Kirurgen

Vilken fascinerande egenskap vi människor är utrustade med.


Vår möjlighet att anpassa oss efter vart som livets väg kräver det av oss.

S och jag måtte faktisk - ja- skratta !! i dag- när vi gick ut efter mötet med kirurgen.


Kirurgen var i dag en timme försenad- vilket passade oss utmärkt : Jag hade nämligen tagit 10 mg sobril- då jag kända dom gamla ångestkänslorna smyga närmare och närmare upp från någonstans djupt inne i mig.  Det är inget kärt återseende kan jag säga- så jag tvekade inte med att ta lugnande medicin. 


Så i loppet av den timmen vi väntade- slapp ångesten taget, jag blev sömnig- men glad för att återhittat lugnet.

Kirurgen var en mycket sympatisk- stor bamsebjörn - som gav förtroende, var vänlig och lyssnade. 
Och syrran- kan man ha mera tur- det var samma syrran jag hade första gångerna jag var där i 2009 - då jag knappast kunne röra mig av ångest !!! OCh det var hon som gjorde " släckningsarbetet" efter den hämskt osympatiska kirurgen som den gång tog hand om oss. 
SÅ det var SKÖNT att få henne igen - och hon kom i håg mig, kom i håg min syster som hade varit med- och hon hade undrat på hur det hade gått för mig. Trevlig. NU vet hon ju hur det har gått.....


Kirurgen tycker som vi- att det med störst sannolikhet rör sig om en ny - primär tumör. 
" det var det jag hoppades på "- sa jag - " för då är det väl lite bättre chanser för mig ?...?! "


" inte LITE bättre " sa kirurgen- " mycket bättre !! "

Jag reste mig halvägs upp - och sa att jag ville ge honom en puss- men tänkte mig om- och gav min man ettpuss istället. Hopas inte Kirurgen blev besviken.... : ) 


Tänk- hur crazy vår värld är just nu. Att vi blir glada för att höra att det sannolikt är en ny primär cancer- och ingen spridning. För någon som för första gången skulle få sin cancerdiagnos- så hade nog inte den beskeden haft lika positiva effekt...!  


Men för oss- så ger det oss skäl till fortsatt ha hopp - hopp om att detta kan skäras bort- och att det inte finns spridning.


Operationsdatumet är inte för 31 okt-  - då svor jag högt- men har jag tur- så kan jag bli uppringd om det skulle tillkomma någon avbokning. Jag ställer opp på sekunden kan jag säga.


Efter operation måste vi vänta tre veckor... på att få veta vad för bröstcancertyp det är, och om det finns spridning til armhålskjörtlarna- hur många. Det är det jag bävar mest för. 


För mig är mitt möte på bröstavdelningen första gången vi skulle få veta spridning mm - det värsta jag har upplevt i mitt liv. Det kändes som att beskedet skickade meg ner i kistan- jag bokstavligen kände- och såg mig i kistan - med ett ben dinglande utanför kanten.....



                                                    några av mina nya ringar..... ingen diamanter- men blingbling : )

I dag köpte jag det lilla hjärtat med Carpe Diem på - som jag hängde på min halskjedja.

Så nu har vi ca 5 veckor på oss- innan vi vet något mer. Jag HOPPAS att det inte finns spridning till armhålen- då det ju har mycket att säga för förloppet. 


S och jag gick sen på stan o åt härlig lunch - jag fick även shoppat lite- så just nu känns det som jag är lite" high..... " 


Och det är det som är helt fascinerande. För oss- i vår situation - kan vi faktisk nu känna oss rätt så positiva- men en " frisk " annan person efter ett slikt cancer möte på kirurgen nog sannolikt nu hade lägat under tecket och bävat .


Snart ska vi ut på promenad igen- fantastisk väder- och ikväll är vi barnlösa igen...... : )