Jag har mera på hjärtat...

Jag har mera på hjärtat ....


Efter min näst sista kjemokur med Taxotère blev jag efter få dagar rätt så dårlig med hög feber. 
Taxotère smärtorna var jag ju van vid - ; knivhuggen som kom " at random" här o var, som verkligen var hemska - precis som dom hade informerat om. 
Men när jag i tillägg till detta kände mig totalt skit, för att säga det banalt, hade smärta där mitt högre bröst engång hade sutit/ hängt...: ),samt rodnad,- huvudet kändes som om det skulle explodera -o jag bara låg o led tyst i sängen, reagerade inte alls när S förstörde en av mina älsklingskeramikprylar - då förstod vi att det nog var bäst att åka in. Normalt sätt hade ju stackars S verkligen fått höra det rätt så rejält av sin älskade fru.....Jag var nog sjuk ja !


Det blev hela tre veckor inne på sjukhuset. 


                               Tre veckor
                               
                                          över 40 grader feber. 
                              
                                                                  Kontinuerlig
                                       
                                                                             över 40 gr feber - dygnet runt i  3 veckor


Otrolig men sant. Och jag kom knappast ut ur rummet- för där ute fanns ju canceravdelningen. Cancerpatientene. Nej nej nej. 

På slutet av denna perioden var jag naturlig nog mycket sliten o medtagen. 
Jag hade bara sätt barnen två gånger under hela vistelsen.  
Jag hade provat antibiotika efter antibiotika, men febern gav inte med seg- varje dag satt/ låg jag i sängen klädd i flera lag kläder, med täcken runt mig- min kropp ristade o mina tänder klapprade. Om natten måtte dom byte sängkläder minst én gång då det bokstavligen var helt blött i sängen. Synd jag inte tog bild av lakanet- för man såg hela konturen av min kropp där den hade dränkt ner lakanet.
Till slut reagerade jag på några av medicinerna och hela jag blev full av kliande röda prickar.


Någon gång mot slutet där - så kände jag mig så dålig fysiskt att jag frågade S om han kunde ringa min stora syrra o fråga om hon kunde komma. 
Jag kände att jag måtte ha henne hos mig. 
Jag behövde den tryggheten. 


Jag orkade inte ens tanken på att se mina barn- visste att jag hade ingen energi alls til det. Visste inte hur jag skulle klara det - fysiskt. 
Det var en skrämmande upptäckt- att jag kände mig så svag o trött att det som normalt är viktigast i mitt liv- det var något jag kunde ställa åt sidan, kunde "neutralisera" - för att jag rakt av inte hade någon energi till annat än att bara vara.

Denna bilden är enastående underbar. 

Min syrra satte seg på bussen o kom till Gbg sent på kvällen.
När hon näste morgon kom in i mitt rum på sjukhuset så orkade jag knappt hälsa- jag klarade bara av att ligga och sova. 
Det konstiga nu är att jag har svårt att komma ihåg detaljer av detta. Eller- det er väl inte alls konstig. Minnes att jag satt oppe på min säng- vet inte om jag skulle prova gå på toaletten - eller någonting annat, men sånn jag minns det har min syrra berättat att jag i samtal med henne flera gånger bara somnade- snarkade.... vaknade till lite- pratade lite- o somnade- snarkade.


Jag minns däremot mycket tydlig att jag sa till min syster att jag undrade på om det var så här det var i siste skedet när man skulle dö. Syftade ffa på det att jag hade så nog med mig själv o min kropp att mina nära o kära inte fick plats i min emotionella värld. Jag var förvånad över det. Kommer inte i håg om jag ens klarade av att vara ledsen.?

Min syster- som är sjuksyrra- o har arbetat i närmast ett halvt liv som intensivvårds-syrra på ett cancersjukhus svarade lugnt ( - sånn som jag kommer i håg det-)  att det var sånn kroppen hanterade det, o det gör det ju på det sättet lättare att dö, utan att man intill det sista ska rivas itu av rädsla, sorg och förtvivlan av livet och ens kära som man måste lämna. 


Det kan inte ha varit lätt för min syrra att sitta där.
Sitta o titta på sin syster med cancer
tala om det att dö.


MEN ! Så vände det plötslig- den morgonen !!!


Plötslig vaknade jag mera till, febern gick ner- o jag mådde bättre !
Sista antibiotika kuren hade möjligtvis gjort underverk, men vad som fick det till att vända vet inte läkarna säkert.


Jag blev feberfri och fick tjatat till mig min sista kjemokur - en kur dom egentligen inte ville ge då dom lutade åt att tro att det var kjemokuren i seg som hade gjort mig så sjuk. 


Men tjata kan jag- så drygt en vecka försenad fick jag min taxotère - dvs 75 % av vanlig dos.

Upplevelsen jag har beskrivit har stannat hos mig - inte bara som en känsla men som en fråga- är det slik det kan vara när när döden närmar seg ? I så fall lugnar det mig lite. Tror jag.