Lite mer om början av cancerresan- vikten av att lyssna på sin patient.

Som läkare har jag senaste året fått flera eye-öppnare.

Något av det som har bestörtat meg mest, som har gjort meg mycket besviken- är hur mina kollegor tyvärr ofta inte lyssnar på vad patienterna säger.

Jag vet ju som ingen annan att det är mycket tidsbrist inom vården, o att vi som hälsopersonall oftast inte har tillräcklig med tid för våra patienter. Det är inte lätt att få till ett optimalt läkar- patient möte.
Kommunikation är inte lätt

MEN:
Att LYSSNA på patienten i det korta mötet man har borde vara elementärt.
Det är ju patienten som känner sin kropp bäst !

Tidigare har jag skrivit om specialiserade läkare som inte lyssnade på mig så att diagnostiken av min cancer blev försenad.

Tyvärr fick jag flera möten med kolegor som inte lyssnade på mig :
6 e dagen efter min första cytostatika behandling fick jag inlagd min port a cath. Psykiskt var jag på denna tiden mycket långt nere, jag var oerhörd ångest präglad och var även rätt så sliten när jag äntligen blev körd in på operationssalen vid 17 tiden på eftermiddagen. Att fasta en hel dag när man redan känner seg som en trasa var inte direkt optimalt- men just dylika ting måste man acceptera, det går inte altid att planera.

Mot slutet av ingrepet fick jag mycket ont i hela den sidan av bålen där ingreppet tok plats. Som läkare bedömde jag att det var diskrepans mellan det lilla ingreppet och det stora området jag hade ont i samt intensiteten av smärtan. Det blev så illa att jag måtte få extra smärtlindring.
Som läkare misstänkte jag att läkaren hade punkterad min lunga. Jag minns så väl att jag sa - " jag vill inte verka hysterisk, men kan det vara slik att jag har fått en " pneumothorax ? " ( punkterad lunga ).
Ett tillstånd vilket kan vara potentiellt livshotande o måste altid åtgärdas.

Läkaren gav det inte mycket uppmärksamhet, konkluderade med att det var muskulärt, och avslutade ingreppet. Sedan blev jag lagd ut i korridoren- helt ensam, och där blev jag liggande utan att se någon alls- för den ordinära arbetsdagen var ju över, intill en vaktmästare kom o hämtade mig efter ungefär 20 minuter.  Där låg jag ensam med en potentiellt livshotande åkomma....
Jag var övertygad om min " nya diagnos", men var så himla trött på att vara på sjukhus/ onkologavd/ att vara cancerpatient, att jag och en av mina bästa väninnor från Oslo som hade varit hos mig för detta ingreppet- åkte hem i.o.m att ingen tog mig seriöst. Jag visste ju att det var dumt, men jag ville VILLE hem. Så vi satte oss i bilen, åkte o hämtade indisk mat, o åkte hem.

När vi kom hem var jag rätt så smärtpåvärkad. S stod o väntade med stetoskopet i handen o lyssnade direket på mina lungor. Och blev ilsken. Förtvivlad över att det åter igen blev strul i vår kontakt med sjukhuset. För att jag skulle behöva lida mer.
Sen gick det snabbt kan man säga !


TACK VARA MIN HÄLT - MIN MANN ! ( han arbetar inte på det sjukhuset )

Han ringde onk. avd i det vi åkte till sjukhuset slik att det blev skrivit en remiss till lungröntgen.
När vi kom till akuten förde min man S mig raka vägen igenom  akuten o upp till rtg. avd. Medan vi väntade på att bilden skulle bli gjord ringde han jourhavande thoraxkirurg o berättade om våra misstanker om punkterad lunga- och frågade om han kunde hjälpa oss med att lägga in ett thoraxdren som det heter- för att reparera lungan.
Så när S stod o tittade på dom tagna rtg. bilderna av mina lungor- o såg att javisst- det var pneumothorax, så var det bara att bli rullad i rullstol till onkolog avd. där världens gulligaste team stod o väntade.
För första gången den dagen så funkade hälsovården perfekt ! Någon syrra jobbade över för att hjälpa mig och dom var så snälla o hjälpsamma. Helt fantastisk var det. Det var så hemskt skönt att känna att man var i goda händer. Att man blev lyssnad på.

Tack vara min mans agerande så gick det inte mer än två timmer från vi kom tillbaks till sjukhuset via akuten till thorax dränet låg inne.

Åter igen blev vi skärrade över det faktum att vi själva hade måttet agera som läkare där kolegor hade brustit i sitt hanterande av mig som patient.

Jag har funderat mycket på varför jag flera gånger har upplevd att inte bli lyssnat på som patient. Som kolega även !!
Jag hade verkligen trott att jag som kolega möjligtvis hade blivit tagit mer seriöst än en " vanlig" patient då jag ju har kännedom till kroppen o sjukdomar.
Men motsatsen var tillfälle. Jag - och flera med mig tror att det att jag just var kolega- och " berättade" för dom vad jag trodde var på tok, så " trampade jag dom på fötterna "- och då skulle dom min sann inte lyssna på mig. Ja- jag vet- det låter ju helt befängt, men jag tror faktiskt att det åtminstone har något med saken att göra.

Då jag själv som läkare alltid har varit väldigt mån om min patientkontakt, - det är just den kontakten som har varit stimulerande o givande, så blev jag mycket besviken över att se hur flera kolegor utförde sitt arbetet, Jag tappade helt lusten till att återgå till mitt arbete. Jag ville inte arbeta med sådana människor.

Jag har som läkare och patient på så sätt haft ett mycket lärorikt o insiktsgivande år.
I min hjärna letar jag efter idéer som kan ge mig möjligheten att bringa mina erfarenheter som patient o läkare vidare till mina kolegor- som en - eyeopener .

Nu har vi haft en fantastisk helg - med min syrra o hennes familj på besök från Oslo. Så nu ska jag njuta av det som är kvar av helgen- o avsluta skrivandet för denna gång.