Kaos

I morgon känns som början på slutet.


Förhoppningsvis tar jag fel.


Min intuition säger något annat.

I kanske 6 månader har jag haft ont på ett bestämt ställe i ryggen- det känns som ett stort ont blåmärke på ett av ryggutskotten. Det har varit lite sämre, sen bättre, sen sämre- varje gång efter ett lite trauma.


Det känns absolut inte som något problem med nerver/ diskbråck .
Den känslan känner jag mycket väl- o detta är helt klart något annat.

Det skrämmer skiten ur mig.


Har lossat som mer eller mindre ingenting nu i ett halvår- men nu måste jag kolla upp det. 
Så i samband med en MR- rtg för att utreda huruvida jag ska opereras för min gamla skruttiga rygg- så har vi även ställt frågan : " metastaser? "

Jag har googlat.


På symptom.


" cancer, spridning, rygg "


Ofta är metastaser till skelettet symptomlösa står det -


När jag inte provocerar smärtan fram med en speciell rörelse- så har jag absolut inga symptom. Men kan alltså lätt få fram smärtan.  


Dom senaste dagarna har stressnivån ökat betydligt. I morgon får jag veta. JAg är så rädd att jag ska få veta att jag har cancern tillbaks.


Tårarna kommer hur lätt som helst. 

Dessa sista timmarna


denna sista dagen - inför MR i morgon.


Det känns som dom är dom sista jag har- med möjligheten att känna / tänka  - att : jo det finns absolut en chans att jag ska överleva cancern. Jag ska få se mina barn växa upp - jag ska få leva länge.


För än så länge VET jag inget. Än så länge har jag denna härliga möjligheten att jag faktisk är frisk. Det är en sådan underbar och dyrbar känsla- Jag VET hur dyrbar dänna känslan är - för det är inte så länge sedan det enda jag hade i huvudet- surrande dygnet runt- var att " du ska dö av cancer.


Har forsökt njuta i dag av den härliga frihetskänslan det är att kunna känna hoppet- hoppet om att få LEVA. Njuta av den lugna känslan av livet- som bara flyter förbi, med vardagsliga sysslor- utan att hjärnan går på högvarv och tänkar död och cancer.


Även om jag är mycket rädd- så har jag faktisk klarat av det ganska bra i dag. 
tror nog det är lite förträngning.


I dag kan vara min sista dag med denna möjlighet- denna möjlighet till att fortsatt kunna tänka att - jo - jag ska få leva. JAG SKA FÅ LEVA !!

Sannolikt får jag svaret redan i morgon.


Direkt efter undersökningen.


Jag vet att om det visar sig vara cancer - så kommer aldrig- aldrig mer - någonsinn - känslan till att finnas mer- den härliga - " naiva" känslan av att man inte behöver tänka på döden- för man har ju ALL TID. Man behöver inte se på sina barn o varje gång bli slagen av tanken på att man inte får se dom växa upp. Min älskade man.


Jag har varit inuti huvudet mitt förr- när tankarna gick på högvarv, ångesten var förlamande. 


Jag vill inte dit igen


Jag vågar inte


Jag orkar inte.

Som tur är åker min kära medsyster, min kära-kära väninna Annika med mig i morgon. 


Det känns skönt.




Och innan dess- 


vad gör jag- jag njuter av min man, mina sovande unger- och bilder av min favorit sysselsättning: blommor.


Köpte blommor att ha även inne i går- blir faktisk lycklig av vackra bukätter omkring mig.

Jag älskar livet