Onsdag blir det operation

Det är nog första gången sedan cancerdiagnosen blev upptäckt av sjukhuset ( 8 månader efter att jag uppmerksammades på knölen i ve bröst )  att jag nu klarar slappna av. 

I maj var det tre år sedan.

Slappna av.

Det låter så enkelt - men jag om någon, vet att även om man så gärna vill, gör sitt allra bästa- så är det oerhört svårt att  helt skaka loss cancermonstret, tankarna kring död, tankarna kring det att lämna sina barn.

Dom som har varit i den situationen vet precis vad jag menar.

Som läkare hade jag NOLL KOLL på hur det var att som människa bli allvarlig sjuk.

Visst- vardagarna har gått förbi- vi har levt mer eller mindre i " den normala vardagen " som alla andra befinner sig i - men jag har nog i dessa drygt tre år som har gått- nog aldri slappnad av ordentlig.

I början av resan- när ångesten förlamade mig- var det inte svårt att ettervart förstå att det dränerade mig på energi. 

Nu som jag har blivit van till " mitt nya liv "- så har jag inte tänkt mycket mer på hur stor del det har tagit i vardagen - alla dessa tankar- som blir så " normala" att dom glider in utan att det märks.

Men energi kostar det- oavsett hur rutinerad man blir som " cancarbehandlad ". Tyvärr ingen energi som tar bort kilon- men en energi som nog gör en trött både mentalt och fysiskt.

Nu som jag vet att alla undersökningarna var BRA, så har axlarna sänkt sig- och det är heeeelt underbart. 

Jag njuter av att ha ett tomt huvud- ett huvud som bara tänker trevliga saker som trädgård, interiör, vad ska vi göra till helgen, vad ska vi laga till middag etc.

Jag har faktisk svårt att förklara med ord hur underbart fantastisk det är att bara VARA.

Att ha ett huvud som inte varje dag har energislopande cancertanker.

Det är så skönt att igen känna sig som Ingrid- även om jag långt långt långt ifrån är lik den Ingrid jag var. Fysisk är jag minst 20 kilo för tung, lymfödem i båda armar vilket kräver ubersexy armstrumpor....., halvlångt hår- men det är tunt- och här och var syns det cm-korta håret som tittar fram. Tack vara mina lockar ser jag ändå hyfsat ok ut på håret : ) 

Mina smärtor i ben och fötter gör att jag till tider vaggar som en anka - alt i alt ser jag inte längre ut som den Ingrid jag var för drygt 3 år sedan.

Det fina är att jag för första gång har accepterad denna transformationen. 

Jag har slutat tro att mitt gamla jag väntar där någonstans runt hörnet- bara jag är duktig och tränar lite, bantar lite , bara- bara......

Nu vet jag att Ingrid har ändrat sig- men hon finns kvar. Visst- jag vill HÄMSKT GÄRNA se ut som förut- men jag har accepterat att det er en transformation som nog kommer ta lång lång tid. Om det någon gång kommer inträffa.

Men det är okey. Jag har ju ändrat mig mentalt oxå. Och jag är sårt medveten om att livet är skört- livet har vi till slut lite kontroll över om vi blir sjuka eller råkar ut för andra tragiska händelser. Jag är glad för det jag har, som den nya Ingrid- som ju faktisk rymmer den gamla Ingrid inom sig. Hon har nu bara blivit mer sammansatt- av alla erfarenheter hon har varit med om.

Kommande onsdag åker mina eggstockar ut.

Det skulle dom ha gjort för ett år sedan- i oktober- men bara några dagar innan fick jag den nya bröstcancerdiagnosen. Då stannade eggstockarna kvar- och sista bröstet åkte av.

Nu är det dags igen- och nu fasan mig ska dom ut denna gången.

Bort

Väck.

Det är mitt eget val- men onkologerna stöder det valet.

Tänk -

I loppet av bara lite mer än tre år har min kropp varit med om 

4 operatotioner i generell narkos( då räknar jag inte med portacath två gånger och thoraxdrän efter punkterad lunga )  

- och nu alltså den 5e operationen.

LEO snart 7 månader- med halsband lagat av min dotter : )

Jag räknar med att jag kommer att återställa mig SNABBT efter operationen onsdag

- för på lördag åker jag till Båstad med mina otrolig kära tjejkompisar och bröstcancersystrar Annika, Elisabeth och Viktoria. 

Om någon har det skoj i hop så är det vi : ) Frånsett när Annika skrämmer oss med spökhistorier. .....

Ser fram emot att ses tjejer !!  - Det är för länge sedan senast ! Är det 4 veckor sedan  ? : )

Och sist men inte MINST- blir så glad av eran kommentarer här hos mig. Det gör det ju extra givande att berätta om mig och mitt här inne !