Varning:
Ingen språkredigering när jag skriver mitt inlägg här i dag. Bär med mig....
I går fick jag sista cellgifts behandlingen. Detta trots förkylning- skönt att det inte satte stopp för behandlingen.
Någon frågade hur vi skulle fira det.
Den tanken hade inte kommit upp.
Varför hade inte tanken kommit upp?
Tror vi har varit så insyltade i att bara klara oss till slutdatum- det har varit segt.
SEGT - segt- segt- seeeegt.
Och så känns det inte- i alla fall inte för mig- som att vara färdig.
Nu kommer strålbehandlingen i Maj- och jag vet av erfarenhet att jag då kände mig ännu tröttare än under cellgiftsbehandlingen.
Därefter kommer den antihormonella behandlingen igång igen- med alla besvär det innebär.
Nu- utan den antihormonella behandlingen har jag bla haft i det närmaste helt smärtfria leder- ffa höfter och knän- det har jag njutit av : ) - snart känner jag mig som en gammal kärring igen... : )
Så - jepp - härlig att vara färdig med cellgifter - visst. Absolut.
Men det känns inte som om jag är färdig.
Undrar lite över varför- för två år sedan kändes det verkligen som om det var en stor sak att vara färdig med cellgifterna.
Nu känns det som om jag befinner mig i en lång lång korridor - och jag ser inte slutet på det faktisk. Tror jag. Har inte funderat så mycket på det- men känner att nu när jag skriver- så är det precis så det känns.
En lååååång tunnel- vart tar tunneln slut.
Vad finns på andra ändan ?
Vad finns på min väg i tunneln ?
Väntar det flera överraskningar ?
Har sagt det tidigare- och säger det igen. - Hur ska jag nu lita på min kropp- veta om den är frisk? Är den i återhämtnings fasen ? - sist jag trodde den var i återhämtnings fas - så var jag sjuk med cancer i det andra bröstet.
Hur- HUR ska jag nu kunne veta - väga lita på att jag är frisk ?
Jag hör alla era förmaningar om att - " jo, men nu är du ju frisk- nu kommer det att gå vägen. "
Min man säger det varje gång jag tar upp ämnet- vilket inte är ofta.
Men just dessa dagar - kring sista cellgift behandling- så kommer det lite mer i fokus.
Jag tycker faktisk att man kan säga " who can blame her ". Det måste få lov att vara lite förvirrad, ha tappat förtroendet- efter två cancerresor.
Det hade ju varit kul om jag nu kände att jag var frisk- nu börjar resten av mitt långa liv, mitt långa FRISKA liv.
Dock- även om jag inte har stor tro på att cancern inte kommer " ta mig " till slut- så är jag förvånadsvärd o-emotionell . Det känns som jag har separerat känslorna från tankorna.
Samtidig som att dessa tankar är något som framför allt kommer när jag sitter så här och ska skriva i min blog.
Jag går inte runt och funderar särskilt på detta till vanlig. Vardagen flyter på och jag har det bra- enligt omständigheterna.
Det är kanske ett slags " carpe diem "- jag lever nu- funderar inte för mycket över i morgon- över det som kommer.
Det jag fokuserar mest på är att nu komma igenom behandlingarna- sluta vara så himla trött- och så har jag förhoppning om att jag ska känna mig bättre och bättre. Starkare och starkare.
SÅ- där ser ni- och jag- medan jag sitter här och skriver ned mina tankar- så kommer det fram att jag har VISST ett hopp- HOPP om att det ska gå vägen .!!
Det finns ju en chans att det ska gå vägen den här gången.
Det finns alltid en chans.
Och lördag hämtar vi VALPEN !!!!
Vi GLÄDER OSS !!!!!!
Det är inte alltid det blir som man tror.
Det är det som är bra - för min del- med bloggandet- det öppnar upp för delar av mig som kanske inte släpper lika mycket fram i vardagen.
Men för er där ute som läser detta- och behöver ett positivt syn på en avslutad cytostaticabehandling - så ber jag om ursäkt. Rent objektivt sätt så ÄR DET JU SKITBRA !!!
Jag har bara en del med i bagaget från förr som färger hur det känns den här gången.
Tror säkert jag kommer tillbaka med mer "posistive spirit " vid senare tillfällen !!!!