Effekten av att inte berätta sanningen för barnen

Detta blir en fortsättning på mitt inlägg från i går. 


Då jag i fjol sommar låg på sjukhus en vecka pga min punkterade lung så hann jag inte berätta för barnen vad som hade hänt och att jag åkte in på sjukhuset. 


Barnen bodde den veckan hos svärföräldrarna. 


Jag hade en sådan ångest att jag inte vågade sova ensam på sjukhusrummet - min man S fick in en exstrasäng och sov med mig dom första nätterna. Herregud för en helt- sov hos mig, åkte tidigt på jobbet, kom sedan tillbaks till mig och min ångest...

Norge, Lista. 

Utsikt från badplatsen vid min tvillingbrors sommarställe

Mina barn hade tyvärr inte fått veta av någon varför jag denna gången var på sjukhuset. Jag tror att informationen dom hade fått var att jag fick min cytostatica behandling. 


En av dom första kvällarna överhörde H att hennes farmor ( som oxå är läkare) på telefonen allvarlig sa till S att det var bra vi hade kommit i tid till sjukhuset, det hade kunnat gå så mycket värre.....


H blev rädd o frågade om det var mig hon talade om. Tyvärr fick hon höra av farmor att hon hade talat om någon andra som hade varit med om bilolycka.


Men H hade fått en stark känsla av att hon inte fick höra sanningen.
H hade blivit jätte rädd- hon hade trodd att jag kanske skulle dö.


S berättade att H efter detta var mycket orolig och att hon gärna ville besöka mig. Jag försökte få till att S förklarade barnen varför jag var på sjukhuset- men han ville inte. Det var nog rädsla.


När barnen äntligen kunde komma på besök så var H så fruktansvärt orolig. 
Jag har aldrig - för eller sedan upplevt henne på det sättet. Hon sprang i mitt knä o kramade mig så hårt så hårt. Hon ville inte släppa taget.


Gång på gång upprepade hon samma sak : 


" mamma- jag var så rädd. Jag trodde du skulle dö. Det var så konstig- hämma hos farmor talade farmor i telefonen och hon sa att det var någon som hade varit med om en bilolycka, men jag forstod det inte, och jag blev så rädd för att du skulle dö.


Stackars stackars stackars. 

Det måste ha varit fruktansvärt att gå ensam med dom tankarna, den osäkerheten.






Som hon kramade mig. Kysste mig.


Det trista var att det hela var så onödig. Det var ju inget skumt med att jag låg inne på sjukhuset. Jag fick nu möjligheten att berätta vad som hade hänt- min lunga hade tappat luften - precis som en punka i ett syckelhjul. Och precis som att man limmar syckelhjulet så måste man försöka "limma " mammas lunga. 
Så enkelt. 
Så ofarlig.


Och jag berättade att jag inte förstod hur maskinen fungerade som hade en slang som gick in i min lunga, men att jag struntade i det, för jag visste att min läkare var jätte duktig på just detta.


Det var en helt annan dotter som gick ut ur sjukhusdörren den kvällen. Hon var så glad - S berättade att hon sjöng och dansade nerför sjukhustrapporna.


Och i dagarna efteråt, innan jag hann komma hem igen, så var hon åter lugn och harmonisk.


Lärdomen är ju tydlig att sanningen är alfa omega för våra barn. 
Jag vet inte om det är kulturellt att min man och hans föräldrar inte vågar seg helt in på den vägen, eller om dom bara helt enkelt är så rädda för att göra barnen ledsna.

Men ett är säkert. 
Jag vill hellre göra mina barn ledsna änn att göra dom rädda, osäkra - ge dom den erfarenheten att dom inte kan lite på sina föräldrar. Det tror jag är något som i framtiden kan göra dom mycket osäkra o rädda. 
Detta är ingen kritik mot min man och hans föräldrar- för jag, om någon, vet hur svåra dessa situationer är, och det är inte lätt att veta vad som är best när man är hårt pressad från alla håll och kanter.