Back to normal- eller ?

Fy fasan - det dränet gjorde så otrolig ont !  !!!!!

" Trevlig " att höra att andra har haft samma smärtor....


Jag kunde bara sitta alldeles stilla - och minsta lilla rörelse gav smärtor som gjorde att jag skrek - även grät.....


Min kära syster - som har arbetat som intensiv cancer- sjuksköterska i mer än 20 år sa strängt att " sådär kan ni inte ha det - så ska det INTE vara " - och då förstod jag också att sådär smärtor ville jag inte kunna stå ut med länge till. 
Skönt att ha en syster som kan bestämma lite över sin lillasyster - dvs komma med välmenade förmaningar !!!
Själv har jag ju två gånger opererats för cancer i andra bröstet - med långvarig dränbehandling efteråt,   vilket den gången inte alls gjorde ont.

Så jag satt uppe fredag kväll och väntade på att min man skulle komma upp efter att ha lagt barnen- slik att vi kunde ta ställning till hur vi skulle lösa problemet.


Efter en timmes vänting förstod jag att S hade somnat med barnen.....
Han blev så orolig när jag väckte honom, stackare.


Lösningen blev att öka på med smärtlindring- vilket faktisk hjälpte- dock med resultat att jag blev aldeles snurrig i huvudet. Igen. 


Och lättare hypoman. Med total munndiarée.......... Dvs att jag var mer pratglad  än normalt.... VIlket säger en del !! 


Så söndag sa min man och jag båda- att nu åker dränet ut. Det kom fortfarande lite för mycket på det - men jag ( och min man ? ) orkade inte att jag skulle vara så snurrig i huvudet längre.


Så med barnen som åskådare - lossnade vi tråden som håller fast dränet- och drog det ut.


Vilken enorm LÄTTNAD !!!!  Puihhh !!!!!!

Då var det även lättare att hantera att lilla pojken insjuknade med feber och kräkninger .... det blev två nätter med många uppvackningar kan man säga....




Måste bara berätta - skilnaden på mina två barn : 


Min som på 5 1/2 blev förskräckt när han såg påsen med blod från dränet. Det var jätte läskig !!
Min dotter på 8 1/2 sa: Åh- mamm !! Kan jag få den påsen till haloween ?!

Just nu är jag tröttare än jag hade förväntat.
Så jag försöker ta det lite lugnt, vilar ofta - duktig tjej med andra ord.


Familjen som helhet sliter lite, vilket yttrar sig i mera gräl - vilket tydligen är helt normalt i en sådan situation. Men det känns tråkit- då det ju inte är det vi vill i det här läget. 


Äldsta har varit mera okoncentrerat på skolan säger fröken, det märks även här hemma. Så det är inte bara S och jag som sliter tyvärr. 


Men - jag tycker att jag har en god dialog kring detta med mina barn - och det känns som om det på så vis går ok. Jag kontroll- frågar om det är något dom undrar över, om dom vill prata om hur dom känner- och lite här och var kommer det frågor från den ena eller den andra- om jag skal dö, om hur det blir om cancern har spridit sig. Det är bara att prova att svara i lugn och ro, där och då, så ärligt som möjlig, på ett sätt som är troligt och så positivit som möjlig. 


Och just nu hoppas vi på att detta är en " minor setback " - att det " bara " var cancer i bröstet, som inte har spridit sig och som inte har gjort min prognos ( ännu ) sämre.


SÅ nu gäller det att prova leva så normalt som möjlig - och den 21 november ( det är länge till !!!  ) har vi fått tid till kirurgen för att höra vad dom har kommit fram till.


Vill passa på att tacka för alla kommentarer, mail, sms, telefoner, blommor, choklad, presenter mm- Tack för att ni visar att ni bryr er.


Det betyder mycket skal ni veta.


Tack