Jag berättade att på tisdag kommer A med sin familj på besök till oss, och A har också tagit bort tutten - precis som jag.
F frågade -" men hur hände det då ? "
Jag svarade "precis som jag tog bort min tutt "
F sa allvarlig ock lite ledsen : " men mamma- det var ju för att jag bet i din tutt att den blev sjuk, att du måste ta bort den "
Jag blev så ledsen. Han har faktisk nämnt detta med att han har bitit i tutten tidigare - när allt var ganska nytt med bröstcancern. Jag trodde att jag den gång hade förklarat honom att det inte orsakade cancern. Jag kommer inte ens i håg att han har bitit mig.
Han har vid några tillfällen gråtit detta senaste 1 1/2 året för att han har saknat den andra tutten. Om han då har trott att alt har varit hans fel så är det ju mycket trist. Illa.
Han var väldig ledsen när vi pratade om detta i går. Tyvärr ogillar han starkt att prata om känslomässiga sker, så det blev mest jag som forsökta göra det tydlig för honom att han aldrig har kunnat förorsaka bröstcancern- medan han försökte gömma sitt ansikte under tiden.
Jag tycker det är svårt att uttrycka i ord vad det gör med mig när jag provar föreställa med hur han har haft det med denna skuldkänslan.
Vi har faktiskt inte inkluderat F särskilt i informationen kring bröstcancern. Han var 3 år och 4 mnd när jag fick diagnosen, inte en ålder då det är möjlig att gå i lite mera detaljer, som vi kunde göra - stegvis- med storesyrran.
Han är nog fortfarande för liten till det- men detta tillfälliga ögonblick då det kom fram att han tror han bär skuld - visar kanske att vi måste kolla upp lite bättre hur han tänker och hur han känner omkring detta med mammas sjukdom.
Hade ett jätte fint möte med socialkurator i somras. Hon gav mycket tid till att prata om barn i familjer där en förälder är allvarlig sjuk. Hon sa att det är så mycket barnen känner och tänker som vi inte anar, som dom inte uttrycker. Det mest skrämmande för dom är att skulle mista en förälder.
Hon visste tydligen vad hon pratade om
Tyvärr.
Oj, det är ju inte så bra, jag hoppas ni lyckas förklara för honom att han inte är orsaken till cancern, stackars liten som tror det...
SvaraRaderaKram Lisbet
Åh fina ni! Vet du, 3åringar förstår så mkt mer än vi tror. Barn i allmänhet tar ju alltid på sig skulden för händelser- tex skilsmässa, trauman och inte minst förälders sjukdom. Efter alla dessa år i barnomsorgen så har jag sett åtskilliga bevis på det. Viktigt är nu att bara acceptera att det är så och fortsätta precis som du/ni gör. Klandra inte er själva, situationen är supersvår! Prata öppet med honom, kanske tom inkludera honom mer, det är ju möjligt att han är väldigt långt framme för sin ålder och förstår mkt mer än ni tror. Jag hjälper er gärna med en strategi om hur detaljerade ni kan vara med honom. Detta är mitt jobb =) Vad bra att han ska träffa mig då, jag blir ju ett bevis på att han absolut inte kan ha orsakat dig sjukdomen!
SvaraRaderaPuss och kram
Annika
Jag kan bara hålla med Annika i hennes kommentar. Det är viktigt att inkludera barnen. Gjorde så med min dotter direkt, men då är hon så mycket äldre. Tror på något vis ändå att barn har liknande tankar oavsett ålder. Vi är deras idoler och de vill inte att något ont ska hända oss. Kan tänka mig att ni hade ett svårt samtal, det är inte lätt att se sitt barn orolig och ledsen. Ingrid, du är en fantastisk mamma, fortsätt så som du gör så tror jag det blir bättre. Han kanske kan ha en ritbok och rita "av sig" sina känslor. Tror det blir bra att han får träffa din vän Annika.
SvaraRaderaSköt om er,
kram
Tack snälla för er kommentarer : )- Vi får pratas mer imorgon Annika ! Kram
SvaraRadera