HOPP

HOPP 

Mycket intressant detta med HOPP. 


För mig säger det mycket om hur " man tar det ", ser på en och samma sak som svart eller vit " , ser på glaset halvfullt eller halvtomt. 


Jag talade med min psykolog förra veckan- och berättade att jag är lite förvånad över att jag denna gången - nu med åter en cancerbesked- inte ligger under täcket- inte befinner mig i ångesthelvetet - där jag knappast kan andas pga. den fruktansvära fysiska tillstånden ångesten satte mig i. 


Varför kan jag nu fortsätta leva som vanligt- varför dyker jag inte ner i tanker kring döden / det att jag ska dö från mina barn, min man - dom alla som jag älskar- typ vart annat minut ?!?!


Jag har ju nämnt detta i min blog förra veckan- undrade om det är förnekelse, ångest, - eller att jag faktisk har blivit van till min situation, mitt liv  med en cancerdiagnos- med risk för återfall. Jag har min sann spenderat många många månader till att fundera kring döden, kring mitt liv. Det skulle vara konstig om det inte har utvecklat och förändrat mig som person.


Min psykolog tror inte att jag är i förnekelse- hon sa något jag inte hade tänkt på : 


När jag fick min cancerdiagnos i 2009 - med många månaders fördröjning, samt min massiva familjehistoria med cancer- så blev jag så rädd att jag inte trodde att jag skulle överleva. Jag trodde att jag skulle vara död vid det här läget. Jag var säker på det. 
Alla som har följt min blog från början vet vilket ångesthelvete jag var i.
Bla. skrev jag om det här,  här, och  här !  och här .. och även här


Nu har jag erfarit att JAG HAR ÖVERLEVT .

Jag har överlevt - något jag inte hade något HOPP om.  


Så där- där har vi en orsak till att jag i dag så tydligen förvånar mig själv - Jag har hopp. 

Jag har i dag ett innerligt starkt hopp om att jag ska ha turen med mig denna gången- att jag har en ny cancer som inte har spridd sig- och att det fortfarande finns en chans att jag kan överleva. 


Det känns helt underbart, en otrolig lättnad- att känna detta hoppet.


Oavsett vad vi får veta om denna cancern - så vill jag försöka vända informationen till något positivt.


Om det visar sig vare spridning- så vill jag hoppas på att jag får leva så länge som möjlig- att jag fortfarande har tid på mig.


Jag vill leva. 


Så enkelt er det .


Som läkare vet jag ju att det är mycket allvarlig det som nu har hänt med mig. So be it - jag vill leva med detta hoppet- för det gör mina dagar fina. Jag kan njuta av vardagen och inte fokusera på cancer.


Så i dag har jag åter varit och tränat- och belönat mig själv med en cappucino och en maccarone på café - såååå otrolig härlig att känna att kroppen ( för det mesta ) gör som jag vill !!!!!!!!!!!


I morgon bitti åker jag in till Sahlgrenska kl 07 - blodprov och sen till avdelningen för bla samtal med narkosläkare, få injicerat ett isotop som på torsdag ska användas till att se om jag har spridning till portvakts kjörteln.  Fy och f vad jag bävar för om den harcancer i sig.


Men nu ska jag inte fokusera på det.


Nu är det HOPP som gäller för fasan !!!
här