Så här är det

Jag är otrolig lättad av att det inte syntes någon cancer på MR.


Man skulle tro att jag sprang runt i extatisk glädje- lätt som en fjäder- sorglös.


Varför gör jag inte det då ?

Har talat om detta med min psykolog tidigare- och sannolikt har det den enkla förklaring att jag vid flera tillfällen tidigare- har upplevt att jag inte kan lita på min kropp, ännu värre - inte lita på helsovesenet- och resultatet har blivit att trots att jag får höra att jag ej har tecken till cancer där jag har ont- så kan jag - vågar jag liksom inte lita på det.

För hur kan jag våga lita på det. ?


En gång litade jag på en läkare som sa att allt var bra i mitt bröst.


 kanske 2 månader senare känner jag även en ärta i min armhåla. Vi skickar remiss, inget händer, vi ringer- till slut- 7 månader efter att jag första gången kände knölen i mitt bröst - fick jag åter " frikännande "  - alt var ok.


Då jag själv tok tag i en kirurg veckan efteråt- och cytologi samt rask operation visade att jag hade bröstcancer - som hade spridit sig till 15 lymfkjörtlar- ja, då kom skräcken, chocken 


Alt var inte ok


Det hade inte varit ok - i 8 månader

Hur kan jag- efter att ha upplevt en slik livsfarlig försening av bröstcancerdiagnosen- en försening som faktisk kan bli min död. Hur kan jag " bara så där " våga lita på " frikännande" nu.?!


Min kropp hade ju berättat för mig, gång på gång - att något var fel- men ingen lyssnade.


Nu - när jag har smärtorna i ryggen - som säger mig att något är på tok - då är det svårt att våga lita på att allt är ok. 


Men jag vet att jag måste lita på det- och med tiden blir det nog  enklare att " landa ", att våga tro att alt 
 är bra.


Att vända på klacken , från att tro att jag har påbörjat dödens resa- till att få veta att allt är bra- det är något som för mig tar tid. Naturlig nog, tycker jag 


Jag har även tidigare en gång skrivit i denna blog om ett enkelt " oskyldig " diskbråck  - ( klicka på ordet om du vill länka till inlägget ) som för 4 år sedan förvandla sig till ett "monsterdiskbråck "- som från att bara ha förändrat känslan ner i mitt ena ben- över natten- medan jag sov- plötslig förlamade min urinblåsa, sista delen av min tarm, förstörde känslan från rumpan o ner i bena, förlamade några muskler i fötterna mm - men som tur är utan att det påverkar min gång ( dvs att det bara är jag som känner av det. )


Denna händelsen är oxå något som - enligt  in psykolog, gör att det är svårt för mig att våga lita på min kropp och dets signaler. Jag har blivit besviken - och skrämd över händelser i min kropp - som jag inte har kunnat rå över.

Så summasummarum - så tar det nog lite tid för mig att lugna mig o känna den maximala glädjen jag borde känna nu. Kanske svårt att förstå- men jag är övertygad om att jag inte kan vara den endaste som reagerar och tänker som jag. ? 




Men visst- jag är extremt lättad över beskedet. Nu slickar jag bara mina sår ( norskt uttryck ? )- o det tar lite tid tror jag.




Här är jag - nu - 20 kilo mer än jag borde bära på - men håret börjar bli långt ! O lockorna  biter sig fast