1) Ta hand om barnen ; lämna på dagis- och hämta på dagis och skola.
Innemellan där någonstans:
2 ) träna. ( 3-4 gng/vecka lyckas jag med, ca 1 timme o 15 min )
 |
| fortfarande några blommor som kämpar för livet ! |
Iom att jag inte har flera konkreta "måssten" på en dag- så är jag mycket nöjd för tiden. Jag klarar av mina uppgifter ! Hah !
Lite för bra-
för nu har jag fått " trochanterit"- vilket är en inflammation av senorna som fester ann mot lårbenet uppe vid höften. Au. Som om jag inte har ont nog om natten pga mina diskbråck - så är detta mest smärtsamt när jag ligger på sidan om natten.
Så idag var det att försöka minska på belastningen på löpbandet ( borde skriva gå-bandet, för jag gåååår ). Hoppas det gör underverk...
Jag skal definitivt berätta om dessa smärtor under mitt möte med onkologen nästa vecka- men har bestämt mig för att det verkligen BARA är en ofarlig inflammation.
Duktig tjej !
 |
| Oxå en som kämpar ..... |
Den senaste tiden har en känsla dykt upp nu och då - som jag nästan skäms för- o som jag inte helt kan förstå- för den stämmer ju inte med hur jag tänker:
Nu som jag "mår bra", är färdig med behandlingarna och åter har klivit in i "den normala vardagen "
( förutom att jag ej arbetar.....) - så känns det som om jag befinner mig i någon sorts
vakumtillstånd.
Jag är glad, vaknar inte varje morgon med tanken på cancer, - jag njuter av livet.
Och plötslig kommer en konstig känsla av :
" Kan inte den jävla cancerskiten komma nu bara- är trött av att gå o " vänta" på återfall. "
??!!??
Jag vet- det låter ju helt sjukt - för inte vill jag ha återfall !! ABSOLUUUT INTE
Jag undrar om detta kan representera det faktum att det tär på energin - detta att jag nu ska njuta och leva som normalt- som förr, som frisk- medan jag ju någonstans i meg alltid är rädd för återfall - jag tror ju att jag skal få cancern tillbaks - och den känslan- av att gå och vänta - vänta på monstret som ska komma och ta meg- den är nog mer jobbig än jag forstår. Till slut så tror jag att jag i mitt undermedvetna känner att : " okey- nu är jag trött på denna överhängande terrorfaran - nu får du visa deg- ditt monster- så ska jag vara klar - nu är jag trött på det här "
???!!!??? Men det är ju verkligen inte det jag vill !!
Under behandlingarna var det tryggt i den förstånd att jag visste vad som hände med mitt liv, min kropp- jag fick allt som fanns inom sjukvårdens makt för att kurera mig.
Nu går jag här - med minnerna om ångesten o cancerhelvetet. Ångesten för återfall.
Samtidig- LEVER JAG LIVET. Njuter.
Det är faktisk inte så lätt att förena dessa två " tillstånd" parallellt utan att det ställer till med lite inre konflikter tror jag.
Jag undrar om det är så här det hänger i hop.
Det som förvånade mig var att när jag berättade detta för S i går- så sa han att han kände seg igen i den känslan ! Det kändes skönt att kunna bli förstått i dessa sjuka tankar.
Och svaret han gir seg själv varje gång - blev det som vi ju tänker så ofta:
" Det gäller bara att njuta. Nu. "
Underbara du!
SvaraRaderaDu är så duktig på att skriva och berätta dessa saker som jag tror många går och bär på utan att ens kunna sätta ord på...
Jag förstår precis vad du menar - du är inte ensam! Däremot känns dessa tankar inte lika närvarande alltid nu för tiden - det var värre för ett tag sedan. Förmodligen kommer det gå upp och ner lääänge.
Vi MÅSTE prata på telefon snart nån dag - det känns som jag känner dig redan på nåt konstigt vis, även om jag bara hör om dig från din beundrare, Annika;-)
Kram
Elisabeth
Åh vackraste Ingrid! Ja, du är helt otrolig att få ner känslorna i ord. Precis så är det. Jag skulle kunna kopiera din text rakt av och använda i min "cancer pärm". Sjuka eller inte, tankarna finns där och jag skulle nog vilja påstå att de är normala för oss. Jag är så glad att jag får leva i nuet med dig! =))
SvaraRaderaTusen kramar
Annika
Oj, känner precis som du beskriver det och kan bara hålla med Elisabeth att du är otroligt duktig på att sätta ord på sånt som man går och tänker på...
SvaraRaderaMånga Kramar från Lisbet
Ingrid!
SvaraRaderaDet är precis så här jag känner det.En del dagar går det bra,dvs jag har de tankarna 10ggr/dag.Andra dagar går det sämre och de mal STÄNDIGT!!
Är 45 år,man,2 barn 26 och 14 år.
Min rädsla ligger nog i att jag kanske inte får följa min yngsta dotter upp i vuxenlivet och det skrämmer mig.
Fick i April 2009 veta att jag hade bröstcancer.Gjorde själv ett aktivt val att operera bort hela hö.bröst. Mammografin visade en tumör men vid operationen upptäcktes ytterligare en.Har HER2 cancer som är aggresiv.
Tyvärr så var lymfkörtlarna smittade så cancern har funnits där sedan flera år tillbaka.Den har inte synts på de tidigare mammografierna trots att den fanns där OCH DET GÖR MIG SÅ ARG.
Det gör mig arg att jag litat blint på mammografin. Jag följer sedan en tid din blogg.Du skriver så bra om dina tankar om allt det som händer dej.För mig är det skönt att det finns andra som kan sätta ord på det som också jag går igenom.Andra som inte har cancer kan ALDRIG förstå vidden av hur det drabbar en människa.Mitt hopp står nu till herceptinbehandlingen som jag nu får.Men sedan efter den.....!??? Där ligger ångestmonstret och lurpassar.Ska träffa min onkolog på måndag.Ska ta upp min metastasrädsla samt min fundering på att ta bort det andra bröstet.
Många Kramar.
Du skriver så bra Ingrid. Jag känner så väl igen dina tankar och känslor. Samtidigt som man är glad över de positiva besked man får så har man svårt att inte oroa sig för eventuellt negativa. Det är så viktigt som du skriver, att försöka leva i nuet. Stora kramar
SvaraRaderaTack för era fina kommentarer. !!
SvaraRaderaHög igenkänningsfaktor - det er ju det som er det fina med blogg-världen. Har sagt det förut, men på detta viset känns cancerresan lite mindre ensam.
Ville säga till Marie- Loise- tack för din kommentar. :-) Trevlig att du oxå hittar stöd i blogglesande. Trist att även du är drabbad dock.
Våra historear liknar ju lite- vi är nästan lika gamla, har två barn, våran cancer blev alt för sent upptäckta. Fruktansvärt.
Hör gärna av deg flera gånger :- )
Hittade till din blogg i dag och du sätter ord på det jag tänker .Är 43år och fick också min bröstcancerdiagnos i maj 2009. Inflammatorisk bröstcancer som är her 2 positiv och mycket aggresiv. Har fått 6 cyto behandlingar operarat bort bröst och metastaser i armhålan och vid nyckelbenet sedan strålning och 17 herceptinbehandlingar Varje gång jag har försökt förklara för någon hur jag känner och rädslan jag känner så säger dom till mig att släppa det och gå vidare. Men återfallsrisken är hög och jag är rädd. Är mamma till 4 döttrar mellan 19-12år. Tänker varje dag att när kommer återfallet. /Helene
SvaraRaderaDet finns nog inget mer och "säga" allt är redan kommenterat. Kan bara säga att jag också känner igen mig i allt. Du skriver fantastiskt bra. Den här jäkla sjukdomen gör en så förvirrad, blind, hoppfull, besviken, rädd, livsnjutande, ångestfull, modig, liten, ledsen, arg, envis..ja den väcker så många olika känslor. Så länga man vill och kämpar så finns det hopp.
SvaraRaderasköt om dig, kram
Hej- Helene !
SvaraRaderaVille bara säga att det var fint att läsa din kommentar.
Vad konstig- både du- och Mari-Louise- som har kommenterat här- fick diagnosen ungefär på samma tidspunkt som mig. och vi är jämngamla.
Folk vill nog så gärna att vi ska må bra, tänka positivit - och vill att vi ska leva - "för altid". Dom kan inte föreställa sig något annat. Men för " oss " som har varit med om denna resa- vi lever med en ångest och våra förändrade själar, hela tiden,varje sekund. Det är omöjlig tror jag, för " friska" att fatta vår " obsession " med cancern. Därför är detta forum så idéelt : )