sanningen o barnen

Från cancerresans början fick jag rådet via sjukvården att var ärlig med barnen om bröstcancerdiagnosen.


Detta stödjer jag verkligen.

Bild från Universeum.  

Men som med mycket annat i denna tiden så kände vi av lite när vi tyckte att tidspunkten var inne för att berätta hela sanningen. Det blev lite stegvist.


Min dotter var då 6 år o 3 månader o min son 3 år o 4 månader. Förklaringen blev att bröstet var sjukt o behandlingen var att ta det bort. Att säga någonting mer kändes fel. Det fick räcka att jag o S levde i osäkerhetens o ångestens helvete, men att i onödan göra barnen rädda när så mycket är ovisst, det är ingen ide´.

När det krävdes en operation till så var det för barnen inget problem- detta hade dom ju varit med om en gång förut- så det kreerade ingen ångest.

Det var skönt att se att barnen - tillsyneslatande - mådde bra och obekymrade i en turbulent tid där vi i tiden omkring den första operationen packade ner ett hus och flyttade ( med helt otrolig hjälp från familj och kompisar från Norge och Sverige) samt nyinflyttade åter igen måste gå igenom en operation till. 

Barnen började i ny skola och dagis. 

Det är ju ett under att ett sammanträffande av så stora omvältningar i en familjs livs hälsa och sociala setting kan genomföras utan att det hela havererar !

Denna fina blomman blomstrar fortfarande på ett lunt ställe på trappan framför huset !! 

Den gir inspiration om att det är lönt att kämpa 

Men jag visste hela tiden att min dotter mycket väl kände till ordet cancer och vad cancer kan åstadkomma. Hon visste om morfar, om en pojke från sitt dagis- och kort efter flytten till vårt nya hus- om  tjejen som dog i  av cancer . 

S och jag har lite annorlunda uppfattning av hur mycket som skal sägas och när. S är nog mycket rädd för barnens reaktion, han vill för allt i världen skärma dom för smärta. Han vill gärna hålla tillbaks på information, jag känner att det å vara så ärliga man kan vill endå ge barnen trygghet. Tryggheten om att mamma o pappa berättar allt, att dom inte behöver få fruktansvära fantasier o rädslor- som dom inte vågar dela med seg.

Så några veckor efter flytten så berättade jag för H att mammas sjukdom i tutten hade ett namn. 
Cancer.


Hennes ansiktsuttryck stack som knivar i hjärtat. 


MEN- jag fick snabbt berättat att läkarna säger att meningen med behandlingen är att mamma ska bli frisk. Då jag själv vid den tidspunkten överhuvud taget inte trodde att jag skulle bli frisk var det faktisk oerhört svårt för mig att repetera det läkarna hade sagt- för det kändes som om att jag ljög. Men jag klarade rätt så bra att låta det vara huvudbudskåpet. Målet var ju att lugna H. " Meningen är att mamma ska bli frisk". 
Men H visste ju att människor dör av cancer- så frågan som kom var ju naturlig: " kommer du att dö mamma." Jag svarade ärlig att det kunde hända, ( det är jag säker på sa jag till mig själv)- men tvång mig själv till att eftertrycklig säga att meningen är att jag nu blir frisk. Det var så synbart hur H slappnade av och klarade släppa den initiella chocken av cancerbudskapet. 


Vad som umgicks inuti henne vet jag ju inte.


Stefan hade stått och tittat på när vi hade våran prat och han blev så ledsen när han såg sin dotter. Åter igen fick vi bevis för hur själen och kroppen är förbundna - han fick närmast akut stresshuvudvärk som satt i resten av dagen. 

härlig bild från i våras

Iom att ingen vet om jag nu är frisk , eller om jag får återfall - och i så fall när det blir, så känns det bra att låta barnen känna tryggheten av att mamma är frisk nu. Varför ska dom behöva oroa seg mycket i onödan av osäkerheten - slik som S och jag gör. 


Det smärtsamma är att jag ju misstänker att barnen, och då ffa den äldste, nog oroar seg i stillhet. Att hon går ensam med sin ångest och oro. Det har varit några episoder där jag har sagt att jag måste berätta henne något- o att hon efteråt har sagt så lättat att " jag trodde du skulle säga att cancern var tillbaks". Då forstår jag ju att jag inte har en aning om vad som föregår i hennes huvud. Att hon sannolikt inte är så obekymrad som jag tror. Som jag vill tro.


Har egentligen  lovat mig själv att via BVC kontakta BUP för att dom kan träffa barnen- känna seg lite för hur dom mår, hur dom tänker. Jag måste göra det. Snart.




Ser att jag inte har berättat om det jag ägentligen hade velat....


Jag ville nämligen berätta om den gången då H inte fick veta sanningen när jag låg inne på sjukhus för min punkterade lunga efter inläggningen  av portacathen - och vilken stark och negativ inverkan det hade på henne. 


Ett skolexempel på hur viktig det är att vara ärliga med sina barn.


Det får bli morgondagens blogg.




Nu måste jag- bla- träna........