentala processen i gång igen- och jag börjar åter se på mig själv med besvikelse för att jag inte lever upp till dom kraven som ställs till mig.


SÅ är det bara.