Får väl vara glad för det.
Och det går jätte bra tycker jag- dagarna går och livet känns ofta helt, helt normalt.
Normalt frånsett alla symptom från behandlingar som har varit- som pågår- samt från min ruttna rygg o nacke. Det r ju inte helt normalt att vara sjukskriven hellre- men FÖRUTOM dom små detaljerna- så känns det åtminstone rätt så normalt uppe i topplocket !!
Min själ tror jag dock lider av att jag fortfarande går på blodförtynnande behandling.....För den blöder så lätt så lätt - inta ofta, men när såret öppnas så öppnas det raka vägen in i det djupaste av min själ. Där vart mitt sanna JAG befinner sig, där mitt klara medvetande befinner sig- det stället som inte klarar läka den sista lilla biten av rädslan för att inte se mina barn växa upp.
månen |
Jag svor högljutt ut i sovrummet - flera gånger. Känner på den iskalla ångesten. FY F vad den känns för jäcklig- den r svår och beskriva- konstig nog, för den r inte till att ta miste om där den tar fullständig makten över hela mig - sden är lika tydlig som den var för 1 1/2 år sedan.
Jag vet - det r bara att slå tankarna bort.
Och jag gör det. !!! Jag lovar !!!
Men vågorna från mitt förra inlägg klarar inte helt att skölja bort fotspåren som har lämnat sina avtryck i min själ.
Jag vet även att många gärna vill kommentera att - ingen vet när man ska dö - för vem som helst kan det hända imorgon- eller i över i morgon. DÅ önskar jag bara att förmedla att så känns det inte för mig. Oavsett hur man kan vrida och vända på det- använder statistiken mm- efter det jag har varit med om- så VET jag att mina chanser trots allt r större än " grannens ".
AND I F...ing HATE IT !
Men lugn, lugn -
I have moved on !! !!! Jag menar det när jag säger det- jag njuter av mina dagar- de känns oerhört " normala"-
Klicka härunder om ni vill höra denna vackra låten som jag upptäckte lite sent.....men som jag numera lyssnar - och sjunger HÖGT till- varje dag : ) !!!
I'M MOVING ON !!!!
men när såret i min själ öppnas så r det omöjlig att blunda för det- åtminstone tar det några korta sekunder ? minuter? innan jag klarar att "blunda " för det- o den känslan, trots sin korta duration - känns som den suger musten ur mig,- som om den förlamar mig till en hjälplös åskådare. Den låter mig inte släppa loss - jo för långa stunder- men inte för evigt. Den håller ett fast tag i mig och påminner mig hårt och hjärtlöst om en verklighet som r för tung att bära egentligen.
Har säkert nämnt det flera gånger tidigare - men tror att en faktor som spelar med i en persons reaktion på en cancerdiagnos har med ens " bagage " att göra. I min bagage sitter det faktum att inte bara dog min pappa av cancer, två av hans tre bröder- samt deras far. Som läkare har jag även sett my fair share av lidande och elände. sammanfattat har dessa erfarenheter resulterat i min initiala ångest för 1 1/2 år sedan.
När min själ stundvis öppnar sitt sår- så ligger nog min bagage mycket i botten - den har färgat min själ - för alltid.
Varför skriver jag ( åter) om detta " negativa" ?
Varför- när det faktisk går fantastisk bra med mig- jag känner livsglädje, känner mig rätt så harmonisk och glad.
Jo - för att jag har behov för att stå stilla vid just detta faktum i mitt liv.
Det som jag tidigare har kallat för två parallella liv.
Det känns fortfarande så- dock klarar jag för det mesta leva som om det bara är ett liv jag lever.
Har kommit till den konklusion att det är ett jäckla konstverk att leva dessa två parallella liv.
ETT JÄCKLA KONSTVERK !!
Och det kommer inte lätt
det kommer definitivt inte gratis
som tur r- så er det inta alla som behöver lära sig mästra denna konsten
Imorgon startar en helt underbar fantastisk kanon helg- hela familjen gläder sig -
Från Norge kommer två av mina tre syskon- storasyster med familj samt tvillingbror med familj. Vi blir en storfamilj på 11 människor som ska sova , äta och kosa oss under ett tak hela helgen. Lördagen firar vi båda barnens födelsesdagar tillsammans- och då blir vi ännu flera människor här hämma- ska bli helt underbart !!