Livets dynamik

Slik är ju livet- det går vidare, dag för dag, minut för minut, sekund för sekund. 
Det är en dynamisk process- utan att vi märker det åldras vår kropp hela tiden, och mentalt står det hellre inte still. Ofta har jag befunnit mig på ställen i livet där jag har trott att NU är jag ÄNTLIGEN där jag vill vara i livet. Vare sig det gäller karriär, lyckan i äktenskapet- kroppsvikt...., - ock gång på gång har jag naivt trott att 


" I'm here to stay - for good !!! "

Men slik funkar det inte. För livet är en dynamisk och invecklad process.


Och detta tänker jag på nu - särskilt nu - som jag har återfunnit positiv energi och styrka.
För jag vet att jag har känt så här tidigare under min cancerresa- och blivit milt sagt förvånad och besviken när det har känts om om jag har tagit flera steg bakåt.

Så nu säger jag till mig själv att vara förberedd på att slika bakslag fortfarande kan komma / nog kommer- och då gäller det att ha tålamod, på ny samla energi, kavla upp ärmerna och kämpa vidare.
Jag vill vara förberedd på detta slik att jag inte blir så besviken - nästa gång- men hellre tar det som ett ett bevis på hur livet är- det är inte altid lätt, det går upp o ner.


Senast dom sista två dagarna har yttre faktorer tydligt haft en inverkan på mitt psyke. Negativt.
Den ene var reaktionen till en av damerna på vatten gympan för kvinnor med bröstcancer- hon måtte fråga två gånger om hur många cancerdrabbade lymfkjörtlar jag hade- hon trodde inte hon hade hört rätt när hon hörde talet 15.

15. 

It sucks.

En slik reaktion tar mig närmast ordgrant tillbaks till rummet på bröstmottagningen där den stora mörka kirurgen så opedagogiskt kom med beskedet. Då jag skjönk ner i ångesthelvetet.

Sen läser jag i Johanna bladet om en som har dött i bröstcancer, - det gick så bra med henne- så dog hon relativt plötslig ändå av cancern.

Dessa saker gör att jag känner ångesten ganska tydligt - svagt, svagt - men inte till att ta miste om.

Min nyfunna trygghet i mig själv viker plats för tankar som har haft alt för stort utrymme i mig det seneaste 1 1/2 året- och jag känner hur dom närmast magiskt kan t sin plats innuti mig igen.

" vem är det du tror du lurar Ingrid ?"

" er det att ljuga för mig själv " att leva i andan av att jag iiinte har cancer- att jag iiiinte ska få cancern tillbaks ?!?! "

" vem tror du att du lurar Ingrid ?!?!"

15 lymfkjörtal med cancer. Hur i h... kan du tro att det ska gå bra?!

MEN NEJ !!            

Just nu har jag faktisk inte utrymme för slika tankar.

BORT MED DOM  !

Jag vill hellre leva i andan av att detta kan gå bra- eller rättare sagt- inte tänka på detta konkreta dödsdillemaet- men hellre fortsätta i den positiva andan - av att jag faktisk kan göra så mycket själv för att ta hand om min kropp och min själ - så jag mår så bra ja kan under de forutsättningar som livet bjuder mig.

Om inte detta är ett tecken på att jag har kommit vidare i cancerresan - så vet inte jag !

Nu ska jag svamla lite...
Bilden över representerar mitt liv/ mitt psyke / min själ-  när jag är harmonisk ock glad ( har lite kontroll...)
 Det är en slät fin yta av sand, ingen störande element som kan rubba min psykologiska likvikt ( eller heter det jämnvikt ? )

Så dyker det plötslig fotspår upp, stenar- eller andra ojämnheter. Yttre faktorer som kan bryta harmonien.
Yttra faktorer som låter cancertankarna prägla verklighetsuppfattningen min.

Som tur är kommer vågorna och sköljer bort mycket av ojämnheterna som dyker upp - och jag kan åter  gå vidare utan att ha låtit alla fotspåren, som naturligtvis kommer min väg,- lämna permanenta ( och negativa ) spår.