Litet livstecken

Såg nyss ett par kommentarer på mitt sista bloginlägg - som ju är läääänge sedan - så nu ska jag faktisk skriva ner några ord.


Först vill jag säga tack för att ni frågar efter mig- frågar om allt är bra. Det värmer. Tack.

Allt är egentligen bra : ) med mig. Inget nytt egentligen. 
Jag är fortfarande trött trött trött- har förstått nu att jag rakt av har hamnat i den klassiska " fatiguen " som man kan hamna i under cancerbehandlingen. Har varit så här trött i drygt ett halvår nu - så nu är jag blivit rätt så van med det : )


Inga säkra tecken på att cancern skulle vara tillbaks- förutom smärtor över bröstkorgen- som oroar mig- men än så länge inte min onkolog- o det får jag ju då vara glad för. Tror jag.. ? : )


Lite nytt:
Sjukskriven i 6 månader till. Jaja-tråkit - men jag inser att det ju är för det bästa.


I påsken var vi faktisk så många som 11 människor inneboende hos oss- härlig besök från stora syster, stora bror- och deras familjer. Skönt skönt skönt. Riktigt underbart.


Förra veckan var jag på REHAB-vecka på LYDIAGÅRDEN 
- 5 helt underbara - helt fantastiska dagar. 


Vi var 12 kvinnor som alla har varit med om bröstcancer och den resan det innebär. Helt otrolig att få ta del av andra kvinnors liv, känslor, sorger - och glädjen.  Lydiagården ligger mitt ute i naturen- vackra omgivelser där vi kunde njuta av promenader - och ännu mera samtal.


Som vi har pratat. Som vi har skrattat. Som vi har gråtit. Tillsammans.

Jag hoppas alla med cancer kan få ta del i något liknande rehab program - det är guld värd. Föresten- inte bara för cancerdrabbade- många människor med andra svårigheter i sina liv borde få ärbjudande som detta.
 Vi hade en fantastisk kvinnelig läkare/ onkolog- som i det närmaste varje dag gav enormt givande undervisning om bröstcancer. fick nog ställt dom allra flästa frågor som jag har gått och burit på.


Faktisk - så kan jag rakt från hjärtat säga att jag kända igen den goda känslan på lydiagården med dessa fantastiska kvinnor- den känslan har jag oxå hittat här inne på min blog- tillsammans med er som läser. När jag började blogga i höstas blev jag helt förvånad av att det stöd jag fick, och hur skönt det var att inte känna sig ensam i cancerhelvetet längre.
Det betyder så oerhört mycket att kunna få dela med sig med andra i liknande situation.


Jag saknar att jag inte kan sätta in bilder i min blog. ( dom jag ändå sätter in i dag är några månader gamla) Då jag tappade min iphone i toa..... i påskveckan- så lever jag nu på en lånetelefon - och jag saknar min iphone så sårt. Jag har paparazzi-abstitens. Jag älskar ju att plåta bilder o slänga dom in här. hittade som tur är några blombilder jag har tagit för ett tag sen.
Men snart hoppas jag att jag är back on tracks med en ny iphone : )

Annars har jag i dag varit på mitt allra första möte med - Viktväkterna - nu i kväll.


O bra var det


För hui o hoi vad min vikt har skenat i väg- oeeeeps !!


Hoppas det ska funka att gå ner i vikt på detta sättet.
Lite komisk är det ju faktisk - för i kväll - bara ca en timme efter att jag hade kommit hem från detta mötet- så blev jag sötsugen- hittade både det ene och det andra i godisskåpet ( till barnen...) - o jajamensann - det gick ner som bara den. Tänkte att " jag börjar i morgon "..... Men faktisk så har jag ju börjat redan ikväll - iom att min vikt nu står svart på hvitt i viktväkternas dator- o står där o väntar på min nästa vägning ....eh....... jaja.  Där fick jag ju inblick i vart kalorierna hittar vägen in i min kropp : )


Det finns mycket jag vill säga - om mina tankor och mina känslor, men det får nog bli en annan dag. Just nu är jag lite för trött o ser med ett halvt öga på tv.
Men viktigast av allt är att jag kan berätta att det går bra - jag tycker att jag njuter av vardagarna i stor grad- jag är inte mycket ångestpräglad- och det är jag enort tacksam för. Har även tagit bort min antidepprisiva- och det ser ut till att funka - iallfall psykiskt : ) tyvärr ser det ut som om mina " neuropatiska" smärtor som det så fint heter- har blivit sämre efter att jag slutade med medicinen- något jag blev varnad för. Så vi får se lite fram i tiden om jag faktisk behöver mine antidepressiva- för mine nervsmärtors skuld.


Lite kort om min arbetsstatus- så är jag som sagt fortfarande sjukskriven. Det var ett möte här innan påsk- åter igen med försäkringskassans handläggare. min chef, socialkurator, min nevrolog- och jag och min man. Kort sagt så satt jag o grät under stora delar av mötet- grät medan jag pratade o berättade om hur det har gått det senaste halvåret. Eller hur det inte har gått....


Jag vill så gärna, så gärna ,tillbaka till arbetslivet- 
men just nu så ser det ut som min dubbeldiagnos : - cancer samt min ryggmärgsskada ( o alla andra diskbråck.) förhindrar mig i att klara av det just nu.


Jag är oerhört tacksam för att jag nu egentligen känner att jag blir sett och hörd av forsäkringskassan. Och detta är pga en underbar kvinna i min ålder- socialkuratoren tillhörande nevrologisk avdelning. Har bara träffat henne kanske 3 gånger- men redan efter första mötet såg hon hur jag hade det- hur jag har kämpat och kämpat- hur jag inte var redo för något annat än att ta hand om mig själv - och min familj. Hon såg. Jag kramar henne i mina tankar ofta.


Hon så hela mig- hela min familjs situation. 
Så varm och mänsklig. 
Det kändes obeskrivlig skönt att äntligen ha en som så hela mig. 
Även om det inte var lätt att sitta och lyssna på att hon sa att jag inte var redo för arbetslivet ännu. 
Inte lätt,  men ändå en otrolig lättnad att höra henne säga orden- som jag ju själv hade hört i mitt eget huvud. En sanning som gav mig skuldkänsla. som gav mig en oerhörd känsla av besvikelse. Besvikelse över mig själv. Men när någon annan sade orden, sade sanningen- så blev det inte like tungt att bära- om ni förstår vad jag menar.

Har mycket att se fram emot  nu- om en vecka åker jag och maken till Kroatia - det ska bli skönt- o romantisk : ). Undrar om det överhuvudtaget är möjlig att prova följa viktväkternas lover o regler där....


Och ingen kan klaga på denna årstid - vackrare än nu blir det inte. Mina fingrar kliar efter att plantera, plantera. 
Om inte länge är det skolsemester- jo - nu är det bara att njuta av sol, sommar och vacker natur. Njuta av livet. 
Och mitt viktigaste motto är fortfarande att inte sätta för många och höga mål för mig själv. Jag måste repetera detta för mig själv- för jag gör samma felet gång på gång - sätter för höga förväntningar på mig själv, och blir så besviken när jag inte klarar uppnå mina mål. 


Fick rådet här- tror det var av solrosen- om att sätta upp ett mål per dag- o det var ett fantastisk råd. När jag kommer ihåg att tänka på det- så kan det berika min dag !!


Nej - nu måste jag avsluta. 


Förhoppningsvis skriver jag snart igen- för egentligen har jag många tankar jag vill dela med er : )


God natt