Skrev i går om episoden där jag vaknade mitt i natten - helt oförklarlig vaknade jag av det jag tror är min själ- som högt ropade till meg : " Ingrid- du ska dö"
Två andra episoder kommer jag i håg från denna tiden- några månader innan min diagnos blev fastställd
 |
| Syrrans måleri |
Den ena var att jag en kväll satt och tittade på tv- jag zappade mellan kanalerna- och kom till programmet " himmelen kan vänta " ( för inte-svenska läsare: - ett program om människor med cancer och deras anhöriga)
Jag klarade inte av att titta på det. Jag tittade en kort stund men måtte byte kanal. Det gav mig en tydlig ångest och inre oro som förvånade mig.
Det förvånade mig då jag tidigare har kunnat se och höra om cancer på det sättet utan att reagera så häftig. Min far har bla. dött i cancer, jag är läkare och har i det hänseende varit konfronterad med liknade situationer i mitt profesionella liv.
Jag har inte klarat av att glömma denna episod- och som väl är tydlig- så undrar jag ju även här på om min reaktion kom ifrån "mitt inre "/ min själ.
I samma period frågade min dotter mig en kväll vid läggdags om döden- hon var rädd och ville inte dö, ville inte att hennes föräldrar skulle dö. Det var absolut inte första gången en slik samtal tog plats, - men det kändes ändå ovant svårt att prata om det den kvällen, - särskilt kändes det obehagligt när jag skulle lugna henne ved å si att självklart skulle jag bli gammal o leva länge- bli mormor till hennes barn.
Nu tror jag inte att det är något fantastisk magiskt som har skett- att min själ har känt på sig att jag var sjuk. För jag vet ju att jag rakt av har förträngt att jag faktisk förstog att jag hade cancer- 4 månader innan jag fick diagnosen. Med en tumor i bröstet- och en kännbar lymfkörtel i armhålan så sa jag redan i januari 2009- att " 1+1 = 2. Cancer.
Men långe väntetider för ny granskning på sjukhuset samt att jag var mycket dålig med min rygg- gjorde att tiden gick utan att vi gjorde något.
Samt förträngning. Varken min man eller jag kan fatta hur vi som läkare båda två har kunnat förtränga en sådan allvarlig diagnos.
Så det jag tror att min själ försökte - gång på gång- var att få mig till att vakna upp. Att våga se sanningen i ögonen. Kanske rädda mitt liv....?....
Jag har först nu kunnat se filmer och dokumentärer om cancer, men fortfarande är det t.ex reklamsnuttar,musik, filmer, dofter eller platser som får mig att känna obehag.
SvaraRaderaJag förträngde nog också min sjukdom genom att jobba och stressa som entok. När så julen kom och jag varvade ner var det som om den bröt ut och jag kände att något var fel.
Dock tyckte not många av jag överdrev då jag sa att jag kanske hade cancer...
Men så var det.
varmaste kramen till en underbar kvinna.
Å DU SKA INTE KAMMA BORT ELLER ANVÄNDA PLATTÅNG på ditt vackra hår!! Du är så fin! Å vet du...mina lockar har avtagit en hel del nu och jag saknar buset i bland!
Hehe- jag tänkte oxå här om dagen- att kanske kommer jag att sakna mina lockar- om dom avtar med tiden- kommer i håg att du har berättat det tidigare, att det har blivit mindre lockit ditt hår. Ska inte platta ut idag när jag tvättar håret : )
SvaraRaderaFint att lesa din kommentar !