Barns ärlighet.

Under träningen i går kom jag på en härlig episod från i vintras.
Måste fortfarande skratta inombords när jag tänker på kommentaren till min F, 4 år när vi hämtade storasyrran på skolan - o det var första gången att jag inte hade peruken på huvudet i den situationen.


I korridoren stod en mamma med vackert, tjockt lockit hår, och en annan pappa kom in av dörren. Plötslig säger F :


" mamma, du skulle haft på peruken- du är jätte ful. "


"Vad sa du " frågade jag- för jag trodde faktisk att jag måste ha hört fel. Min goda snälla F kunde inte säga så, tänkte jag spontant.
Hört fel.
Självklart.


F sa åter igen- lika lugnt :
" mamma- du skulle haft på peruken, du är jätttte ful !! ! "




Jag började bara skratta för jag tyckte det var så gulligt, så härlig att F så ärlig kommunicerade hur han kände.


Mamman med det vackra håret försökte trösta mig....
Men jag var inte ledsen- jag hade ju redan gjort mitt val- efter noggran övervägan- att kasta bort peruken. Inte hade jag mycket hår inte, men i mina ögon var dom ca 1 centimeterna rätt så långa :-)


Samtidig hade jag ju färskt i minnet hur min dotter H reagerade när jag utan förvarning gick ut för första gången utan peruken, under semesteren på Gran Canaria. 
Jag hade sminkat mig så fint jag kunde, men var ändå lite nervös för hur alla skulle reagera. H's helt spontana, förvånade och glada kommentar var: 


" Mamma så snygg du är !! "


All tvivel omkring att gå ut utan peruk försvann som dugg för solen.


Vad barn är härliga.