Freedom ?

Freedom here I come.

Eller ?

Här ser ni LEO - som nu blir 16 veckor i morgon.
Bilden är för några veckor sedan- han var så busig att han blev satt bakom kompostgaller.
( Efter råd från valpkursledaren.)
Tycker han r så gullig med öronen som fladdrar i vinden. Han ser ut som om han är redo att lyfta och flyga i väg.


I dag har jag haft den sista strålningen .

Flera har frågat om det känns skönt.

Gratulerat.

Gratulerat.
Vad skönt !

Freedom ?


Det är nästan så jag faktisk inte förstår vad dom pratar om.

Strålbehandlingsfasen som bestod av 25 dagar med strålning- har kommit- och passerat- utan att jag har varit särskilt medveten om det.

På norsk har man ett uttryck som heter  att " man inte ser längre än näsan är lång "

Kan säga att det beskriver finfint hur jag har haft det senaste tiden.
Inga planer har jag haft, minimalt med avtal / träff, i det närmaste tagit timme för timme som den har kommit.

Med sesongen har ju planteringsbehovet kommit- dock med magert resultat.
Har haft hjälp av maken samt min 6 åring till att plantera- så vi är på väg  !!

Tiden som har gått sedan förra inlägget har inte bjudit på mycket ändring.
Jag har nog aldrig i mitt liv varit så fullständig utmattad.
Min man lika så.

Som tur är har vi två haft det mycket bättre- vi kan åter kommunicera  - och se varann.
Vilken lättnad.

Tårarna kommer och går- ofta kommer dom helt plötslig, utan kontroll- och då känns det som att dom kommer ur en hopplös känsla av trötthet som känns oändlig.

Tröttheten ger sig även uttryck i att jag i skrivande stund har svårt att engagera mig.
Nej - det kommer inte av att det nu spelas EM i fotboll på tv'n.....

Dom senaste veckorna har min reducerade matlust varit mycket påtaglig - och jag har också gått ner 5 kilo i vikt. Det finns fortfarande kvar en liten del av min kvinnlighet som blir glad av detta- men framför allt så hör jag mycket starkt alarmklockorna ringa.

Inget matsug ( vilket är myyycket onormalt för att vara Ingrid Henriksen )
och relativt snabbt ner i vikt.

i 2009 innan min cancer blev diagnostiserad- var det exakt dom två symptomen jag hade.

I höstas- dvs efter sommarsemesteren redan - : exakt dom två symptomen.

Jag hör mig själv fortfarande säga: " antingen är detta för att jag har bytt från Tamoxifen till Arimidex- annars är det cancer igen.

Och - jajamensann - visst var det en ny cancer i mitt " friska " restererande bröst.

Psykologiskt är det ju inte alls konstig att jag nu är övertygad om att det finns cancer i min kropp.

Det är inte det att jag är RÄDD för att jag ska ha cancer- och att jag därför tror detta.
Nej - det är för att jag känner igen denna istarka- för mig onormala- känslan.

Ett gott exempel är faktisk illamående vid graviditet.

Min första graviditet gick förlorad i vecka 12- efter 12 veckor med illamående.
Då jag blev gravid med H inte länge efter- visste jag med én gång att jag var gravid. Det illamåendet var inte att ta miste om. Läser man i litteraturen skadet inte vara möjlig att känna illamåendet så snabbt som jag har gjort det med mina graviditeter- men så är det. Med F- min sista graviditet- så kände jag igen illamåendet 2-3 dager efter att F var " lagad "  : )


Lika igenkännande är denna känslan jag har nu.

Mentalt klarar jag inte helt att konkretisera konsekvenserna av min övertygelse. Att cancern är tillbaka. Eller- dvs - det är svårt att förklara.

Har nog blivit mer ledsen nu- i och med min övertygning- men det är oxå slik att jag inte har energin att låta tankorna ta fart.

Föresten- det har resulterat i att jag har bokat  av CT av buk samt bröstkorgen.
Undersökningarna var bokade till nästa vecka.

Men jag känner att vi inte klarar av att ev få besked om att jag fortfarande har cancer.

Inte innan vi åker på semester.

Vi som familj MÅSTE nu har en semester som är lugn, som inte står i cancerns tecken.

Barnen SKA ha en HÄRLIG semester- förhoppningsvis utan för mycket bekymmer.

S och jag ska ha en FIN sommar.

Även om jag helt sedan 2009 - då ångesthelvetet grep tag i mig- har  trott att jag ska dö av cancern - så har jo eftervart ångesten gett med sig- och jag klarade av att leva utan den skrämmande ångesten.

Men jag misstänker att jag nu står nära - så nära - att falla nerför stupet och åter hälsa på ångesthelvetet om jag skulle få bekräftat min mistanka om cancer nu.

Nu vill säkert många av er säga att jag just bärför BORDE göra undersökningen- för att få lugnat ner mig, - för att få veta att allt är OK.

Men, jag tar inte chansen.

Och det är inte slik att jag nu kommer att gå hela sommaren och ha jätte- ångest .

Jag har ju blivit så van att leva- med känslan ( ångesten ? ) av att jag kommer dö av denna cancern. Det har blivit inkorporerad i mitt dagliga liv- det fungerar ju helt OK- så det ska nog gå bra i sommar oxå.

Vi träffade i dag en onkolog som jag tycker mycket om- och hon sa att hon tycket det låter osannolikt att jag på pågåande Herceptinbehandling skall ha cancer i kroppen. ( har fortfarande ett halvt år kvar med herceptin behandling )

Ja- det låter absolut som musik i mina öron !!

Men jag vågar inte tro på henne. Lite- lite- men inte så mycket vågar jag tro på henne.

Om , jag har cancer i kroppen - så har det inga konsekvenser alls om vi inte vet det nu.

 Behandlingen ville inte blivit ändrad i detta läget om jag har cancer kvar - vilket ju är ett bra argument för att inte förhasta sig nu .

Så nu har vi av bokat CT undersökningen.

Hon tyckte att jag skulle börja med en liten dos cortison pga. min dominerande utmattning.

Låter ju vettigt faktisk- men kan ju direkt säga att jag iiiinte är sugen på cortison ! Även om en liten dos kanske inte vill göra så mycket illa med min kropp ( läs : fetma, tjock mage ) .....

Vi får fundera lite kring det.

För att berätta något mycket mycket trevlig- så var jag förra weekend 24 timmar i Båstad med tre helt underbara väninnor.En eftermiddag, en natt, en förmiddag.

Dessa tre väninnor känns som om dom är mina barndomskompissar - medan sanningen är att jag har träffat dom två Skåne-tjejerna endast enstaka gånger innan ! Via internett har vi dock hyppigare kontakt.

Vi har träffats via bloggen - två av oss bor i GBG- och dom andra två i Skåne.

Cancer förde oss till samman- men nu är det personligheterna som håller oss i hop.

Att det är möjlig att ha så skoj tillsammans, snuska och tramsa så mycket- även gråta och förbanna cancer- det hade jag inte trott. Dom är mina helt fantastiska svenska väninnor.

Tre fantastiskt härliga tjejer som berikar mitt liv.

Nu är faktisk min hjärna tom.

Här finns inget mer att berätta.

Men en liten uppdatering har jag åtminstone åstadkommit- även om den inte var särskilt positiv läsning.

Men that's life. Det går upp och ner.

Vill gärna passa på att tacka för era kommentarer.Som altid jätte trevlig att hitta nya kommentarer !!