Fortsättning - lite om början av cancerhelvetet

Ja- det dröjde minsann innan jag hann slå meg ner o känna efter lite, hinna skriva lite mer. Det måste väl vara ett bra tecken  - tecken på att vardagen fungerar igen.
I dag skriver jag fortsättningen på inlägget " väntar på svar från HSAN "
Min diagnos blev alltså försenad 8 månader efter att jag själv hittade knölen i mitt bröst. Försenad tack vara läkare som inte gjorde det dom skulle. Men- jag har frågat meg själv många gånger om jag undersökta mina bröst regelbundet- o tyvärr tror jag att svaret är nej. Kommer inte i håg att jag gjorde det ofta. Men det måste sägas till mitt försvar att jag dom två åren innan diagnosen var mycket präglad av sviterna efter mitt akuta diskbråck, o nog inte hade tankar för mycket annat samt det att vara småbarnsmamma.

Som utbildad läkare har jag ju alltid vetat att ca 1 av 10e kvinnor får bröstcancer. Jag har ofta tänkt att-en av oss kompisar får det- statistisk sätt. Jag har även sagt- många gånger- att nu- när vi har blivit 40- nu är det " vi " kommer drabbas av dödliga sjukdomar. Tanken slog meg ALDRIG att det skulle bli jag. Intressant . Tror det speglar det klassiska - att människan aldrig tror att " det " kan hända en själv.
Med bitterhet tänker jag tillbaks på samtal jag hade med psykiater/ psykolog - efter mitt diskbråck- jag sa att jag skämdes lite för att jag var så olycklig över mina skador på bla tarm o blåsa. " jag har ju inte ens cancer " - jag borde inte vara så olycklig. Vidrigt att tänka på att där jag satt o sa dom orden, så hade jag bröstcancer, men visste inte. Det känns konstig att tänka på det. Det var nästan två år innan diagnosen...

Som människa, men ffa som läkare- har jag blivit oerhörd fascinerad av psykets kraft - eller rättare sagt det omedvetna psykets kraft- och dets förbindelse med kroppen.

Då jag fick min cancerdiagnos blev jag relativt akut mycket sjuk. Jag blev så illamående att jag närmast svimmade, hade hög o oregelbunden puls, klarade inget annat än att ligga. Min mann o jag åkte inn till akuten - o jag blev inlagd. Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Jag kunde för det mesta inte göra annat än att bara ligga o andas- det var så vidt jag orkade det kändes det som. Jag mådde så fruktansvärt att jag var 100 % säker på att jag hade spridning till leveren o att det var det som gjorde meg så illamående. Så fort jag vaknade på natten så var illamåendet där. När undersökning inte visade något på leveren- så blev jag övertygad om att det berodde på spridning till hjärnan- då jag visste att det även kan ge illamående. En gång var det en syrra som sa att det ju kunde vara psykiskt- då blev jag faktisk lite irriterad. JAG kände minsann min kropp- o detta var definitivt inte psykiskt. Det hela var verkligen helt obeskrivlig fruktansvärt. Jag var så oerhörd chockad av cancern - det enda jag tänkte på var att NU skulle jag dö, aldrig se mina barn. Jag var faktisk totalt skrämd ur vettet. För- det visade seg efter endel dagar- när jag skulle göra en gastroscopi ( undersökning av magsäcken)- att jag efter att ha fått lugnande inför undersökningen - plötslig mådde mycket bättre- illamåendet var borta......Då föll mynten ner......Omöjligt- var det möjlig? ! Kan min kropp kännas dödssjuk- förlama meg så att jag bara orkar ligga andas i sängen- i flera dagar- o så är det " BARA"- psykiskt ?" Jo- det er just så det var. Jag är fortfarande överväldigad över att det är möjlig att må så dålig fysiskt - o inte koppla att det kommer från min själ. Efteråt förstod jag ju - att jag var helt lamslagen av ångest. I hela detta år som har gått så er det oxå det jag är mest rädd för att uppleva igen. Alla fysiska plågor jag har varit med om ( har haft my fair share of complications ) har ändå varit peanuts jämförd med ångesten. " Jag dör om jag får den igen kan jag berätta"

Ångesten var svår att " ta livet av". Även med samtal hos psykolog, mediciner från Psykiater- så tok det nog några månader innan det gick att hantera ångesten, åtminståne lite bättre. Ångesten ändrade seg först från illamående till en mer klassisk panik känsla som kom det sekund jag vaknade- o spridde seg ut i kroppen- jag klarar inte ens beskriva hur det kändes, men det var omänsklig. Jag kunde inte stå upp ur sängen. Det förste jag hade i tankarna i det jag vaknade var " DU SKA DÖ" . hur kul er det. hur trött blir man inte av det.... Jag funderade på att ta mitt liv. För att jag var så rädd för att dö- att jag ville dö för att slippa ångesten. Nog kan jag inte ha varit helt riktig klok tänker jag så i efterhand. Det kändes även till tider som om att jag redan LÅ I EN KISTA - att jag bara hade ett ben dinglande utanför kistan. Sånn kändes det- ja trodde det nästan- även om jag satt mitt bland andra människor o "försökte" leva.....Det kändes som om jag inte mer hörde till i denna värld. Alla runt om meg - ute på gatorna, i butikerna - alla var friska, men jag " var död". Jag kunde se ned på mina ben tex- o tycke att jag såg hur det låg en lik-lapp runt min tå- som man ju får när man dör. Jag kunde se hur jag blev körd inn i "min " frysbox....I mina ögon känns det som delar av meg har varit lite psykotisk- inte heeeelt verklighetsorienterad.....
Jag funderade på att ta mitt liv. Enda sättet jag såg för meg att göra det på var att gå ut i skogen, skära över handleden, ta händerna i plastpåsar- så det inte skulle söla  och se otrevlig ut för dom som hittade meg.... Jag funderade seriöst på det- för jag var så desperat. Men jag tror det var tanken på barnen som gjorde att det inte var ett möjlig val. Hur skulle dom förstå att mamma valde att lämna dom på det sättet. Nej- det gick inte. Så det var bara att bita i hop o kämpa. Kämpa en kamp som kändes som om jag redan hade förlorad.- jag letade desperat efter något som kunde ge meg hopp, men det var bara mörker.

Visst mår vi bättre nu !!

Som tur är så blev jag långsamt bättre o bättre- o efter flera månader kunde jag börja leva lite igen. Börja stå upp med barnen o mannen om morgonen. Även laga lite mat. Se på mina barn utan att tänka på att jag inte skulle se dom växa upp. Guuuuhd vad skönt det var. Jo - jag var övertygad om att jag fortfarande hade cancer o skulle dö, men det var även plats för att tänka på annat- leva lite. O bra var det, för min mann har i all den tid tagit hand om tre barn- våra två små- och meg. Han har varit helt otrolig. Klarat av jobb, barn, meg. Otrolig hur han klarade det. O tidlig sa jag åt honom att han inte kunde visa meg sin ångest, sin tvilvlan- för då skulle jag min sann bli heeelt tokig. Jag vet det nog inte var pedagogisk av meg, men sånn var det. Nu ångrar jag- för han har inte tagit seg tid att känna efter. Vågar inte. Nej- här kommer jag inn på ett annat ämne...
Nu i dag har jag återställt meg fantastisk. Det är inte varje dag jag vaknar med " Du ska dö"- o jag klarar njuta av vardagen, även känna en overklighetskänsla över allt som har hänt. Jag känner meg äntligen som Ingrid igen- o då er det svårt att fatta att det var jag - som var jag- förra året.
Nu fungerar jag som mamma igen, o min dotter säger inte mer " mamma - det är nästan som jag har glömt deg, som om jag älskar pappa mer.......- du har varit så mycket borta/ på sjukhuset"- livet känns fantastik. Härlig. När jag inte tänker på cancern.




Tror jag att jag fortfarande har cancer? Tjaaaa- men inte längre så tvångsmessig.
Tror jag att jag ska få återfall  - ja- det känner jag meg säker på. ( men vet inte hur mycket som kommer av ångesten för det- och hur mycket som kommer av mina kunskaper som läkare)Men där tror jag att jag hör till " normalen"- det är normalt att känna så 1 åt efter cancerdiagnosen.
När jag tänker på hur mycket bättre jag mår nu- om ett år till så kanske jag - som för- börjar tro att jag är odödlig......

Vilken härlig syn som möter oss om morgonen - än så länge !!! Dagen börjar gott !

Tack, tack o tack för min fantastiska o snälla mann- o pappan till mina barn.
Tack o tack till min syrra som har varit till fantastisk stöd o hjälp. Resan Oslo- Göteborg kan hon nog i blinde nu, tack även till mina bröder m fru.
Tack o tack till mina fantastiska väninnor - i Norge - o i Nederland- som har rest flera gånger sista året för att vara hos meg.
Tack o tack till kompisarna i Sverige som har varit där för meg o min familj.